Simträning

"Du är välkommen till dr yetanotherkandidat för mottagningsbesök..."

Ok, vänta lite..  Det är något som inte stämmer. Ska jag hålla mottagning? Egna patienter? Vem har bestämt det här? Kallelserna har gått ut till patienter som har väntat för att få komma till doktorn. Denna doktor de väntat på är mig. Nu sitter de där i väntrummet bland alla sönderlästa Allersmagasin och väntar på sin tur. Hoppsan, här går det visst undan.

Blubb, blubb, blubb. Jag känner hur jag sjunker ner under vattenytan och det kommer vatten över mitt huvud. Jag står på botten och funderar på hur jag ska ta mig upp på bästa sätt. Bara att börja simma...

Pilonidalcysta?
Ja?
Nej?
Kanske?

Så jag skriker på hjälp och någon kastar mig en livboj från bryggan. Pilonidalcysta, ja. Jag flyter igen.

Operationsanmälan?
Narkosbedömning?
Var?
När?
Hur?
Vem?

-Vilka prover vill doktorn att vi ska ta?

Hjärnstopp. Blubb, blubb, blubb. Jag sjunker och har vatten över huvudet igen. Någon hör mitt rop på hjälp och ytterligare en livlina skickas i min riktning. Upp igen, nytt försök. Fram med flytvästen.

I alla fall i en hel halvtimme. För sedan ringer försäkringskassan angående en patient jag aldrig träffat. Hej och hå. Sjukskrivningen som patienten fick med sig var inte godkänd och tydligen faller det på min lott att skriva en ny. Jag kavlar upp armarna.

Jag grundar mitt sjukskrivningsbeslut på... journaluppgifter?
Hur funkar det?
Vad är rimligt?
Funkar 3 veckor?

Blubb, blubb, blubb. Var är min flytväst? Eller ännu hellre, ge mig en gummibåt. Jag greppar telefonen och ringer efter en ny livlina tills jag flyter igen. Och såhär håller jag på denna första mottagningsdag i mitt liv. Det är galet. Jag känner mig otroligt inkompetent. Men det funkar, tack vare den där tålmodiga personen som står där på bryggan och lugnt låter mig försöka simträna med beredskap att skicka ut en boj närhelst jag behöver. Såhär på kvällskvisten känner jag en otrolig tacksamhet mot henne, mot hennes lugn, mot hennes värme och hennes stöd.

-Äh, det är självklart!

Hon säger det med ett leende när jag säger tack mot slutet av dagen. Men, nej, tyvärr är det inte lika självklart för alla. Det gör oss än mer tacksamma för de personer som ändå ser det som en självklarhet. Det är tack vare dem som det hela tiden utbildas nya doktorer som någon dag faktiskt kan simma utan både flytväst, livboj och gummibåt. Livlinan i form av fantastiska kollegor tror jag dock blir omöjligt att klara sig utan.

Kommentarer
Postat av: M

Alldeles fenomenalt! You go, girl!

2009-07-23 @ 14:43:10
Postat av: anski

Haha, visst är det sjukt!? :o) Men härligt när det funkar!

2009-07-24 @ 18:38:22
URL: http://anski.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0