Nyläkare i exil

Det här kanske är det bästa just nu. Det enda möjliga, det enda hoppet. Att ta ett steg tillbaka. Att ta hand om sig själv. Men det går inte att komma ifrån att det suger. Det är vad som händer när 50-timmarsveckan kommer ikapp. Det tär på tålamodet att vara ihop med en läkarstudent, tydligen. Läkarstudenter är inte roliga alla gånger. Och det är därför jag gråter. Och saknar lite till.

Det verkar futtigt jämfört med allt annat man sett under kursen. Men ändå är man bara människa. En rödgråten sådan. En förtvivlad sådan. Det är så mycket drömmar, så mycket på spel. Tentaplugget ska snart börja, men ångesten är dövad på sämsta tänkbara vis. Den är dämpad med andra viktigare bekymmer. Som att stå på sig och hålla huvudet högt för att rädda sig själv. Att vara den där personen som folk säger att de tycker så mycket om. Att vara den sista personen jag tänker på när jag ser mig själv i spegeln med ett ansikte svullet som som om jag led av allvarligt angioödem. Det är ju henne jag vill ta avstånd och paus ifrån.

Sen så slår det mig, det kan jag ju inte. Attans otur.

På avdelningen går patienterna hand i hand med döden. En efter en försvinner kroppsfunktionerna, tills de varken kan tala eller äta för att senare inte ens kunna andas. Det är lätt att få panik. Det är lätt att vilja springa därifrån. Det svåraste som finns är att bara finnas till för någon mitt i allt det där hemska. Det är svårt att dela att finnas till när inga ord hjälper, när man inte kan komma med någon klokskap. ALS-sjukdomen är nämligen inte klok, inte rättvis. Ingenting hjälper. Det är så man vill kräkas.

För personen framför mig finns bara nu. Det gäller att prioritera. Tala nu, för utomhus blir det så svårt. Njuta av favoritmaten innan man inte kan svälja längre. Njuta av varje steg man ännu kan ta själv. Njuta av anhöriga mitt i allt det där hemska, för det finns inget sedan när allt är bättre. Njuta av att idag faktiskt ännu kunna krama om sin son. Att trots allt njuta av nuet trots vetskapen om en sämre morgondag.

Vi doktorer kan efter diagnos inte bistå med mycket. Istället blir det patienterna som hand i hand med döden lär oss om livet, om sjukdomen, om att bara finnas till. De lär oss vad som egentligen är viktigt på ett rättframt nästan brutalt osentimentalt sätt och vi inser förhoppningsvis hur mycket det är som vi inte vet. Jag hoppas att jag har lyssnat.

Jag vet för mycket. En klump i halsen, en bok för mycket i hyllan. Jag har för mycket information, för många siffror i huvudet. Hur ska man stå ut med att veta?

Att vara doktor är roligt när du kan lugna någon och fullkomligt fantastiskt sensationellt vidrigt när det är precis tvärt om.  Idag är en vidrig dag när jag och handledaren sitter på neurologmottagningen. Det är vidrigt att behöva se paniken i ögonen, vidrigt att behöva se hur döden plötsligt blir närvarande i rummet mitt i det som skulle vara spänningshuvudvärk. Det som skulle vara hem och vila blev plötsligt terapirond på det stora sjukhuset och svåra siffror.  Livet förändras för alltid på en sekund. Cancer.

Det är en vidrig makt att veta. Den får mig att vilja kräkas, springa iväg och aldrig mera titta åt ett sjukhus. Den får mig att förbanna mitt yrkesval. Den får mig att tvivla på om jag någonsin kommer att orka om det är så här det ska vara. En ung människa ska inte dö! Det är inte logiskt, inte rättvist. Det är fel på så många nivåer! Jag hatar det!

Jävla sjukdom!
En ung människa ska inte dö!

http://www.dagensmedicin.se/asikter/blogg/gastbloggar/elidas-blogg/

Jag önskar att jag också skulle kunna känna så ibland. Att jag liksom kunde någonting.  Att jag skulle få känna mig lite mindre som en bluff. Att jag skulle kunna få vara lite mer idealistisk. Om jag kunde få tro ens för en sekund att jag skulle spela någon roll.

Jag är trött nu, och faktiskt ganska förbannad. Förbannad på de som planerat den här omöjliga terminen. Förbannad på kursledningar som tycker att det är kandidaternas fel, trots att vi drivs på tills vi nästan går under. Tredje kursstarten på lika många veckor, ånyo Kommentaren. Kommentaren om hur kursen var dubbelt så lång förut och hur det inte kommer gå. Ånyo en påminnelse om att vi inte kommer att duga för att våra kurser är för korta. Ännu en påminnelse om hur vi kommer att bli oanställningsbara. Tack. Precis vad jag behövde. Mer stress till den oro som jag redan känner.

Jag tackar och bockar och går hem och hetsar lite till. Jag ska ju bara gå igenom all teoretisk neurologi innan imorgon. Det har ju faktiskt redan gått två dagar av kursen.

Det pyser ur öronen. Hjärnan stånkar och pustar. Det är mycket nu. Hjärnkontoret får arbeta på högvarv. Det är roligt säger förnuftet, satsa på det här. De stackars hjärncellerna jobbar till en början på, men nu börjar en viss upprorsstämning att skönjas bland de små grå. Det finns rimligt och det finns orimligt. Det nya läkarprogrammet har tvingat fram en hel del orimligheter. Snart är det dags för den tredje kursstarten på lika många veckor.

Det är roligt och jag vill mycket men orkar inget. Min fredagkväll gick ut på att gå hem och sova. Lördagen likaså. Söndagen med. Uppgivenheten har tagit över, jag stirrar blint framför mig på högen av papper som borde läsas och sorteras. Jag förfasas över mängden saker jag borde kunna men inte kan och övertygar mig själv om att jag kommer bli en kass doktor. Skräckscenarier om hur alla mina framtida patienter kommer att dö på grund av min novemberapati flashar förbi, skräckscenarier där alla hatar mig. Jag vältrar mig i oro, ältar möjliga negativa kommentarer jag fått. Så lever jag mitt liv som en emotionell självskadare.