Nyläkare i exil

Vi skämtar om våra namn.
Vi skrattar åt den bisarra situationen man befinner sig i som ny doktor.
Vi rodnar tillsammans åt dråpliga patientmöten.
Vi ler åt frågorna, åt ovissheten.
Vi skrattar tills vi kiknar åt bajsskämt.
Det är mycket bajs på avdelningen.
Och mycket internskämt på dagisnivå.
Hela tiden.
Löst, hårt, blodigt, grönt, gult, slemmigt, svart.
Alla modeller har vi.
Och bajskonsulter är vi allihopa.

Faktum är att jag gillar mitt jobb skarpt. Jag gillar mina kollegor i alla modeller och storlekar. Och tro det eller ej, men vissa saker känns faktiskt lättare nu än i början. Svetten lackar förvisso fortfarande när många beslut ska fattas men andra beslut känner jag mig säkrare i. Framförallt känns det lättare nu än i början att presentera sig som läkare, ronda avdelningen och ringa konsulter. Jag får inte längre totalpanik när det är dags att eftermiddagsronda och överläkaren är långt borta. Jag vet att det ordnar sig. Telefonen är uppfunnen. Halleluja.

Det har varit lugnt på avdelningen idag vilket lämnar underbart utrymme åt tacksamhet över det man faktiskt har. Det lämnar utrymme för den där extra fikapausen med tid för omogna bajsskämt och det lämnar tid för ventilation och eftertanke. Det ger nya krafter för den där dagen som allt inte är lika rosenrött på jobbet som idag, nya krafter att leva med annan ovisshet i livet och den där ensamheten och saknaden som fortfarande gör sig påmind om kvällarna. Jag är glad och tacksam för att jag tog mig hit i sommar.

Amen.

Haha! Jag har fått lön!

Mitt bland allt nytt så glömde jag nästan bort en av huvudanledningarna till att jobba överhuvudtaget. Men vilken trevlig överraskning ändå! Det var nästan som den där känslan man fick den där första sommaren man jobbade någonsin. Helt plötsligt har jag möjlighet att köpa nya skor, god mat och det där fantastiskt onödiga klädesplagget utan att det ens gjorde speciellt ont i plånboken. Mycket trevligt. Ingen tomatsås med pasta så långt ögat kan nå denna vecka. Jag är en arbetande människa just nu. I lönetid är det helt fabulöst. Jag kan vänja mig vid detta.

"Du är välkommen till dr yetanotherkandidat för mottagningsbesök..."

Ok, vänta lite..  Det är något som inte stämmer. Ska jag hålla mottagning? Egna patienter? Vem har bestämt det här? Kallelserna har gått ut till patienter som har väntat för att få komma till doktorn. Denna doktor de väntat på är mig. Nu sitter de där i väntrummet bland alla sönderlästa Allersmagasin och väntar på sin tur. Hoppsan, här går det visst undan.

Blubb, blubb, blubb. Jag känner hur jag sjunker ner under vattenytan och det kommer vatten över mitt huvud. Jag står på botten och funderar på hur jag ska ta mig upp på bästa sätt. Bara att börja simma...

Pilonidalcysta?
Ja?
Nej?
Kanske?

Så jag skriker på hjälp och någon kastar mig en livboj från bryggan. Pilonidalcysta, ja. Jag flyter igen.

Operationsanmälan?
Narkosbedömning?
Var?
När?
Hur?
Vem?

-Vilka prover vill doktorn att vi ska ta?

Hjärnstopp. Blubb, blubb, blubb. Jag sjunker och har vatten över huvudet igen. Någon hör mitt rop på hjälp och ytterligare en livlina skickas i min riktning. Upp igen, nytt försök. Fram med flytvästen.

I alla fall i en hel halvtimme. För sedan ringer försäkringskassan angående en patient jag aldrig träffat. Hej och hå. Sjukskrivningen som patienten fick med sig var inte godkänd och tydligen faller det på min lott att skriva en ny. Jag kavlar upp armarna.

Jag grundar mitt sjukskrivningsbeslut på... journaluppgifter?
Hur funkar det?
Vad är rimligt?
Funkar 3 veckor?

Blubb, blubb, blubb. Var är min flytväst? Eller ännu hellre, ge mig en gummibåt. Jag greppar telefonen och ringer efter en ny livlina tills jag flyter igen. Och såhär håller jag på denna första mottagningsdag i mitt liv. Det är galet. Jag känner mig otroligt inkompetent. Men det funkar, tack vare den där tålmodiga personen som står där på bryggan och lugnt låter mig försöka simträna med beredskap att skicka ut en boj närhelst jag behöver. Såhär på kvällskvisten känner jag en otrolig tacksamhet mot henne, mot hennes lugn, mot hennes värme och hennes stöd.

-Äh, det är självklart!

Hon säger det med ett leende när jag säger tack mot slutet av dagen. Men, nej, tyvärr är det inte lika självklart för alla. Det gör oss än mer tacksamma för de personer som ändå ser det som en självklarhet. Det är tack vare dem som det hela tiden utbildas nya doktorer som någon dag faktiskt kan simma utan både flytväst, livboj och gummibåt. Livlinan i form av fantastiska kollegor tror jag dock blir omöjligt att klara sig utan.

Det är alldeles tyst och mörkt på läkarexpeditionen. Akuten har drabats av tillfällig stiltje och jag kan öppna sängskåpet och bädda ner mig ett tag under nattjouren. Men det är inte lätt att somna. I mitt huvud snurrar alla patienter som jag träffat de senaste timmarna och desperat försöker jag gå igenom om det är något jag missat. Det är miljoner frågor sådär mitt i natten när man för första gången får tillfälle att ligga ensam på ett nedsläckt jourrum.

Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma patienten på sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?

Det är en speciell sorts sömn som kommer tillslut när du faller ihop av alla frågor och av utmattning. Jag drömmer intensivt, det blir som en bisarr exposé över alla de patienter jag har träffat, huller om buller. Jag drömmer om patienter som är sjuka, om jourrapporten och om röntgenronden. Till slut blir det nästan svårt att skilja på dröm och verklighet.

Jag vaknar av ett ilsket pip från sökaren. Ok, då. Jag ger mig. Det var inga problem att vakna, trots att det är mitt i natten och trots att jag är jättetrött.  Det var tämligen jätteenkelt. Sängkläderna ligger alldeles ihopskrynklade kring mig. Jag har förmodligen inte alls legat speciellt stilla. Jag masar mig upp ur sängen, kryper i vårdtofflorna, fumlar efter telefonen. Sedan bär det sedan av ut i nersläckta sjukhuskorridorer för ett kort uppdrag innan jag återigen befinner mig på jourrummet och allting börjar om igen.

Kanske ska jag ringa upp till avdelningen för att dubbelkolla patientens puls och blodtryck?
Var blodsockret verkligen okej på den där patienten jag skickade upp?
Var patienten jag skickade hem verkligen så frisk som jag trodde?
Fungerar joursökaren?
Fungerar telefonen?
Tänk om jag inte vaknar!?
Jag får inte glömma sal 4 på rapporten...
Fungerar joursökaren?
Ska jag dubbelkolla det där provsvaret igen?
Vad är det där för någon fläck i taket?
Jag får inte glömma de där remisserna nere på läkarexpeditionen...
Fungerar joursökaren?

Ånyo faller jag in i sömn och drömmar när utmattningen tagit ut sin rätt. Och det är så det är. Ytterligare en ny upplevelse till samlingen. Ännu en erfarenhet rikare. Det är så jag gör det just nu.

Jag har inte kunnat sova så bra i natt. Det är dags för nattjour igen. Ok, det är spännande och så men också förskräckligt läskigt att vara där som ensam doktor när sjukhuset stängs ner och lamporna släcks överallt utom just på akuten. Det är läskigt och på ett sätt utmanande att jag vet att jag inte vet vad som kommer att ske, vem som kommer att komma och hur det ska gå. Idag har jag ledigt innan jag ska gå på jouren vilket ger extra tid för avkoppling och oro.

Det gäller att lära sig hantera det där. Det är mycket som är värst sådär innan, stegen i backen upp mot det lilla sjukhuset är liksom extra tunga. Jag vet ju att mycket av ångesten försvinner när man väl börjar att jobba av den enkla anledningen att jag inte har tid för att analysera min situation allt för noggrannt då jag har tio patienter väntandes på mig ute i väntrummet. Ångesten smyger sig istället på såhär innan och sådär efteråt när man ligger ensam med sina tankar. Så det gäller att sysselsätta sig. Solen skiner. Jag kanske rentav ska ta och gå ut en liten stund?

Jag tänker på er favoritmänniskor mest hela tiden när jag sitter här ensam på mitt rum. Jag längtar efter er, undrar vad ni gör, hur ni mår och jag skulle vilja ringa er alla och bara prata i timmar. Jag vill sitta i solen med er och fira semester, prata om allt eller inget, krama om er, bli omhållen. Jag vill vara en del av ert liv, mer än ni någonsin kan ana.

Så synd då bara att det aldrig märks.

Jag är en rätt trevlig person att känna, i alla fall i teorin. Men  i praktiken är jag just nu den där kompisen som aldrig ringer, kompisen som aldrig svarar på mail, kompisen som aldrig kan komma, barnbarnet som är trött och butter hemma hos mormor, on-off ragget som aldrig är hemma och tjejen som inte kan fika. Jag är dottern som inte ringer tillbaka eller som inte kan åka till sommarstället och jag är systern som inte kan stanna trots vädjande blickar från de bästaste småflickorna i hela världen. Jag är hon som somnar när man ska titta på film och hon aldrig kan bjuda på något gott eftersom affären har stängt när det är dags att gå hemåt. Jag är kvinnan med det enormt dåliga samvetet.

När dagen blir till kväll och jag tänker på saker jag egentligen hade tänkt att att göra som inte blivit gjort börjar jag nästan att kvävas. Jag fäller en tår och ber ännu en stilla bön för att jag en dag kanske ska lära mig det där med balans, och för att bitarna i livet en dag ska falla på plats. Jag ber en bön för att ni ska finnas kvar. Jag ber om ursäkt för hur jag prövar ert tålamod och jag ber om ursäkt för att jag tyvärr måste be er om att fortsätta förlåta ännu mera. För att jag vet ju att jag kommer att behöva det i framtiden. Jag ber tyvärr inte om bot och bättring, utan för att ni ska älska mig ändå.

Snälla?

Men idag har varit en bra dag, tror jag. I alla fall har den varit det tills jag kommer imorgon och inser alla fel jag gjort. Eller så går det framåt, eller nåt'. Det känns som jag har i alla fall en procents koll tio procent av tiden. Det är upp och ner. Men idag var det mestadels upp. Det är sådana dagar man lever för.

Jag vill bara meddela att jag idag slår personligt rekord och loggar ut från arbetsplatsen med bara 8 minuters övertid. Det här känns ofantligt otroligt osant. Så frågan är nu bara: vad har jag glömt?

Underläkarångest är fina grejor...

Jag var hemma i helgen. Hemma i det bekanta, hemma vid husen, hemma där man fikar, hemma där alla favoritmänniskorna finns, hemma hos honom. Jag ville inte åka därifrån. Missförstå mig rätt. Jag vill det här. Jag trivs på det lilla sjukhuset. Men ändå är det stundtals så svårt. Det är svårt när livet där fortsätter utan dig, det är svårt när du ser vad du saknar, det är svårt när du inte är där tillräckligt länge för att se baksidan. Du ser den där framsidan, hus i solnedgången i en semestrig sommarvacker stad som ropar glass, ledighet och trygghet. Du är tillräckligt trött för att inte ifrågasätta. Det känns tillräckligt hopplöst att känna sig otillräcklig. Det räckte liksom med den där första jouren, den där övertiden som bara sker, missade bussar, missade fester. Så du fäller en tår när den bussen du hann med så obönhörligt och obarmhärtigt tar dig därifrån, trots att du kanske inte har något att gråta för.

Det är skymmer i Sverige när jag åker. Jag åker förbi ängar, åkrar, vattendrag, skogar. Det är sol, regn och åska om vartannat. I bussen kan jag inte annat än att koppla av och titta på mitt nya hem, titta på skogen. Tårarna torkar och axlarna kan släppas ner om så ändå bara för en liten sekund. Jag kan gilla det här också. För det är vackert, dramatiskt och rofyllt på samma gång. Det är en nystart. Här finns en framtid kanske trots allt. Här kan jag växa. För nog kanske så gråter jag, men när jag klarar något är jag stoltare än en nybliven mor. Det är självständighet när den är som bäst och när den är som sämst, det pendlar mellan hopp och förtvivlan och mellan skämsel och stolthet. Den sista tåren är inte fälld, det sista skrattet inte skrattat. Detta är mitt liv.