Självtvivel
Det gäller att inte tappa självförtroendet de dagar det går lite sämre. Det är dagar då patienterna tittar skeptiskt på dig, inte hör vad du säger. Det är dagar då patienterna är allt annat än nöjda och du vet att du omöjligt kan göra dem nöjda därför att det egentligen skulle kräva en omläggning av det hela den svenska vårdapparaten. Sådant gör vi inte på jourtid och det är mitt fel.
-Dumma minidoktor, vem tror hon att hon är? Har jag väntat hela dagen i onödan?
Det är dagar då patienterna är arga för att de tycker att du låtit dem vänta för länge trots att du jobbar allt vad du kan, dagar då radiologen borta på röntgen vill ifrågasätta precis varenda remiss du skriver och ortopedbakjouren tycker att dina frågor är stöniga. Det är dagar som man helt enkelt inte riktigt räcker till.
Tankarna snurrar i mitt huvud när jag försöker somna. Jag är trots allt ganska dödstrött efter att ha jobbat precis hela veckan, men sova, det verkar liksom helt omöjligt. Ansikten på patienter jag träffas flashar förbi i ett väldigt tempo. Är det inte väldigt varmt härinne? Undrar om den den remissen skickades rätt? Undra vad de sa om mig hemma vid köksbordet? Borde jag egentligen ha trippelkollat det där provsvaret? Skickat hem den där patienten? O nej, jag har inte...
Det är sådana här dagar som det känns att man är gröngöling. Jag har liksom inga försvar. Kritik fastnar värre än blodtörstiga fästingar och beröm rinner av mig som vatten på teflon. Min osäkerhet tjänar förvisso patientsäkerheten men till en viss gräns. Fällan blir ju dock om man till slut tvivlar så mycket på sig själv att man aldrig vågar fatta några beslut, aldrig vågar leda, aldrig vågar vara doktor på riktigt. På akuten är tiden som jag kan smyga undan förbi. Det bara är att svälja klumpen, torka tåren av självömk i ögonvrån och hoppa in med huvudet före trots att man stundtals bara vill fly. Idag är det en annan nattjour, som det heter. Det är bara att ladda om.
-Dumma minidoktor, vem tror hon att hon är? Har jag väntat hela dagen i onödan?
Det är dagar då patienterna är arga för att de tycker att du låtit dem vänta för länge trots att du jobbar allt vad du kan, dagar då radiologen borta på röntgen vill ifrågasätta precis varenda remiss du skriver och ortopedbakjouren tycker att dina frågor är stöniga. Det är dagar som man helt enkelt inte riktigt räcker till.
Tankarna snurrar i mitt huvud när jag försöker somna. Jag är trots allt ganska dödstrött efter att ha jobbat precis hela veckan, men sova, det verkar liksom helt omöjligt. Ansikten på patienter jag träffas flashar förbi i ett väldigt tempo. Är det inte väldigt varmt härinne? Undrar om den den remissen skickades rätt? Undra vad de sa om mig hemma vid köksbordet? Borde jag egentligen ha trippelkollat det där provsvaret? Skickat hem den där patienten? O nej, jag har inte...
Det är sådana här dagar som det känns att man är gröngöling. Jag har liksom inga försvar. Kritik fastnar värre än blodtörstiga fästingar och beröm rinner av mig som vatten på teflon. Min osäkerhet tjänar förvisso patientsäkerheten men till en viss gräns. Fällan blir ju dock om man till slut tvivlar så mycket på sig själv att man aldrig vågar fatta några beslut, aldrig vågar leda, aldrig vågar vara doktor på riktigt. På akuten är tiden som jag kan smyga undan förbi. Det bara är att svälja klumpen, torka tåren av självömk i ögonvrån och hoppa in med huvudet före trots att man stundtals bara vill fly. Idag är det en annan nattjour, som det heter. Det är bara att ladda om.
Bajskonsulten informerar
Vi skämtar om våra namn.
Vi skrattar åt den bisarra situationen man befinner sig i som ny doktor.
Vi rodnar tillsammans åt dråpliga patientmöten.
Vi ler åt frågorna, åt ovissheten.
Vi skrattar tills vi kiknar åt bajsskämt.
Det är mycket bajs på avdelningen.
Och mycket internskämt på dagisnivå.
Hela tiden.
Löst, hårt, blodigt, grönt, gult, slemmigt, svart.
Alla modeller har vi.
Och bajskonsulter är vi allihopa.
Faktum är att jag gillar mitt jobb skarpt. Jag gillar mina kollegor i alla modeller och storlekar. Och tro det eller ej, men vissa saker känns faktiskt lättare nu än i början. Svetten lackar förvisso fortfarande när många beslut ska fattas men andra beslut känner jag mig säkrare i. Framförallt känns det lättare nu än i början att presentera sig som läkare, ronda avdelningen och ringa konsulter. Jag får inte längre totalpanik när det är dags att eftermiddagsronda och överläkaren är långt borta. Jag vet att det ordnar sig. Telefonen är uppfunnen. Halleluja.
Det har varit lugnt på avdelningen idag vilket lämnar underbart utrymme åt tacksamhet över det man faktiskt har. Det lämnar utrymme för den där extra fikapausen med tid för omogna bajsskämt och det lämnar tid för ventilation och eftertanke. Det ger nya krafter för den där dagen som allt inte är lika rosenrött på jobbet som idag, nya krafter att leva med annan ovisshet i livet och den där ensamheten och saknaden som fortfarande gör sig påmind om kvällarna. Jag är glad och tacksam för att jag tog mig hit i sommar.
Amen.
Vi skrattar åt den bisarra situationen man befinner sig i som ny doktor.
Vi rodnar tillsammans åt dråpliga patientmöten.
Vi ler åt frågorna, åt ovissheten.
Vi skrattar tills vi kiknar åt bajsskämt.
Det är mycket bajs på avdelningen.
Och mycket internskämt på dagisnivå.
Hela tiden.
Löst, hårt, blodigt, grönt, gult, slemmigt, svart.
Alla modeller har vi.
Och bajskonsulter är vi allihopa.
Faktum är att jag gillar mitt jobb skarpt. Jag gillar mina kollegor i alla modeller och storlekar. Och tro det eller ej, men vissa saker känns faktiskt lättare nu än i början. Svetten lackar förvisso fortfarande när många beslut ska fattas men andra beslut känner jag mig säkrare i. Framförallt känns det lättare nu än i början att presentera sig som läkare, ronda avdelningen och ringa konsulter. Jag får inte längre totalpanik när det är dags att eftermiddagsronda och överläkaren är långt borta. Jag vet att det ordnar sig. Telefonen är uppfunnen. Halleluja.
Det har varit lugnt på avdelningen idag vilket lämnar underbart utrymme åt tacksamhet över det man faktiskt har. Det lämnar utrymme för den där extra fikapausen med tid för omogna bajsskämt och det lämnar tid för ventilation och eftertanke. Det ger nya krafter för den där dagen som allt inte är lika rosenrött på jobbet som idag, nya krafter att leva med annan ovisshet i livet och den där ensamheten och saknaden som fortfarande gör sig påmind om kvällarna. Jag är glad och tacksam för att jag tog mig hit i sommar.
Amen.
Lön för mödan
Haha! Jag har fått lön!
Mitt bland allt nytt så glömde jag nästan bort en av huvudanledningarna till att jobba överhuvudtaget. Men vilken trevlig överraskning ändå! Det var nästan som den där känslan man fick den där första sommaren man jobbade någonsin. Helt plötsligt har jag möjlighet att köpa nya skor, god mat och det där fantastiskt onödiga klädesplagget utan att det ens gjorde speciellt ont i plånboken. Mycket trevligt. Ingen tomatsås med pasta så långt ögat kan nå denna vecka. Jag är en arbetande människa just nu. I lönetid är det helt fabulöst. Jag kan vänja mig vid detta.
Mitt bland allt nytt så glömde jag nästan bort en av huvudanledningarna till att jobba överhuvudtaget. Men vilken trevlig överraskning ändå! Det var nästan som den där känslan man fick den där första sommaren man jobbade någonsin. Helt plötsligt har jag möjlighet att köpa nya skor, god mat och det där fantastiskt onödiga klädesplagget utan att det ens gjorde speciellt ont i plånboken. Mycket trevligt. Ingen tomatsås med pasta så långt ögat kan nå denna vecka. Jag är en arbetande människa just nu. I lönetid är det helt fabulöst. Jag kan vänja mig vid detta.
Simträning
"Du är välkommen till dr yetanotherkandidat för mottagningsbesök..."
Ok, vänta lite.. Det är något som inte stämmer. Ska jag hålla mottagning? Egna patienter? Vem har bestämt det här? Kallelserna har gått ut till patienter som har väntat för att få komma till doktorn. Denna doktor de väntat på är mig. Nu sitter de där i väntrummet bland alla sönderlästa Allersmagasin och väntar på sin tur. Hoppsan, här går det visst undan.
Blubb, blubb, blubb. Jag känner hur jag sjunker ner under vattenytan och det kommer vatten över mitt huvud. Jag står på botten och funderar på hur jag ska ta mig upp på bästa sätt. Bara att börja simma...
Pilonidalcysta?
Ja?
Nej?
Kanske?
Så jag skriker på hjälp och någon kastar mig en livboj från bryggan. Pilonidalcysta, ja. Jag flyter igen.
Operationsanmälan?
Narkosbedömning?
Var?
När?
Hur?
Vem?
-Vilka prover vill doktorn att vi ska ta?
Hjärnstopp. Blubb, blubb, blubb. Jag sjunker och har vatten över huvudet igen. Någon hör mitt rop på hjälp och ytterligare en livlina skickas i min riktning. Upp igen, nytt försök. Fram med flytvästen.
I alla fall i en hel halvtimme. För sedan ringer försäkringskassan angående en patient jag aldrig träffat. Hej och hå. Sjukskrivningen som patienten fick med sig var inte godkänd och tydligen faller det på min lott att skriva en ny. Jag kavlar upp armarna.
Jag grundar mitt sjukskrivningsbeslut på... journaluppgifter?
Hur funkar det?
Vad är rimligt?
Funkar 3 veckor?
Blubb, blubb, blubb. Var är min flytväst? Eller ännu hellre, ge mig en gummibåt. Jag greppar telefonen och ringer efter en ny livlina tills jag flyter igen. Och såhär håller jag på denna första mottagningsdag i mitt liv. Det är galet. Jag känner mig otroligt inkompetent. Men det funkar, tack vare den där tålmodiga personen som står där på bryggan och lugnt låter mig försöka simträna med beredskap att skicka ut en boj närhelst jag behöver. Såhär på kvällskvisten känner jag en otrolig tacksamhet mot henne, mot hennes lugn, mot hennes värme och hennes stöd.
-Äh, det är självklart!
Hon säger det med ett leende när jag säger tack mot slutet av dagen. Men, nej, tyvärr är det inte lika självklart för alla. Det gör oss än mer tacksamma för de personer som ändå ser det som en självklarhet. Det är tack vare dem som det hela tiden utbildas nya doktorer som någon dag faktiskt kan simma utan både flytväst, livboj och gummibåt. Livlinan i form av fantastiska kollegor tror jag dock blir omöjligt att klara sig utan.
Ok, vänta lite.. Det är något som inte stämmer. Ska jag hålla mottagning? Egna patienter? Vem har bestämt det här? Kallelserna har gått ut till patienter som har väntat för att få komma till doktorn. Denna doktor de väntat på är mig. Nu sitter de där i väntrummet bland alla sönderlästa Allersmagasin och väntar på sin tur. Hoppsan, här går det visst undan.
Blubb, blubb, blubb. Jag känner hur jag sjunker ner under vattenytan och det kommer vatten över mitt huvud. Jag står på botten och funderar på hur jag ska ta mig upp på bästa sätt. Bara att börja simma...
Pilonidalcysta?
Ja?
Nej?
Kanske?
Så jag skriker på hjälp och någon kastar mig en livboj från bryggan. Pilonidalcysta, ja. Jag flyter igen.
Operationsanmälan?
Narkosbedömning?
Var?
När?
Hur?
Vem?
-Vilka prover vill doktorn att vi ska ta?
Hjärnstopp. Blubb, blubb, blubb. Jag sjunker och har vatten över huvudet igen. Någon hör mitt rop på hjälp och ytterligare en livlina skickas i min riktning. Upp igen, nytt försök. Fram med flytvästen.
I alla fall i en hel halvtimme. För sedan ringer försäkringskassan angående en patient jag aldrig träffat. Hej och hå. Sjukskrivningen som patienten fick med sig var inte godkänd och tydligen faller det på min lott att skriva en ny. Jag kavlar upp armarna.
Jag grundar mitt sjukskrivningsbeslut på... journaluppgifter?
Hur funkar det?
Vad är rimligt?
Funkar 3 veckor?
Blubb, blubb, blubb. Var är min flytväst? Eller ännu hellre, ge mig en gummibåt. Jag greppar telefonen och ringer efter en ny livlina tills jag flyter igen. Och såhär håller jag på denna första mottagningsdag i mitt liv. Det är galet. Jag känner mig otroligt inkompetent. Men det funkar, tack vare den där tålmodiga personen som står där på bryggan och lugnt låter mig försöka simträna med beredskap att skicka ut en boj närhelst jag behöver. Såhär på kvällskvisten känner jag en otrolig tacksamhet mot henne, mot hennes lugn, mot hennes värme och hennes stöd.
-Äh, det är självklart!
Hon säger det med ett leende när jag säger tack mot slutet av dagen. Men, nej, tyvärr är det inte lika självklart för alla. Det gör oss än mer tacksamma för de personer som ändå ser det som en självklarhet. Det är tack vare dem som det hela tiden utbildas nya doktorer som någon dag faktiskt kan simma utan både flytväst, livboj och gummibåt. Livlinan i form av fantastiska kollegor tror jag dock blir omöjligt att klara sig utan.
Jourliv
Det är alldeles tyst och mörkt på läkarexpeditionen. Akuten har drabats av tillfällig stiltje och jag kan öppna sängskåpet och bädda ner mig ett tag under nattjouren. Men det är inte lätt att somna. I mitt huvud snurrar alla patienter som jag träffat de senaste timmarna och desperat försöker jag gå igenom om det är något jag missat. Det är miljoner frågor sådär mitt i natten när man för första gången får tillfälle att ligga ensam på ett nedsläckt jourrum.
Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma patienten på sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?
Det är en speciell sorts sömn som kommer tillslut när du faller ihop av alla frågor och av utmattning. Jag drömmer intensivt, det blir som en bisarr exposé över alla de patienter jag har träffat, huller om buller. Jag drömmer om patienter som är sjuka, om jourrapporten och om röntgenronden. Till slut blir det nästan svårt att skilja på dröm och verklighet.
Jag vaknar av ett ilsket pip från sökaren. Ok, då. Jag ger mig. Det var inga problem att vakna, trots att det är mitt i natten och trots att jag är jättetrött. Det var tämligen jätteenkelt. Sängkläderna ligger alldeles ihopskrynklade kring mig. Jag har förmodligen inte alls legat speciellt stilla. Jag masar mig upp ur sängen, kryper i vårdtofflorna, fumlar efter telefonen. Sedan bär det sedan av ut i nersläckta sjukhuskorridorer för ett kort uppdrag innan jag återigen befinner mig på jourrummet och allting börjar om igen.
Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?
Ånyo faller jag in i sömn och drömmar när utmattningen tagit ut sin rätt. Och det är så det är. Ytterligare en ny upplevelse till samlingen. Ännu en erfarenhet rikare. Det är så jag gör det just nu.
Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma patienten på sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?
Det är en speciell sorts sömn som kommer tillslut när du faller ihop av alla frågor och av utmattning. Jag drömmer intensivt, det blir som en bisarr exposé över alla de patienter jag har träffat, huller om buller. Jag drömmer om patienter som är sjuka, om jourrapporten och om röntgenronden. Till slut blir det nästan svårt att skilja på dröm och verklighet.
Jag vaknar av ett ilsket pip från sökaren. Ok, då. Jag ger mig. Det var inga problem att vakna, trots att det är mitt i natten och trots att jag är jättetrött. Det var tämligen jätteenkelt. Sängkläderna ligger alldeles ihopskrynklade kring mig. Jag har förmodligen inte alls legat speciellt stilla. Jag masar mig upp ur sängen, kryper i vårdtofflorna, fumlar efter telefonen. Sedan bär det sedan av ut i nersläckta sjukhuskorridorer för ett kort uppdrag innan jag återigen befinner mig på jourrummet och allting börjar om igen.
Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?
Ånyo faller jag in i sömn och drömmar när utmattningen tagit ut sin rätt. Och det är så det är. Ytterligare en ny upplevelse till samlingen. Ännu en erfarenhet rikare. Det är så jag gör det just nu.
Innan jouren
Jag har inte kunnat sova så bra i natt. Det är dags för nattjour igen. Ok, det är spännande och så men också förskräckligt läskigt att vara där som ensam doktor när sjukhuset stängs ner och lamporna släcks överallt utom just på akuten. Det är läskigt och på ett sätt utmanande att jag vet att jag inte vet vad som kommer att ske, vem som kommer att komma och hur det ska gå. Idag har jag ledigt innan jag ska gå på jouren vilket ger extra tid för avkoppling och oro.
Det gäller att lära sig hantera det där. Det är mycket som är värst sådär innan, stegen i backen upp mot det lilla sjukhuset är liksom extra tunga. Jag vet ju att mycket av ångesten försvinner när man väl börjar att jobba av den enkla anledningen att jag inte har tid för att analysera min situation allt för noggrannt då jag har tio patienter väntandes på mig ute i väntrummet. Ångesten smyger sig istället på såhär innan och sådär efteråt när man ligger ensam med sina tankar. Så det gäller att sysselsätta sig. Solen skiner. Jag kanske rentav ska ta och gå ut en liten stund?
Det gäller att lära sig hantera det där. Det är mycket som är värst sådär innan, stegen i backen upp mot det lilla sjukhuset är liksom extra tunga. Jag vet ju att mycket av ångesten försvinner när man väl börjar att jobba av den enkla anledningen att jag inte har tid för att analysera min situation allt för noggrannt då jag har tio patienter väntandes på mig ute i väntrummet. Ångesten smyger sig istället på såhär innan och sådär efteråt när man ligger ensam med sina tankar. Så det gäller att sysselsätta sig. Solen skiner. Jag kanske rentav ska ta och gå ut en liten stund?
En ängel svart
Det ligger en patient på avdelningen som vi har utrett på längden och tvären ett tag nu. Vi har skickat till röntgen, konsulter och till röntgen igen för att slutligen sticka en nål i den lilla förändringen för att testa cellerna. Cellerna har skickats till celldoktorn för att färgas med olika cellfärger för att nå en slutgiltig dom. Det är där vi är nu, fredag eftermiddag. Vi har väntat hela veckan tillsammans med patienten. Det finns risk att det inte ser så bra ut, men innan det där cellsvaret kommit så lever ju hoppet; hoppet om att det trots allt som talar för motsatsen ska vara snälla celler och hoppet om att vår hypotes är felaktig.
Så kommer svaret. Ett futtigt tunt papper med siffror och bokstäver. Det ser inte mycket ut för världen, mest ganska tråkigt, stelt och torrt. Just det här pappret är dock av en synnerligen elak och obarmhärtig art för när man sammanfogar siffror och bokstäver så fullkomligt skriker det futtiga pappret ut det högmaligna svaret. I min hand håller jag pappret som denna fredagkväll tänker slå en familj i spillror. I min hand håller jag pappret som tänker tvinga en förälder till att planera sin begravning tillsammans med sina barn. Hoppet är ute om det inte sker ett medicinskt mirakel. Så förbannat oåterkalleligt ute. Jävla skit.
Jag ringer överläkaren. Jag läser papprets helvetesbudskap och sedan får jag äran att ta papprets roll. Jag och min överläkare får nämligen den tveksamma äran att bli dödens budbärare denna regniga fredag på det lilla sjukhuset. Denna fredag kommer jag för att sätta en oåterkallelig prägel på den här familjens liv som en dödsängel med ett bud om plågsam död. Det känns som om jag har valt ett förbannat fint jobb.
Glad fredag.
Knäppt?
Det känns lite knäppt
...att handleda läkarassistenter
...att sedan läsa att någon har gjort något "under handledning av dr yetanotherkandidat"
...höra någon säga att "nu är doktorn här" när du kommer in i rummet
...att patienterna vill ha ett samtal med mig på avdelningen
...ringa konsulter på det stora sjukhuset och diskutera patienter
...att överläkaren säger "nu är du chef" för att sedan gå ner och operera
...att handleda läkarassistenter
...att sedan läsa att någon har gjort något "under handledning av dr yetanotherkandidat"
...höra någon säga att "nu är doktorn här" när du kommer in i rummet
...att patienterna vill ha ett samtal med mig på avdelningen
...ringa konsulter på det stora sjukhuset och diskutera patienter
...att överläkaren säger "nu är du chef" för att sedan gå ner och operera
Men idag har varit en bra dag, tror jag. I alla fall har den varit det tills jag kommer imorgon och inser alla fel jag gjort. Eller så går det framåt, eller nåt'. Det känns som jag har i alla fall en procents koll tio procent av tiden. Det är upp och ner. Men idag var det mestadels upp. Det är sådana dagar man lever för.
Glömt något?
Jag vill bara meddela att jag idag slår personligt rekord och loggar ut från arbetsplatsen med bara 8 minuters övertid. Det här känns ofantligt otroligt osant. Så frågan är nu bara: vad har jag glömt?
Underläkarångest är fina grejor...
Underläkarångest är fina grejor...
Twitterdoktorn
Ni undrar hur det var nu va? Den där första nattjouren, ensam på huset. Fritt lånat från den underbara barnboken Ur en kos dagbok, twittergenerationens stora inspiration. Vänner, här kommer det.
7.10 Ankommer till sjukhuset. Fipplar med telefonen. Är nervös.
7.26 Röntgenrond. Fipplar med passerkortet. Är nervös.
8.42 Mot avdelningen. Fipplar med datorn. Är nervös.
9.53 Rondar patienter. Tappar mappen med epikriser. Fipplar. Är nervös.
11.01 Ringer konsulter. Fipplar med telefonen igen. Är nervös.
12.37 Matsalen. Pratar med kollegor. Fipplar med servetter. Är nervös.
13.18 Avdelningen. Skriver epikriser. Jagar bakjour. Är nervös.
14.24 Bara en timme kvar. Skriver sjukskrivningar. Skriver recept. Är nervös.
15.29 Vandrar in på expeditionen. Läser listan med patienter. Är nervös.
16.56 Jobbar
17.37 Jobbar
18.41 Jobbar
19.14 Äter banan. Jobbar
20.39 Jobbar
21.23 Jobbar
22.57 Jobbar
23.19 Äter choklad. Jobbar.
00.42 Jobbar
01.35 Jobbar
02.58 Jobbar
03.56 Jobbar
04.21 Jobbar, antar jag.
05.17 Jobbar
06.34 Administrerar
07.23 Springer till röntgenronden
08.01 Pustar ut över en kopp kaffe
09.25 Administrerar
10.56 Byter om
11.38 Ber en stilla bön att mina patienter inte ska dö
12.00.00 Somnar med kläderna på
Det var nästan som att ni var där, eller hur?
7.10 Ankommer till sjukhuset. Fipplar med telefonen. Är nervös.
7.26 Röntgenrond. Fipplar med passerkortet. Är nervös.
8.42 Mot avdelningen. Fipplar med datorn. Är nervös.
9.53 Rondar patienter. Tappar mappen med epikriser. Fipplar. Är nervös.
11.01 Ringer konsulter. Fipplar med telefonen igen. Är nervös.
12.37 Matsalen. Pratar med kollegor. Fipplar med servetter. Är nervös.
13.18 Avdelningen. Skriver epikriser. Jagar bakjour. Är nervös.
14.24 Bara en timme kvar. Skriver sjukskrivningar. Skriver recept. Är nervös.
15.29 Vandrar in på expeditionen. Läser listan med patienter. Är nervös.
16.56 Jobbar
17.37 Jobbar
18.41 Jobbar
19.14 Äter banan. Jobbar
20.39 Jobbar
21.23 Jobbar
22.57 Jobbar
23.19 Äter choklad. Jobbar.
00.42 Jobbar
01.35 Jobbar
02.58 Jobbar
03.56 Jobbar
04.21 Jobbar, antar jag.
05.17 Jobbar
06.34 Administrerar
07.23 Springer till röntgenronden
08.01 Pustar ut över en kopp kaffe
09.25 Administrerar
10.56 Byter om
11.38 Ber en stilla bön att mina patienter inte ska dö
12.00.00 Somnar med kläderna på
Det var nästan som att ni var där, eller hur?
Otillfredsställd
Andrum. Jag har en hel dags ledighet innan jag ska ta mig an avdelningen och därefter ge mig i kast med min första egna nattjour. Jag sitter i solen som gassar, ute bland alla människor som firar det fina vädret som man kanske bör. Jag låter solen bränna bort alla möjligheter till ångest, det är helt enkelt för varmt. Jag vet att jag kanske borde ge mig i kast med den där repetitionen av ortopedi jag så länge lovat mig själv att ta tag i det för annars kommer jag att fortsätta straffas genom att endast komplicerade ortopedpatienter skickas i min väg.
- Herregud, ett kungarike för en okomplicerad sårskada!
Gårdagens jour var en orgie av icke-akuta akuta patienter. I en strid ström kom onda knän som hade varit onda i ett halvår. Sommaren hade manat fram lusten att vara ute i gräset och spela fotboll och nu sökte hela orten för att få en dunderkur som skulle göra dem friska innan solnedgången. Jag svingade min penna och skrev röntgenremisser och Voltarenrecept på löpande band.
-Kan du garantera att jag blir bra nu?
Jag biter ihop igen. Svarar så gott jag kan. Ler mitt allra mest empatiska leende. Önskar stilla att patienten visste hur mycket jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Att de bara visste hur mycket jag önskade att mina Voltarenrecept kunde trolla bort all artros och alla ledbandsskador i hela världen. Helst med en gång. Det är extremt otillfredsställande med otillfredsställda patienter. Och det måste jag bara lära mig att leva med ibland. Usch då.
- Herregud, ett kungarike för en okomplicerad sårskada!
Gårdagens jour var en orgie av icke-akuta akuta patienter. I en strid ström kom onda knän som hade varit onda i ett halvår. Sommaren hade manat fram lusten att vara ute i gräset och spela fotboll och nu sökte hela orten för att få en dunderkur som skulle göra dem friska innan solnedgången. Jag svingade min penna och skrev röntgenremisser och Voltarenrecept på löpande band.
-Kan du garantera att jag blir bra nu?
Jag biter ihop igen. Svarar så gott jag kan. Ler mitt allra mest empatiska leende. Önskar stilla att patienten visste hur mycket jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Att de bara visste hur mycket jag önskade att mina Voltarenrecept kunde trolla bort all artros och alla ledbandsskador i hela världen. Helst med en gång. Det är extremt otillfredsställande med otillfredsställda patienter. Och det måste jag bara lära mig att leva med ibland. Usch då.
Galet
Det går inte att komma ifrån att det är lite galet det här. Det är galet att jag är ensam doktor på akuten, trots tät kontakt med bakjouren. Det är galet att folk frågar mig om råd. Det är galet att jag ordinerar narkotiska preparat, sjukskriver människor, skickar brev till vårdcentraler. Det är galet att det är mig alla de där 10 patienterna väntar på. Det är galet, galnare, galnast. Rocken, eller nja, bussarongen, då landstinget försöker avskaffa rocken, är galet mycket för stor.
- Kan du ge mig en filt, jag fryser så när jag ligger här och väntar på doktorn!
Patienten inne på salen säger det med en uppmanande röst. Hon rentav befaller mig. Jag har precis kommit in på rummet och jag har ännu inte hunnit presentera mig.
- Hej, yetanotherkandidat heter jag, jag är underläkare här på akuten...
Jag säger det med all den pondus och trovärdighet jag förmår att uppbringa. Patienten tittar upp på mig, mycket skeptisk och lite förundrad. Jag biter tag om underläppen igen och ler tillbaka. Jag skulle kunna vinna en Oscarsstatyett vid det här laget för mina skådespelarinsatser. Eller åtminstone en guldbagge. Eller en Emmy.
Jag kan ju inte det här. Jag är en bluff, ett båg, en fejk. Jag vill egentligen stänga in mig på en toalett någonstans och gråta floder och hav. Jag vill gråta tills jag har saltvattenseksem och är alldeles svullen och rödmosig i ögonen. Men jag kan inte. Att ge upp är inget alternativ. Jag har jobbat i 10 timmar med 5 minuters lunchuppehåll, jag har 5 journaler kvar att diktera och min signeringskorg fyller på sig med CRP-värden, urinstickor och annat nödvändigt fortare än vad jag hinner läsa svaren. Det är långt kvar tills jag kan gå hem och väl där kan jag se fram emot ångest när jag tänker över dagens synder och provsvar hemma på min kammare. Jag riktigt längtar till läggdags när jag ber några snyftande böner för att ingen av de patienter jag skickade hem ligger hemma och dör i farliga saker på grund av mina missar.
Men jag stretar vidare. Failing is not an option. I alla fall inte än.
- Kan du ge mig en filt, jag fryser så när jag ligger här och väntar på doktorn!
Patienten inne på salen säger det med en uppmanande röst. Hon rentav befaller mig. Jag har precis kommit in på rummet och jag har ännu inte hunnit presentera mig.
- Hej, yetanotherkandidat heter jag, jag är underläkare här på akuten...
Jag säger det med all den pondus och trovärdighet jag förmår att uppbringa. Patienten tittar upp på mig, mycket skeptisk och lite förundrad. Jag biter tag om underläppen igen och ler tillbaka. Jag skulle kunna vinna en Oscarsstatyett vid det här laget för mina skådespelarinsatser. Eller åtminstone en guldbagge. Eller en Emmy.
Jag kan ju inte det här. Jag är en bluff, ett båg, en fejk. Jag vill egentligen stänga in mig på en toalett någonstans och gråta floder och hav. Jag vill gråta tills jag har saltvattenseksem och är alldeles svullen och rödmosig i ögonen. Men jag kan inte. Att ge upp är inget alternativ. Jag har jobbat i 10 timmar med 5 minuters lunchuppehåll, jag har 5 journaler kvar att diktera och min signeringskorg fyller på sig med CRP-värden, urinstickor och annat nödvändigt fortare än vad jag hinner läsa svaren. Det är långt kvar tills jag kan gå hem och väl där kan jag se fram emot ångest när jag tänker över dagens synder och provsvar hemma på min kammare. Jag riktigt längtar till läggdags när jag ber några snyftande böner för att ingen av de patienter jag skickade hem ligger hemma och dör i farliga saker på grund av mina missar.
Men jag stretar vidare. Failing is not an option. I alla fall inte än.
Dödsadministrationen
Det finns några platser på sjukhuset där människor ligger för att dö. Det bara är så. När en av dessa människor dör mitt i natten är det jourläkarens uppgift att konstatera att så verkligen är fallet. Jag och min äldre kollega tar en promenad genom den mörka korridoren utanför akuten, förbi den släckta röntgenavdelningen, förbi de sommarstängda mottagningarna. Det är kusligt tyst och man kan höra hur rocken fladdrar när vi skyndar oss fram.
Vi är på väg till en av de där platserna. De har nyligen ringt oss. Nu ska jag lära mig rutiner för död. Någon måste sköta pappersarbetet och denna person är tydligen jag. Förutom jourläkare är jag nämligen dödsadministratör, den där sidan av döden som alla vet att den finns men som det sällan talas om i litteratur och media. För sällan är väl ett dödsfall så torrt som när man sitter med papprena. Kryssa här, skriv under där, signatur där, stämpel här, faxa den där dit, blå penna, inte röd. Klockslag? Plats? Pacemaker? En kropp som ett föremål?
Vi ska konstatera dödsfallet. Jag knackar på dörren till enkelrummet på avdelningen innan jag minns. Det är en underlig känsla att komma in på ett rum där det för en timme sedan fanns en människa i sängen för att nu bara finna en kropp, nerbäddad i rena lakan, kammad, vaxartad och livlöst blek. På bordet brevid står blommor och brevid dem ligger en bibel. Kroppen är fortfarande varm men ögonen finns inget liv. Patienten reagerar inte när jag lägger mitt kalla stetoskop ner på bröstet. Jag gör en ansats att ursäkta mig innan jag hejdar mig. Just det. Det kanske inte spelar så stor roll nu.
Ett kryss där, ett annat här. Sen så var det signatur, plats och datum. Ett namn stryks från rondlistan och suddas ut från den stora whiteboardtavlan på sjuksköterskeexpeditionen. Check. Då var det färdigt. Nu finns hon inte mer. Så plötsligt och så sterilt och osentimentalt blir en människa död i lagens mening. Vi skyndar oss ner till akuten igen genom den mörka korridoren. Ingen hyllande fanfar av det liv som varit, ingen reflektion, inget hejdå. Var är rutan där man bockar av sånt? Det här känns annars nästan lite snopet.
Vi är på väg till en av de där platserna. De har nyligen ringt oss. Nu ska jag lära mig rutiner för död. Någon måste sköta pappersarbetet och denna person är tydligen jag. Förutom jourläkare är jag nämligen dödsadministratör, den där sidan av döden som alla vet att den finns men som det sällan talas om i litteratur och media. För sällan är väl ett dödsfall så torrt som när man sitter med papprena. Kryssa här, skriv under där, signatur där, stämpel här, faxa den där dit, blå penna, inte röd. Klockslag? Plats? Pacemaker? En kropp som ett föremål?
Vi ska konstatera dödsfallet. Jag knackar på dörren till enkelrummet på avdelningen innan jag minns. Det är en underlig känsla att komma in på ett rum där det för en timme sedan fanns en människa i sängen för att nu bara finna en kropp, nerbäddad i rena lakan, kammad, vaxartad och livlöst blek. På bordet brevid står blommor och brevid dem ligger en bibel. Kroppen är fortfarande varm men ögonen finns inget liv. Patienten reagerar inte när jag lägger mitt kalla stetoskop ner på bröstet. Jag gör en ansats att ursäkta mig innan jag hejdar mig. Just det. Det kanske inte spelar så stor roll nu.
Ett kryss där, ett annat här. Sen så var det signatur, plats och datum. Ett namn stryks från rondlistan och suddas ut från den stora whiteboardtavlan på sjuksköterskeexpeditionen. Check. Då var det färdigt. Nu finns hon inte mer. Så plötsligt och så sterilt och osentimentalt blir en människa död i lagens mening. Vi skyndar oss ner till akuten igen genom den mörka korridoren. Ingen hyllande fanfar av det liv som varit, ingen reflektion, inget hejdå. Var är rutan där man bockar av sånt? Det här känns annars nästan lite snopet.
Homo vikul
Det är ju nästan lite så att man undrar vad man är för någon sorts person egentligen. Om man är av en annan art eller så? En konstig sådan? Det är sol ute, den finaste dagen på hela året faktiskt. Jag fyller år och borde äta sådan där jordgubbstårta som visst är inne den här tiden av året. Men nä. Jag är på det lilla sjukhuset och väntar. Jag ska få assistera på operation. Det drar ut på tiden. Det gör det alltid. Det gör mig förbannat svår att leva med. Ibland undrar jag vad jag håller på med. Ibland undrar jag varför, egentligen.
Men faktum är att just nu väntar jag gärna. Jag träffade patienten på akuten, klämde lite på buken, misstänkte min livs första blindtarmsinflammation. Bakjouren kom, höll med och sen gick det fort. Min arbetstid är slut för länge sedan. Nu tänker jag bara njuta av det där intressanta. Insupa doften av sterilium. Just nu är jag så lycklig som bara en vikarierande underläkare kan vara.
Men faktum är att just nu väntar jag gärna. Jag träffade patienten på akuten, klämde lite på buken, misstänkte min livs första blindtarmsinflammation. Bakjouren kom, höll med och sen gick det fort. Min arbetstid är slut för länge sedan. Nu tänker jag bara njuta av det där intressanta. Insupa doften av sterilium. Just nu är jag så lycklig som bara en vikarierande underläkare kan vara.
Pokerfejs
De frågar
- När ska jag ta bort de här stygnen?
- Hur lång tid kommer det ta innan det blir bra?
- Ringer mottagningen mig?
- Hur går undersökningen till?
- Gör det ont?
- Kan jag ge patienten Ketogan?
- Vad ska det vara i droppet?
- På vilken tid ska droppet gå in?
- Ska du skriva in patienten på 18?
Jag svarar
- Jag behöver diskutera det med en äldre kollega
- Jag ska höra efter med min bakjour
- Jag behöver prata med ortopedjouren
- Jag behöver prata med röntgendoktorn
- Intressant fråga, det måste jag kolla upp
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
Jag tänker
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
HJÄÄÄLP!
Faktum är dock att det går framåt. Herregud. Paniken finns ju där hela tiden. Men jag biter ihop. Jag lurar dem en efter en. Jag är ju doktor i deras ögon. I mina egna ögon är jag en pajas. En läkarclown med alldeles för stor rock.
- Hej, det är jag som står för underhållningen på den här akutmottagningen
Men: patienterna skickas hem, till avdelning, till röntgen. De smärtlindras, utreds och provtas. De får dropp och annat smått och gott jag ordinerar. Mina recept studsar inte alltid och röntgen har hitintills inte skällt ut mina remisser annat än i smyg. Jag hittar till lunchrummet, kiosken, akuten, biblioteket, röntgenronden, avdelningen. Det är i de stunderna jag känner mig nästan som en riktig doktor. Mina handläggningstider är i och för sig enorma. Tänkte du komma för att hälsa på mig på akuten? Jag rekommenderar i så fall en god bok. Eller tja, är du någorlunda läskunnig rekommenderar jag i alla fall två. Eller fem. Eller femton. Vänta lite ska jag fråga bakjouren...
- När ska jag ta bort de här stygnen?
- Hur lång tid kommer det ta innan det blir bra?
- Ringer mottagningen mig?
- Hur går undersökningen till?
- Gör det ont?
- Kan jag ge patienten Ketogan?
- Vad ska det vara i droppet?
- På vilken tid ska droppet gå in?
- Ska du skriva in patienten på 18?
Jag svarar
- Jag behöver diskutera det med en äldre kollega
- Jag ska höra efter med min bakjour
- Jag behöver prata med ortopedjouren
- Jag behöver prata med röntgendoktorn
- Intressant fråga, det måste jag kolla upp
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
Jag tänker
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
HJÄÄÄLP!
Faktum är dock att det går framåt. Herregud. Paniken finns ju där hela tiden. Men jag biter ihop. Jag lurar dem en efter en. Jag är ju doktor i deras ögon. I mina egna ögon är jag en pajas. En läkarclown med alldeles för stor rock.
- Hej, det är jag som står för underhållningen på den här akutmottagningen
Men: patienterna skickas hem, till avdelning, till röntgen. De smärtlindras, utreds och provtas. De får dropp och annat smått och gott jag ordinerar. Mina recept studsar inte alltid och röntgen har hitintills inte skällt ut mina remisser annat än i smyg. Jag hittar till lunchrummet, kiosken, akuten, biblioteket, röntgenronden, avdelningen. Det är i de stunderna jag känner mig nästan som en riktig doktor. Mina handläggningstider är i och för sig enorma. Tänkte du komma för att hälsa på mig på akuten? Jag rekommenderar i så fall en god bok. Eller tja, är du någorlunda läskunnig rekommenderar jag i alla fall två. Eller fem. Eller femton. Vänta lite ska jag fråga bakjouren...
Frågvis
Var finns medicinlistan?
Hur gick numret till röntgen?
Räcker det med den här dosen?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Hur kom jag till lablistorna?
Var hittar jag provsvaren?
Hur skriver jag konsultremisser?
Kan jag kontakta distriksköterskan?
Ska jag följa med till röntgen?
Ska jag sätta in det här läkemedlet?
Återbesök om två veckor säger du?
Ska jag göra en ny röntgen?
Var det återbesök om två veckor du sa?
Vad ska jag säga till anhöriga?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Sanningen är att jag har noll koll. Jag trodde att jag hade fattat administration. Jag trodde att jag visste. Jag hade ingen aning. En helt ny värld har öppnat sig där jag plötsligt har allt det där jobbet jag varit förskonad från som kandidat. En helt ny värld där jag undertecknar recept och medicinlistor i mitt eget namn. Jag tvingas leva med det faktum att ingen kan dubbelkolla precis allt jag gör trots att jag gärna skulle vilja. Så jag svettas, svettas, svettas, svettas, svettas för att sedan ställa frågor, frågor, frågor, frågor och flera frågor. Bakjour, läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, distriktsköterskor på äldreboenden, tanten som delar ut mat i matsalen; det enda som är säkert är att ingen går säker. Mina frågor är överallt. Jag också, känns det som.
Hur gick numret till röntgen?
Räcker det med den här dosen?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Hur kom jag till lablistorna?
Var hittar jag provsvaren?
Hur skriver jag konsultremisser?
Kan jag kontakta distriksköterskan?
Ska jag följa med till röntgen?
Ska jag sätta in det här läkemedlet?
Återbesök om två veckor säger du?
Ska jag göra en ny röntgen?
Var det återbesök om två veckor du sa?
Vad ska jag säga till anhöriga?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Sanningen är att jag har noll koll. Jag trodde att jag hade fattat administration. Jag trodde att jag visste. Jag hade ingen aning. En helt ny värld har öppnat sig där jag plötsligt har allt det där jobbet jag varit förskonad från som kandidat. En helt ny värld där jag undertecknar recept och medicinlistor i mitt eget namn. Jag tvingas leva med det faktum att ingen kan dubbelkolla precis allt jag gör trots att jag gärna skulle vilja. Så jag svettas, svettas, svettas, svettas, svettas för att sedan ställa frågor, frågor, frågor, frågor och flera frågor. Bakjour, läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, distriktsköterskor på äldreboenden, tanten som delar ut mat i matsalen; det enda som är säkert är att ingen går säker. Mina frågor är överallt. Jag också, känns det som.
Betraktelser från en läkarbebis
Det finns många äldre kollegor som berättat för mig om den stora tröttheten som gärna drabbar dig som ny underläkare. Nu kan jag berätta om samma sak. Idag gick jag direkt hem från det lilla sjukhuset och la mig för att sova middag. Jag hann knappt få av mig ytterkläderna innan jag somnade. Därefter sov jag i ungefär 3 timmar. Det var väldigt skönt. En del av mig befarar dock att jag ännu inte upplevt det värsta då jag kan berätta om en mycket lugn introduktionsdag med få patienter och mycket undervisning. Det gör mig lite rädd inför hur jag ska klara mig sen när det bara är jag och min bakjour där på akuten mitt i natten.
Jag är en läkarbebis, det är bara att inse. Jag känner full sympati för det lilla barnet som vaknar upp en kort stund, betraktar världen för två sekunder för att sedan sova och bearbeta alla nya intryck. Jag träffar min patient, dikterar, skriver recept med darrande hand för att sedan nästan sjunka ihop av det som för mer vana kollegor är en struntsak. Jag längtar just nu efter att få mer rutin på saker, att få känna att det flyter. En del av mig har konstant panik när jag inser hur ovan jag är, hur skör ordningen är och hur lite som krävs för att kasta mig ut i noll koll.
Samtidigt njuter en annan lugnare del av mig; det är enormt spännande när allting är nytt och enormt tillfredsställande när allting är utvecklande. Likt ett litet barn som fascinerat kan betrakta en lampa på ett sätt som vi vuxna människor aldrig skulle komma på tanken att göra, är rutinjobbet någonting som får mitt hjärta att slå lite extra. Det är ett slags underläkarprivilegium om man så vill. Rutinjobb blir ju efter ett tag långtråkigt och just nu finns inget rutinjobb i min värld. Jag utmanas, hela tiden. Det är läskigt, stundtals vidrigt, men samtidigt alldeles, alldeles fantastiskt. Det är början på resten av min karriär.
Jag är en läkarbebis, det är bara att inse. Jag känner full sympati för det lilla barnet som vaknar upp en kort stund, betraktar världen för två sekunder för att sedan sova och bearbeta alla nya intryck. Jag träffar min patient, dikterar, skriver recept med darrande hand för att sedan nästan sjunka ihop av det som för mer vana kollegor är en struntsak. Jag längtar just nu efter att få mer rutin på saker, att få känna att det flyter. En del av mig har konstant panik när jag inser hur ovan jag är, hur skör ordningen är och hur lite som krävs för att kasta mig ut i noll koll.
Samtidigt njuter en annan lugnare del av mig; det är enormt spännande när allting är nytt och enormt tillfredsställande när allting är utvecklande. Likt ett litet barn som fascinerat kan betrakta en lampa på ett sätt som vi vuxna människor aldrig skulle komma på tanken att göra, är rutinjobbet någonting som får mitt hjärta att slå lite extra. Det är ett slags underläkarprivilegium om man så vill. Rutinjobb blir ju efter ett tag långtråkigt och just nu finns inget rutinjobb i min värld. Jag utmanas, hela tiden. Det är läskigt, stundtals vidrigt, men samtidigt alldeles, alldeles fantastiskt. Det är början på resten av min karriär.
Hej doktorn
- Hej, jag heter yetanotherkandidat och jag är läkarkand... erm, läkare här på akuten.
Berätta för mig varför du är här!
Jag nästan snubblar in på rummet och tappar telefonen ur fickan. Ett strålande första intryck ger jag idag min alldeles egna första patient. Grattis. Du är i trygga händer nu. Du ser ju. Jag kan ju det här. Jag har ju gjort det en halv gång förut. Det där ansiktsuttrycket som fullkomligt strålar gröngöling finnns bara i ditt huvud.
Men min patient berättar, svarar tålmodligt på frågor. Patienten litar på min kompetens. Det känns mer än skakigt. Anamnestagningen urartar till ett fullkomligt förhör om huruvida patienten möjligtvis har några symptom hon inte tänkt på att hon hade som skulle kunna indikera att hon svävar i livsfara.
- Har du diabetes?
- Kärlsjuka?
- Högt blodtryck?
- Liknande besvär tidigare?
- Blodbrist?
- Viktnedgång?
- Feber?
- Annan livsfarlig sjukdom?
- Vad har din fasters mosters kusin för någon sjukdom?
- Är det något som går i släkten?
- Allergier?
- Säker på att du inte är allergisk mot lokalbedövning?
- Är du verkligen säker?
- Säker???
- Det är bra att doktorn är noggrann.
Jo, jag tackar. "Doktorn" är ute på hal is och är livrädd. Livrädd att missa livsfarliga saker - snälla dö inte! Det vore så tråkigt för oss båda. Okej? Jag ringer bakjouren som håller med mig om planen. Jag får lära mig ytterligare rutiner. Jag skriver mitt livs första recept med min underskrift på.
Därefter går jag tillbaka till patienten. Jag har med mig receptet och förklarar planen och medicinen. Jag ber patienten att komma tillbaka om det inte ger sig eller om hon skulle få feber eller känna sig allmänt sjuk eller vill ha någon att prata med eller...
...om hon vill träffa en riktig doktor. Men där hejdar jag mig. Just det. Usch då.
Senare går jag förbi henne vid kiosken. Hon pratar med sin sambo.
- Ja, och så fick jag recept av doktorn.. Men titta, där är hon ju!
Patienten vinkar åt mig. Jag vinkar tillbaka.
Nästan som om jag vore doktor på riktigt, eller nåt.
Berätta för mig varför du är här!
Jag nästan snubblar in på rummet och tappar telefonen ur fickan. Ett strålande första intryck ger jag idag min alldeles egna första patient. Grattis. Du är i trygga händer nu. Du ser ju. Jag kan ju det här. Jag har ju gjort det en halv gång förut. Det där ansiktsuttrycket som fullkomligt strålar gröngöling finnns bara i ditt huvud.
Men min patient berättar, svarar tålmodligt på frågor. Patienten litar på min kompetens. Det känns mer än skakigt. Anamnestagningen urartar till ett fullkomligt förhör om huruvida patienten möjligtvis har några symptom hon inte tänkt på att hon hade som skulle kunna indikera att hon svävar i livsfara.
- Har du diabetes?
- Kärlsjuka?
- Högt blodtryck?
- Liknande besvär tidigare?
- Blodbrist?
- Viktnedgång?
- Feber?
- Annan livsfarlig sjukdom?
- Vad har din fasters mosters kusin för någon sjukdom?
- Är det något som går i släkten?
- Allergier?
- Säker på att du inte är allergisk mot lokalbedövning?
- Är du verkligen säker?
- Säker???
- Det är bra att doktorn är noggrann.
Jo, jag tackar. "Doktorn" är ute på hal is och är livrädd. Livrädd att missa livsfarliga saker - snälla dö inte! Det vore så tråkigt för oss båda. Okej? Jag ringer bakjouren som håller med mig om planen. Jag får lära mig ytterligare rutiner. Jag skriver mitt livs första recept med min underskrift på.
Därefter går jag tillbaka till patienten. Jag har med mig receptet och förklarar planen och medicinen. Jag ber patienten att komma tillbaka om det inte ger sig eller om hon skulle få feber eller känna sig allmänt sjuk eller vill ha någon att prata med eller...
...om hon vill träffa en riktig doktor. Men där hejdar jag mig. Just det. Usch då.
Senare går jag förbi henne vid kiosken. Hon pratar med sin sambo.
- Ja, och så fick jag recept av doktorn.. Men titta, där är hon ju!
Patienten vinkar åt mig. Jag vinkar tillbaka.
Nästan som om jag vore doktor på riktigt, eller nåt.
Dag 1
Jag har överlevt min första dag. En mjukstart förvisso, men ändå. Wohooo! Jag har ett rum, en sökare och ett receptblock. Jaså, så var man helt plötsligt läkare. Hur gick det här till? När hände detta? Vem har okejat?
Det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag har en bunt med papper om avdelningsrutiner, pm, formalia, introduktionschecklistor och annat matnyttigt att gå igenom tills imorgon som är första dagen med patienter. Det känns helt surrealistiskt att sitta här i sitt tillfälliga hem i långt-bort-från-stan. Det är liksom här jag bor nu, i alla fall för ett tag. Det känns både ensamt, läskigt och spännande på samma gång.
Och första dagen då? Ja, vad kan man säga. Den började bra.
- Är du över 19 år?
Busschauffören tittar på mig. Jag tittar på honom och vill dö. Om några år hade kommentaren varit guld. Nu ger den mig smått panik. Hur ska jag någonsin klara mig i den här rollen? Vem kommer någonsin att tro på mig?
- Ja
Jag betalar min bussbiljett och sätter mig någonstans långt bak på helspänn för att inte missa hållplatsen där jag ska kliva av. Därefter är dagen tyvärr mest ett sudd av fantastiskt många intryck. Jag har ett vagt minne av att jag nästan gick med gruppen som skulle introduceras för sin sommarpraktik som köksbiträden. Det kändes liksom mer naturligt.
Nu ska jag läsa pm för att se vad det egentligen var de sa idag. Det känns stabilt...
Det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag har en bunt med papper om avdelningsrutiner, pm, formalia, introduktionschecklistor och annat matnyttigt att gå igenom tills imorgon som är första dagen med patienter. Det känns helt surrealistiskt att sitta här i sitt tillfälliga hem i långt-bort-från-stan. Det är liksom här jag bor nu, i alla fall för ett tag. Det känns både ensamt, läskigt och spännande på samma gång.
Och första dagen då? Ja, vad kan man säga. Den började bra.
- Är du över 19 år?
Busschauffören tittar på mig. Jag tittar på honom och vill dö. Om några år hade kommentaren varit guld. Nu ger den mig smått panik. Hur ska jag någonsin klara mig i den här rollen? Vem kommer någonsin att tro på mig?
- Ja
Jag betalar min bussbiljett och sätter mig någonstans långt bak på helspänn för att inte missa hållplatsen där jag ska kliva av. Därefter är dagen tyvärr mest ett sudd av fantastiskt många intryck. Jag har ett vagt minne av att jag nästan gick med gruppen som skulle introduceras för sin sommarpraktik som köksbiträden. Det kändes liksom mer naturligt.
Nu ska jag läsa pm för att se vad det egentligen var de sa idag. Det känns stabilt...
Framme?
Jag är framme i skogen och omgiven av mina väskor. Det har krånglat en aning med mitt boende och jag kommer att få ordna med det efter att jag har börjat jobba. Tills dess blir det kappsäck, skrynkliga kläder och ett visst mått av hemlängtan. Jag åkte förbi sjukhuset idag på vägen hit. Det är skumt när framtid blir verklighet, när jag kan säga hey, dit ska ju jag och jobba, inte om ett år, inte sen, utan nu, på måndag. Än så länge känns det som att jag är på semester med överdriven packning. Jag är inte en del av samhället här, jag är en främmande fågel. Väl mottagen förvisso, men ändå.
Just nu längtar jag allra mest efter att få packa ur mina kläder ur väskan, bädda en mer permanent säng med mina medpackade sängkläder och hänga upp min handduk. Jag längtar efter att ha en dörr att stänga om mig, jag längtar efter lugn och ro. Jag längtar efter att ha klarat av den där första dagen som underläkare. Vi tar ett myrsteg i taget...
Just nu längtar jag allra mest efter att få packa ur mina kläder ur väskan, bädda en mer permanent säng med mina medpackade sängkläder och hänga upp min handduk. Jag längtar efter att ha en dörr att stänga om mig, jag längtar efter lugn och ro. Jag längtar efter att ha klarat av den där första dagen som underläkare. Vi tar ett myrsteg i taget...
