Nyläkare i exil

Jag läser kort och öppnar presenter efter att ha dansat hela natten med de bästaste vännerna. Jag är extremt lyckligt lottad, jag inser det. För här har jag jobbat, pluggat, panikat, varit upptagen, jobbat lite till och de står där vid min sida. Firar mig. Kommer på min fest, skriver fina tal. Ger mig fina blommor, bubbel, fina smycken som jag inte är värd. Jag är rörd till tårar och tror knappt att det är sant. Sentimental blogg idag, men det kan inte hjälpas.

Det finns viss risk att jag kommer bomba er med tackkort. Bara så att ni vet.

Någonstans ryktas det om att en ny termin har börjat, någonstans i en annan verklighet som en gång i tiden var mitt liv. I den andra verkligheten har jag stått på scen tillsammans med mina kursare och skakat hand med rektor, haft examensmottagning, fått presenter, firat, firat, firat, firat och firat med kursare, släkt och vänner. I den andra verkligheten kom den där natten då vi sa hejdå och den där dagen efter då du nöjd och belåten låg på soffan och åt chokladpraliner.

På måndagsmorgonen vaknade jag i en helt ny verklighet där jag helt enkelt inte längre var kandidat. Visst, ryggsäcken hängde där, namnskylten fortfarande i väskan och tentapapper över hela köksbordet; reliker från en tid som var nyss men inte längre, brevid dem påminnelser, grattiskort, välkommen till livet! I all denna röra måste jag försöka skapa mig själv igen. För T12, den terminen finns ju liksom inte. Livet rusar vidare och jag måste helt plötsligt ska försöka tämja det själv när sista, sista och sista blir första, första och första. Termin 11 blir livet 1. 

Det är läskigt och ovant, precis sådär som när du får bilen att rulla för första gången på första körlektionen. Det är jag som styr, svänger, bestämmer. Det ska tas körkort helt plötsligt. Bildligt och bokstavligen. Körkort för bilen, yrket, livet. Jag är ny, grön och stapplande, osäker, formbar. L1 i ett nötskal.

Imorgon skrivs den sista tentan på utbildningen. Imorgon är sista dagen med namnskylten som hängt med runt över hela sjukhuset, sista dagen som kandidat. Imorgon var sen någon gång som blev nu.

Det sjukaste är att det är helt sant och att det händer mig och mina kursare. Det är tydligen vår tur nu.

Överskrift?
Om man skulle kunna ta sig en kopp te...
Överskrift - kom igen!
Undrar vilken färg jag ska ha på naglarna - det måste matcha klänningen...
Överskrift -är den tillräckligt tydlig?
Det är dags för en paus, sol idag, kanske inte imorgon...
Kommer jag att hinna färdigt? Hallå, överskrift!

Jag skriver ett utkast till en power point-presentation. Det går sådär. Med tio dagar kvar till examen är pluggmoralen åt skogen och koncentrationsförmågan liknar den hos en tvååring status post lördagsgodis. Kanske är det inte en dag för tidigt att man tar examen ändå.

Undrar hur jag ska sätta upp håret...

Det är ju inte riktigt slut än. Utbildningen håller på ända in i examensdagen och den där uppgiften som jag hade förträngt, det var dags att börja med den. Min lägenhet och jag organiserar därför pluggkaos deluxe. Det gäller att ta tillfället i akt. Jag och min lägenhet, vi är som glamourfestfixarna när de organiserar ostädat. Vi tar ut svängarna ordentligt och vi gör det bra. Vi har rutin, stil, finess och vi lämnar ingenting åt slumpen. Det är med en nostalgisk tår jag ser ut över eländet som är stök i mitt kök, badrum och resten. Sista...

Det ligger papper i drivor bakom datorn som surrar i ett hörn. I ett annat ligger klädeshögen som jag ska tvätta sen. Alla mina tekoppar har fått komma ner från hyllan och står nu uppställda på parad mot diskhon för att hoppa i senare. I kylskåpet finns äppelmos, keso och utgången mjölk. Jag ska laga festmåltid sen. Tills dess finns pluggodis. Sen ska jag för övrigt även renbädda sängen, sortera papper, gå ut med tidningar, panta burkar för urdrucken pluggcola, damma av soffbordet, plocka bort knäckebrödssmulor från köksbordet och tvätta väggarna i badrummet. Sen ska jag bli ordentlig. Så det så.

Mitt eviga löfte sitter som en smäck. Det där gjorde vi bra.