Nyläkare i exil

Där ett tag var det som att tvivla på att det senaste året någonsin hänt. Det var samma stol, vid samma bord, i samma bibliotek. Jag vandrade samma väg till kaffeautomaten, hälsade på samma person i kassan i kiosken. Godiset i kiosken var lika torrt som det alltid hade varit, utbudet efter klockan 18 precis lika illa. Det blev samma timmar och kvällen han komma innan jag kom därifrån. Det var samma student. Det var samma skrivsal.

Det var över innan jag ens hann fatta det.

Eller, över? Är det kanske nu det börjar?
Hursomhelst är AT-tentan avklarad.
Det känns rätt bra, faktiskt.

Alltså, jag vet att jag ska vara professionell i sådana här sammanhang. Jag vet att jag är där för att lyssna, göra bättre, göra nöjd. Jag vet att det egentligen blir en bättre bedömning om jag lyssnar på vad han menar och inte på vad han säger.

Det han säger är ganska otrevligt. Det började faktiskt direkt i väntrummet när han kritiskt granskade namnskylten.

- AT-läkare..?

Det fortsätter inne på rummet.

- Okej då, låt gå.

Jag skulle hälsa honom välkommen, säga mitt namn. Han sätter sig ner på stolen brevid skrivbordet med en djup suck, knäpper inte upp jackan. Han tittar på mig skeptiskt, drar ännu en djup suck.

-Jag ska ha en remiss till hud.

Sedan får jag höra hur doktorer nu för tiden inte kan någonting. Jag får berättat för mig hur han anser att 95% av alla anställda inom den svenska vården borde bytas ut. Han meddelar mig att han inte tycker att jag är värd min lön, eller förresten; de under utbildning borde ju inte ha någon lön överhuvudtaget, så det är ju liksom konstigt att jag har det. Han livar sedan upp stämningen genom att kräva en MR-undersökning av nacken.

Nu har jag och patienten med ens ett mycket meningsfullt möte.

-Kan du berätta för mig om dina besvär?
-Jag ska ju ha en remiss till hud!

Eller okej, vi har inte ett möte. Vi pratar. Men definitivt inte med varandra. Han får sin remiss till hud. Någon MR-undersökning blir det inte. Det suger förstås. Eller okej, jag suger. Också. Han ser till att meddela mig det på vägen ut.

Det har sällan känts så skönt att stänga en dörr. Gråtid, remisskrivande, administration. Eller falla ihop i stolen och försöka hantera den där panikkänslan. Jag väljer det senare. Otillräcklighet, frustration, misslyckande. Jag vet att jag borde kunna se bortom det där.

Ibland blir rollen på vårdcentralen tydligen att vara som en mänsklig sopkvarn. Att kunna lyssna på frustration och elakheter av personer som bevisligen lider och säkerligen inte kan leva ett lätt liv. Att på något sätt kunna mala ner och paketera de själsliga soporna när patienterna själva inte vet var de ska göra av dem. Att förstå och inte ta det personligt. Att låta dem härja. Att se att de faktiskt kommer tillbaka år efter år efter år efter år i alla fall trots skäll. Att försöka att stå ut med att vara den där tonårsmamman som aldrig gör rätt men som finns där ändå.

Jag jobbar på det.