Ett negativt positivt

Patienten är glad. Väldigt glad. Hon hade väntat länge på det här. U-HCG pos. Hon vill inte lyssna på det jag har att säga. Hon vill inte se allvaret i min blick. Hon får en remiss i handen. Vad är det här? Jag försöker förklara. Förklara utan att oroa alltför mycket. Förklara varför jag skriver den där remissen utan att vara pessimistisk.

Det är tveksamt om jag når fram. Hon ska ringa några samtal. Till respektive, till mamma, till bästa vännen. Glädjen är total. Jag önskar att jag kunde delta. Det är den där magkänslan. Det är något som inte stämmer. Det är något som föranleder den där akutremissen. Leende åker patienten iväg med remissen i handen.

Senare samma kväll är leendet borta.
Ibland hatar jag att ha rätt.


Jag jobbar på det.

Alltså, jag vet att jag ska vara professionell i sådana här sammanhang. Jag vet att jag är där för att lyssna, göra bättre, göra nöjd. Jag vet att det egentligen blir en bättre bedömning om jag lyssnar på vad han menar och inte på vad han säger.

Det han säger är ganska otrevligt. Det började faktiskt direkt i väntrummet när han kritiskt granskade namnskylten.

- AT-läkare..?

Det fortsätter inne på rummet.

- Okej då, låt gå.

Jag skulle hälsa honom välkommen, säga mitt namn. Han sätter sig ner på stolen brevid skrivbordet med en djup suck, knäpper inte upp jackan. Han tittar på mig skeptiskt, drar ännu en djup suck.

-Jag ska ha en remiss till hud.

Sedan får jag höra hur doktorer nu för tiden inte kan någonting. Jag får berättat för mig hur han anser att 95% av alla anställda inom den svenska vården borde bytas ut. Han meddelar mig att han inte tycker att jag är värd min lön, eller förresten; de under utbildning borde ju inte ha någon lön överhuvudtaget, så det är ju liksom konstigt att jag har det. Han livar sedan upp stämningen genom att kräva en MR-undersökning av nacken.

Nu har jag och patienten med ens ett mycket meningsfullt möte.

-Kan du berätta för mig om dina besvär?
-Jag ska ju ha en remiss till hud!

Eller okej, vi har inte ett möte. Vi pratar. Men definitivt inte med varandra. Han får sin remiss till hud. Någon MR-undersökning blir det inte. Det suger förstås. Eller okej, jag suger. Också. Han ser till att meddela mig det på vägen ut.

Det har sällan känts så skönt att stänga en dörr. Gråtid, remisskrivande, administration. Eller falla ihop i stolen och försöka hantera den där panikkänslan. Jag väljer det senare. Otillräcklighet, frustration, misslyckande. Jag vet att jag borde kunna se bortom det där.

Ibland blir rollen på vårdcentralen tydligen att vara som en mänsklig sopkvarn. Att kunna lyssna på frustration och elakheter av personer som bevisligen lider och säkerligen inte kan leva ett lätt liv. Att på något sätt kunna mala ner och paketera de själsliga soporna när patienterna själva inte vet var de ska göra av dem. Att förstå och inte ta det personligt. Att låta dem härja. Att se att de faktiskt kommer tillbaka år efter år efter år efter år i alla fall trots skäll. Att försöka att stå ut med att vara den där tonårsmamman som aldrig gör rätt men som finns där ändå.

Jag jobbar på det.


15 minuter

Vi har 15 minuter, jag och Agda 85 år och 3 månader. Hon har väntat länge på en tid till doktorn som nu ska lösa alla de där bekymren som hon haft med sin hälsa. Artrosen har sedan länge förstört lederna och varken hörseln eller synen är vad de en gång var. Hon har fått en akuttid.

15 minuter kvar
Agda lokaliseras i väntrummet.
14 minuter kvar
Agda har plockat ihop sina saker
13 minuter kvar
Agda går till mottagningsrummet
12 minuter kvar
Agda går till mottagningsrummet
11 minuter kvar
Agda tar av sig kappan
10 minuter kvar
Agda tar av sig kappan
9 minuter kvar
Agda vecklar upp sin lapp med frågor till doktorn
8 minuter kvar
"Vad kan jag hjälpa till med"
7 1/2 minut kvar
"Vad sa du?"
7 1/2 minut kvar
"Jo, jag undrade vad jag kan hjälpa till med"
7 minuter kvar
Agda höjer volymen på hörapparaten
6 1/2 minut kvar
"Jo, jag undrade vad jag kunde hjälpa till med"
6 minuter kvar
Agda berättar om värken
5 minuter kvar
Agda berättar om värken
4 minuter kvar
"Vad är det som gör att du söker just idag"
3 minuter kvar
Agda berättar att hon har värk
2 minuter kvar
"Vad har du för några mediciner?"
1 1/2 minut kvar
Agda går bort till dörren för att hämta sin väska med medhavd necessär med mediciner
1 minut kvar
Agda letar igenom väskan för att hitta sina medicinburkar

Tiden är ute.

Jag försökte i alla fall. Att inte stressa. Resultatet var att jag ungefär vid tidpunkten minus 20 minuter hade undersökt Agda, funderat ut behandlingsstrategi, kanske samtalat med bakjouren och då var redo att diktera. Då hade patient nummer 2 och patient nummer 3 enligt datasystemet i tidboken redan blivit påtittade och bedömda. Verkligheten var dock en helt annan. Patient nummer 2 var ursinnig för att han minsann skulle blivit påtittad för 20 minuter sedan. Patient nummer 3 undrade när det var hennes tur. Patient nummer 4 hade under tiden hunnit anmäla sig i kassan och väntade sig att få träffa doktorn om 10 minuter.

Man kan verkligen fråga sig vem som egentligen tyckte att 15 minuter på en mottagning med flera Agdor var en bra idé. 


Påminnelse

Jag hade nästan glömt hur roligt det kunde vara.
Ynnesten att känna att trots att klockan slagit 18
och du missade eftermiddagsfikat
så är det bra ändå.
Riktigt toppen faktiskt.
För du lyckades med din första käkhålespolning.
En klapp på axeln,
"det där gjorde du bra".
Patienten fick mindre huvudvärk.
Och du studsar hem
inte hungrig och trött
utan glad, nöjd, och nyfiken.
 

Dagen idag

Slår huvudet i öronmikroskopet
Hittar inte lysknappen på pannlampan
Glömmer visiret och blir nyst i ansiktet
Ett klädbyte senare
Fikapaus
Får inte kaffeapparaten att fungera
Jaså, genomskinliga koppar fungerar inte
Så tillbaka igen
Och slår huvudet i öronmikroskopet igen
Denna gång lite lösare
Vi kan kalla det erfarenhet
...eller "Vänta lite så ska jag fråga en äldre kollega"

Jag var ju ny igen, var det ju.
Tur att jag i alla fall lärt mig skämmas med stil.


Uppenbarelse

Det ligger ett stycke svensk medicinhistoria på mitt skrivbord. Kliniken gick nyligen över till ett nytt journalsystem och under tiden så följer de gamla och de ännu äldre anteckningarna med i pappersformat.

Första anteckningen är från 1961 och måste vara någonslags rekord i gamla anteckningar som ändå används. Det var då patienten kom hit första gången. Då kallades det visst psychosis depressiva. Nu kallar vi det F33.9. I övrigt har inte så mycket ändrats.

-Jag mår väl som vanligt...

Hon är formad av sina år av sjukdom, håret tunt, sliten, blanka ögon. Trött. Fortfarande ångest, främst på morgonen. Numera glad över att vara pensionär utan epitetet sjuk framför. Men annars, ensam. Ensam sådär som du blir när du spenderat de senaste 50 åren på sjukhus. Ensam för att det är svårt att orka med någon som inte orkar. Ensam därför att det nattsvarta skrämmer. Ensam därför att det är svårt att leva med någon som inte kan även om man tycker att de borde; ryck upp dig, skärp dig. Ensam därför att återigen fälla tårar och bli skrämd efter den 75:e vändan till IVA efter ännu en tablettintox blir övermäktigt även för de starkaste. Kvar är sjukdomen, den som aldrig vill svika. Troget står den i givakt invid hennes högra sida.

Vi går igenom det där som man brukar och ska. Dödstankarna, de evigt närvarande. Ja, de finns där. Precis som för 50 år sedan. Planer? Ibland. Men det är ingen idé, menar hon. Hon har accepterat. Och dessutom är de nya preparaten inte lika bra som de gamla som ställde till mer. Det är inte lönt. Hon ler mot mig. Var det där ett skämt?

Vi kallar det medicinuppföljning, ställningstagande till medicinjustering. Hon har provat allt. Hon kan noggrant redogöra för samtliga preparatgrupper i den psykiatriska behandlingsarsenalen från femtiotalet och framåt, biverkningar, missbrukspotential, priser. Hon vittnar om behandlingsförsök, inläggningar, teorier, psykoterapier. Jag har ingenting att komma med, ingenting som kan hjälpa. Morgonångesten kommer hon få leva med. Hon vill i alla fall inte ta livet av sig längre. Det ska tydligen räknas som en framgång. Vi säger adjö.

Jag lämnas med en känslorna maktlöshet och misslyckande, mina eviga följeslagare här på psykiatrin. Vräker ur mig till den bästa överläkaren som har det där tålamodet, lugnet och integriteten som jag önskar att jag hade. En fåordig, men mycket klok man.

- Hur många diabetespatienter med det metabola syndromet brukar du bota inom somatiken?

Eh...

Förmodligen inte så många. Sjukdomen finns ju liksom där vid deras sida. Fyller journaler, skriver medicinhistoria, testar allt från GLP-analoger till insulin. Progredierar, skadar, en kamp mot klockan. Dina behandlingsförsök för att få patienten att träna, äta rätt, skärpa sig; de slår sig slätt.

Så varför är de så mycket enklare att hantera? Varför blir jag inte psykiskt utmattad, känner mig maktlös och misslyckad? Har jag helt enkelt gått i fällan?

Jag tror tyvärr det, trots att jag så gärna vill tro att jag förstår. Vill så gärna tro att jag mer än på ett intellektuellt plan skulle kunna acceptera endogen recidiverande depression som en kronisk sjukdom. För det är ju det som är problemet. Att tro att jag genom att säga något, skriva en enkel medicin, svinga mitt stetoskop kan lösa problemet är ju ungefär lika befängt som att tro att jag skulle kunna lägga min hand på en patient med krånglande diabetes och ge patienten normala HbA1c-värden. Men det är det jag tror. Hela tiden. Och då kan jag bara misslyckas. Och däri ligger ett stor del av mitt psykiatriska illamående.

Vänner, jag har haft en uppenbarelse i sann KBT-anda.


Ett år

Ett år sedan. Det slog mig när jag satte på mig skorna imorse, de där röda. De var nya då, blanka.
De är fortfarande röda men kanske inte lika nya. Utsidan vittnar om saker som hänt, smuts från vattenpölar, slask, trevliga promenader. De är lite mer ingådda, mer bekväma.

Ett år. Det vittnar om att man kanske inte är den mest erfarna när man fortfarande uppmärksammar hur länge man har arbetat.

Fortfarande kanske inte ingådd, uttrampad, formad efter min fot som skorna har blivit under året. Men i alla fall lite uppmjukad, mer bekväm.

Nu vankas det nattjour, såhär på ettårsdagen.
Livet går vidare mot nästa yrkesår. 


Att lära sig glädjas åt det lilla? Hur?

Min patient mår bättre efter doshöjningen av det antidepressiva läkemedlet:

- Ja, jag kan ju i alla fall acceptera att leva med den här skiten som kallas livet i ungefär 35 år till nu.

Vi har suttit och pratat i säkert 50 minuter. Eoner av tid, i alla fall om man jämför med somatiken. Livet är skit, vården är skit, socialen är värre, för att inte tala om alla idioter i samhället. Om allt detta har hon berättat förra gången, gången innnan det och ja... alltsedan hon först kom till psykjouren för 20 år sedan. Hon har träffat alla, testat samtliga grupper psykofarmaka och hon kan ge en noggrann beskrivning om upplevelsen av alla upptänkliga psykoterapier från KBT till dansterapi. Sammanfattning: det duger inte. Sammanfattning: ingen person på denna avlånga jord kan göra människan framför mig frisk.

Tiden vi har tillsammans löper till sitt slut, jag avrundar, visar patienten till dörren. Jag stänger dörren till mitt rum med en ofrivilligt hård duns, landar i stolen framför datorn, landar i maktlösheten. Hon är långtifrån ensam, en av de vanligaste faktiskt. Evigt mellan stolarna, inte sjuk, inte jättedeprimerad, inte psykotisk, inte manisk. Personlighetsstörd, handikappad, ett handikapp som inte syns: det är att vara för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att vara frisk. Det är att inte kunna sätta fingret på problemet, varken som patient eller läkare. Det är att famla. Famla, falla och kastas mellan olika instutitioner.

Jag går hem ifrån psykiatrin efter att ha träffat kanske en fjärdedel av de patienter jag hade behandlat på medicinakuten givet samma tid. Ändå är jag helt slut. Slut mentalt, ledsen över att det känns så förbannat hopplöst. Ledsen över att inte räcka till, inte kunna lösa något, inte kunna hjälpa.

Jag beundrar de som kan, orkar och vill arbeta med detta och gör det bra.
Själv räknar jag nämligen bara ner dagarna tills placeringen är över.


Bambi, igen

Handledaren visar mig runt bland rondrum, korridorer, patientsalar, kök, fikarum, kaffeautomater, receptioner, postfack och annat livsnödvändigt. Mitt i springet stannar hon till. Det är tydligen dags för en paus.


- Röker du?


Behöver jag ens nämna att jag har lämnat medicinkliniken? Behöver jag egentligen ens andas om att det är minst sagt annorlunda? Jag har inte sett fram emot det här, för att uttrycka mig positivt. Det var ju inte sådär överväldigande trevligt senast. Faktum är dessutom att jag är rädd för att inte ha fått med mig allt det jag behöver från kursen. Jag känner mig nämligen ännu mer tafatt än den där första dagen på det första vikariatet. Jag vet liksom inte ens var jag ska börja, ännu mindre hur. Det gör mig panikslagen, som Bambi på väldigt hal is under en bro. Jag är rädd för att trilla genom isen rakt i djupt vatten innan jag ens har förstått det själv.


På tidboken är 4 patienter, jämfört med akutmottagningens snitt på ca 12 på jämförbar tid. Och det går lååångsamt. Snabba diagnoser? Snabba, konkreta handläggningar? Glöm det och hej och välkommen till den psykiatriska öppenvården. För det är alltid mer invecklat än så. Det är när livet inte fungerar, trots bästa möjliga behandling, de där sjukdomarna som handikappar utan att man kan förklara exakt hur för försäkringskassan. Det är oro, besvikelse och ångest. Som alla de symptom jag hade svårast att förhålla mig till på medicinakuten i sin renaste, destillerade form. Det är nu jag verkligen kan börja tala om att inte räcka till.


Hur kan man förhålla sig till att man inte ens kan lindra mer än det allra värsta? Hur ska man som prestationsprinsessa med ett patologiskt bekräftelsebehov stå ut med missnöje och elände, att aldrig lyckas? Hur ska man stå ut utan att helt tappa all empati av ren självbevarelsedrift?


Nattligt konstaterande

Empatin är död och tålamodet är definitivt slut när man efter att ha jobbat non-stop i 9 timmar med multisjuka äldre på en överfylld akutmottagning plötsligt får in en i övrigt frisk kvinna som tyckte att hicka (som för övrigt hade slutat i väntrummet) är någonting som ska handläggas klockan fyra på morgonen. Gör det mig till en hemsk människa?

Välkommen till medicinakuten, den ocensurerade versionen.


Dr Bitch?

Jag lever. Knappt. Jag hade tänkt att skriva ett inlägg, sedan kom ett jourpass emellan. Och sedan ett till. Och sedan ytterligare ungefär 100 till. Timmarna på medicinakuten har varit långa och många. AT-läkarbrist och en akutmottagning som vuxit ur sina kläder på grund av ökat upptagningsområde ordnade den detaljen. Det finns även gott om elände och ensamhet i skogen. Det kan konstateras.

Jag själv sitter på mitt rum på sjukhuset efter ännu ett jourpass för mycket med dagens dikteringsberg. Jag är utmattad, slut som person, hungrig och ledsen. Det blir ingen middag i vettig ordning idag heller. Faktum är att det inte ens blir hemgång för ute är det tvärmörkt, ensamt, 16 minusgrader och dessutom dags att vända åter till sjukhuset om sju timmar för ytterligare en arbetsdag. Det är liksom inte ens värt det. Jag har kapitulerat. Jourrummet i källaren, min borg. Eller i alla fall mitt extra hem.

Jag önskar att jag kunder berätta för er om de där glada stunderna. Jag önskar att jag kunde fokusera på min favorittant som 95 år gammal tränar och kommer tillbaka efter en stroke på grund av sin underbara kämpaglöd och vilja att leva. Jag önskar att jag önskade att få berätta om människor som kämpar trots sjukdom, svåra besked och taskiga odds.

Men faktum är att jag drunknar i allt det andra. Ständiga jourpass, överfull akutmottagning, överfull signeringskorg som aldrig åtgärdas på grund av att jag går jour och drar på mig mer att signera. Jag drunknar i ensamma och olyckliga människor som sätter allt sitt hopp till sjukvården för att lösa allt ifrån relationsproblem, hyresskulder och skoskav. Olyckliga människor som skyller det faktum att de lever på dig. Någonstans mellan hungrig och övertrött tryter orken och doktorsskolan tystnar. Någonstans mellan stressad och överarbetad försvinner förståelsen för akutbesök lördag kväll på grund av 2-årig trötthetsproblematik eller 20-åriga besvär med förstoppning och du blir förskräckt över hur du på ditt arbetsrum tyst ber patienten att flyga till något otrevligt ställe. Alltid försöker jag trösta, ibland kan jag möjligtvis lindra och mycket sällan får jag uppleva att jag faktiskt botar. Läkareden 2.0. Jag duger aldrig. Jag är alltid otillräcklig.

Mitt prekliniska jag skulle skämmas över mig. För jag är livrädd. Tvivlar. Jag fattar inte var jag ska hitta min plats, hur jag ska orka med allt elände. Framförallt, hur ska jag tackla missnöje trots att jag sliter som ett djur? När mitt bästa inte räcker? När jag är den mest oförstående läkarjävel en patient någonsin träffat trots att jag gjort alla tänkbara utredningar men patienten är fast övertygad om en sjukdom som inte existerar?


R42.9

Det finns många anledningar att söka medicinakuten mitt i natten. Som att man är 95 år och inte kan cykla längre, till exempel. Eller att man tycker att benen inte riktigt bär, eller att det liksom susar i huvudet. "Yrsel och svindel", står det på mitt rapportblad som jag fått i handen av sjuksköterskan.

Hon ligger hopkrupen på en smal plastbrits i ett rum längst bort i korridoren. Hon har väntat tålmodigt på doktorn i flera timmar, tagit på sig sin fina kofta och sin nya scarf från den lokala modebutiken. Jackan har hon omsorgsfullt hängt på en krok som hon lyckats hitta i ett hörn. In kommer sedan en stressad akutendoktor som ska rädda henne från alla hennes bekymmer.

- Ursäkta att du har fått vänta...

Jag presenterar mig och hon tittar upp på mig där från britsen.

- Det är helt okej, det är faktiskt ganska trevligt här.

Jag tittar skeptiskt på den lilla hårda britsen. Blicken vandrar sedan till de kala väggarna som längtar efter ny målarfärg och det skoningslösa lysrörsljuset som faller på den blekta Kalle Anka-poster som ska liva upp det som ska vara barnrummet för de barn som trots allt kommer till det lilla sjukhuset med små onda magar. Verkligen?

Jag tar ett djupt andetag. "Yrsel och svindel". Det kan betyda precis vad som helst. Det är det som är det vidriga.

-Berätta varför du är här idag!

-Det känns så vingligt när jag går de senaste åren
-Jag kan inte cykla längre
-Det är som att det susar i huvudet, ungefär som en syrsa
-Ibland så är det som små prickar framför ögonen som kommer när det kurrar i magen
-Och, ibland, precis när jag ska lägga mig för att sova är det som att det bränner till i bröstet.

Tystnad. Jag funderar på var jag ska börja någonstans.
-Åh, just det doktorn, ibland kommer det som blixtar av smärta i axeln, vad kan det vara?
Jag får med ens en blixtrande huvudvärk inför det som patienten verkar tro att jag kan förklara. Det liksom susar i huvudet när ångesten över allt jag inte kommer att kunna ordna bränner i bröstet. Det liksom vinglar, och jag vill helst cykla ut ifrån rummet. Men jag kan inte cykla. Jag kan bara lyssna, undersöka, spela skådespel. Jag är knappast någon hjältedoktor. Jag kommer inte att drastiskt som genom ett trollsving med stetoskopet kunna göra att det inte susar, inte bränner, inte blixtrar, inte vinglar. För patienten kan jag inte bota. Jag ska vara glad och tacksam om jag lyckas få landstinget att ge henne den nättare rollatorn som hon kan acceptera på heltäckningsmattan därhemma.

Och detta måste jag lära mig att acceptera för att fungera ändå. För patienten kanske inte innerst inne förväntar sig att jag faktiskt kan. Så jag utvecklar mina skådespelartalanger och försöker inge hopp och att i alla fall göra det bästa av situationen. Sällan bota, stundom lindra, alltid trösta och lägga in för att vårdplanera. Det är yrsel och svindel, medicinakuten och geriatrik i ett nötskal.

Om timmarna innan

Jag har haft en underbar dag. Solen har lyst över höstträden i skogen och jag har haft tid att bara vara. Jag har haft tid att bara ha en lång frukost, städa spisen och gå lång en lång promenad utan något syfte alls, utan att vara på väg. På promenaden stannade jag till vid affären, köpte rengöringsmedel, gick hem och städade ugnen och kände mig sådär heligt duktig som du bara kan känna dig när du gjort något som du tycker är förbannat tråkigt. Sedan har jag tittat på tv, dålig dagstv som jag, trots att det är pinsamt, egentligen tycker om. Eller snarare, jag gillar att kunna titta på det. Det har hitintills varit en dag utan nytta på en dag när alla andra jobbar. Det känns trevligt, nästan lite förbjudet. Lite som att skolka från vardagen.

Men mest av allt är det distraktion. Anledningen till att jag är ledig när alla andra jobbar är ju liksom den att jag ska jobba när alla andra sover. Idag ska jag för första gången gå nattjour på den nya kliniken. Jag försöker inbilla mig sjäv att det inte är så farligt egentligen. Att det är andra som har gjort det här innan mig och överlevt. Jag försöker inbilla mig själv att jag också kommer att göra det. Ungefär som jag i alla fall verkat ha överlevt nätterna på den andra kliniken. Försöker vidare att inbilla mig själv att jag ju egentligen tycker att det är ganska trevligt mitt upp i allt. I alla fall när man är för upptagen för att vara nervös. Nattjoursångest är alltid oftast värre fram på dagen innan.

Så jag tänker blunda och ignorera och bara följa med strömmen. Jag kan inte kontrollera, bara försöka vila när jag kan. Så det är det jag tänker göra. Det är faktiskt flera timmar kvar tills det att jag behöver göra något vettigt. Ibland gäller det att försöka lära sig förnekandets fina konst.


När Doktorsskolan tystnat

Klockan är två timmar sedan jag borde ha gått på lunch. Klockan är dessutom ungefär tre timmar senare än när patienten ville ha sitt utskrivningssamtal. Nu ska vi ha trevligt tillsammans, jag och den gamla damen på 14. Prata lite om sjukdomar, mediciner, behandlingsplan. Det har hunnit bli några stycken sådana. Den gamla damen på 14 är luttrad, påläst, krävande. Patienten har haft förmiddagen på sig att skriva upp frågor och funderingar. Det har blivit ungefär en miljon.

Vi går igenom dem en gång.
Och sedan en gång till.
För att sedan repetera.
Och hur var det med medicinerna?
Vi tar medicinlistan en gång till.
För att sedan repetera.
Så var det sjukdomen.
Får jag medicin mot den?
Vi tar frågorna en gång till.
Pirret i lilltån, kan det vara sjukdomen?
Hennes man är lite yrslig, kan det vara sjukdomen?
Hur ska hon göra med ventilationen i hemmet?
Det osar ju så ibland när hon steker fläsk.
Kan det vara skadligt?
Kan man verkligen äta tomater om det kliar?
Varför är himlen blå?
Kan jag ge den i en annan färg? 
Kan jag göra henne frisk?

Klockan är nu två och en halv timme sedan jag borde ha gått på lunch och jag befinner mig långt ifrån mina ideal. I drömmen vill jag empatiskt titta på damen med ångest över sitt åldrande och rädsla för att inte orka med hus och hem. I drömmen vill jag klappa henne på armen med tillförsikt. I drömmen förstår jag att livsstilsförändringar är svårt, att bära ansvar för ohälsa ännu värre. I drömmen har jag ork att förstå vad som egentligen är problemet när det egentligen är uppenbart. I drömmen finns det tid att mötas, sådär som man vet att man kan och ska, sådär som man vill. Egentligen.

I verklighetens klockan två och en halv timme sedan jag borde ha gått på lunch vill jag strypa tanten. Eller i alla fall ta hennes förbannade lapp och strimla den i bitar och tugga upp den.  I verkligheten, med två ton pappersarbete väntandes efter att jag så småningom lyckats stressa i mig mat för att hinna till den nya datautbildningen om den nya läkemedelsmodulen, vill jag gärna deklarera att jag inte har tid att diskutera hennes köksfläkt. I verkligheten är sanningen den att om du röker, inte rör på dig och äter ohälsosamt blir du sjuk och att det finns inte en läkarjävel i hela universum som kan göra dig frisk utan att du hjälper till. Oavsett antalet goda samtal. Oavsett kvalitetsregister. Oavsett dyra mediciner. Sen så vill jag smälla i dörren. Hårt. Jag befinner mig fjärran från doktorsskolan, fjärran från preklin, fjärran från ideal. Jag står bara mitt i tröttheten och otillräckligheten över det faktum att mitt tålamod inte är gränslöst såsom jag trodde termin ett. Jag är arg istället för eftertänksam, otålig istället för empatisk. Idag kan jag inte försvara mig själv eller den jag är. Ska det behöva vara så?

Ambivalens

Det blir många mil mellan skogen och staden som ska avverkas. Ofta. Jag kunde inte vara gladare för att jag får göra det i min egen bil, med min egen musik. Från att ha varit en storstadsbo som inte tyckte att körkort var värt att skaffa har jag vänt om i 180 och startat ett kärleksförhållande med en grå liten klump på ett drygt ton som vill ha bensin till middag.

Med musiken genom vackra landskap på nästan tomma vägar finns tid och rum att skråla besinningslöst utan att någon tycker att du är knäpp. I ensamheten med mig själv som enda sällskap tvingas jag inse att jag faktiskt tycker att det är helt ok. Det är egentid. Kvalitetstid med mig själv, för mig själv, av mig själv. Jag har lärt mig att älska det. Från att ha tyckt att bilkörning är det läskigaste som finns kan jag komma på mig själv att längta efter en biltur. Bilutflykt? Jag kör!

Men ibland börjar det att regna. Sikten blir dålig och väglaget sämre. De varnar för älgar och bilen framför dig vinglar betänkligt. Kanske kommer en idiot till medbilist och kör om så att plåten på ditt älskade metallstycke skakar och du likaså. Helt plötslig var det inte lika roligt längre, musiken för hög, störande, och de vackra skogslandskapen skriker viltfara och potentiell död. Det är sådana tillfällen som jag förbannar att jag tog körkort. Det är inte värt det. Ingenting är. Hur kunde jag tro att jag kan köra bil?

Väl på akutmottagningen i skogen är livet sig likt. De känner mig nu, personalen, och jag känner dem. Jag har jobbat längre än en månad och är behöver därför inte fråga om vad jag heter längre, i alla fall inte så länge det är okomplicerade saker som mitt förnamn. Jag tar trött emot sökaren från avgående jour och startar upp datorn, journalprogrammet, diktafonen. Jag hämtar min kaffekopp och den första patientpärmen. Dagen kan börja. Någonstans mellan jour och panik hann någon form av rutin formas. Att säga vana är att ta i, men nåväl. Jag vet var jag har mina bakjourer och mina bakjourer vet var de har mig.

Jag bedömer patienterna, tittar på labbsvaren, konfirmerar plan hos bakjouren, ringer konsulter. Tack, doktorn och en lyckad artärgas på det. Vissa frågor som jag faktiskt kan svara på. Tiden går och jag har roligt, trivs på jobbet, trivs som doktor, trivs med kollegorna. Ibland har jag världens bästa jobb. Extrajour på måndag kväll? Jag kan!

Men ibland är väldigt många patienter sjuka väldigt sjuka samtidigt. Du jobbar tills du nästan går sönder och räcker ändå inte till. Det är som att du inte når fram och tiden finns aldrig när den behövs. Missnöjet i tant Agdas ansikte när du inte kan bota henne, känslan av maktlöshet. Den där misslyckade artärgasen på damen med kortisonhud och KOL som blev till ett hematom större än damen själv. Sen går det neråt därifrån. Den där yrseln som du inte vet vad du ska göra med, kronisk ryggvärk, missförstånd med ledningssköterskan. Arg röntgenläkare som tycker att man skickar onödiga remisser. Patienten på sal 5 vill skriva till lokalpressen om väntetiderna på akutmottagningen när du inte hunnit äta lunch och din patient på sal 9 vill att syster ska hämta en filt när du bara vill ta en anamnes. När det äntligen är dags för mat kommer nästa dundersjuka patient och du står maktlös. Du vill och förväntas kunna ordna allt. I verkligheten ska man stundtals vara glad för att ens kunna lindra. Det är efter sådana dagar man går in på sitt rum och gråter. Det är efter sådana dagar det inte är värt det. Ingenting är. Hur kunde jag någonsin tro att jag kunde vara doktor?

Det är det där med gråskalor i livet. Det man älskar tvivlar man tydligen på.


Börjar om från början, börjar om på nytt

Ok, jag är grön igen. Inte för att jag någonsin varit särskilt gammal och grå, inte ens på den invanda kliniken. Det ligger i sakens natur. Dessutom har jag ju haft eoner av tid på den gamla kliniken jämfört med hur det var under kandidattiden. Det är ju liksom så här det är. Jag måste igenom det här också. Det kommer säkert att bli jättebra. Så småningom. Och när det är färdigt så har man ju ytterligare lite erfarenhet. Och stundtals är det ju jätteintressant. Utbildningstjänst heter det ju visst.

Men det känns fel att svänga av åt fel håll på morgonen. Det känns att vara ny på jobbet, alla nya människor. Var går alla nu igen? Var ska jag lägga remissen? Var sitter sekreteraren? Och rutiner? PM? Hur gör ni här??

Det är fullt upp nu med andra ord. Nytt, nytt, nytt men ändå kusligt bekant på något vis.

Inlägget jag inte skrev på födelsedagen

Någon är missnöjd. Mycket missnöjd. Hårda faller orden och visar ingen nåd. Kalla kårar utmed ryggraden.

"..upplever eftervården mycket nonchalant.."
Pang!
"...nog borde insett.."
Knut i magen.
"...yrkar att befattningshavarna åläggs en disciplinpåföljd..."
Fosterställning.

Den äldsta överläkaren G tröstar när tårarna trillar. Någon har fått en mindre trevlig födelsedagspresent precis innan semestern. Elände. På ren svenska. Fan. På oren svenska.

Jag vill inte mer. Det spelar liksom ingen roll. Den aktuella dagen skrev jag ensam ut 9 patienter och hade underläkaransvar för 10 till. Jag arbetade över 4 timmar och orkade inte göra middag när jag kom hem. Ibland räcker det inte att man vänder ut och in på sig själv. Ibland är man fullkomligt och fantastiskt otillräcklig ändå.

Den äldsta underbaraste överläkaren G bjuder på HSAN-tårta till tröst. Tänk om lokalpressen som bildat talar om Karolinska institutet i Göteborg visste. Jag är tydligen en riktig läkare nu. Förr eller senare händer det alla. För mig så blev det tydligen förr. Typ 3 månader in på AT. Det känns riktigt illa. Skit faktiskt.

Själva grejen är en bagatell enligt de som vet. Patienten i fråga är mest arg och mindre vårdskadad. Jag var inte högst ansvarig för vårdtillfället som misslyckades. 3 överläkare och en sjuksköterska är också anmälda. Överläkare G och jag har författat ett vänligt svar och pojkvännen har petat i det juridiska språket. Vattentätt, säger de som vet. Kollegialt stöd som jag knappast klarat mig utan. Nu återstår väntan. I slutändan tror jag verkligen inte att varken patienten eller jag eller någon annan heller för den delen är så värst mycket lyckligare. Patienten skulle helst vilja se mig och mina kollegor brinna i helvetet eller i alla fall spottas på ute på en stupstock på torget, typ. Jag kommer mest lämnas med en obehaglig känsla av att det kan hända närsomhelst igen.

Just nu är det med andra ord lite kämpigt med yrkesglädjen.


Om de senaste veckorna

Ibland kan några veckor kännas som en evighet. Jag trodde att jag skulle avlida när jag kom till den där andra kliniken, den med den arga klinikchefen. Den kliniken där chefen bland dem som inte känner honom väl är känd för att skrika, gorma, skälla ut primärjouren, systrar, andra kliniker eller någon annan stackare som bara råkar stå ivägen. Den kliniken där morgonronden startar 10 minuter innan utsatt tid när du är ensam underläkare, bara för att den första dagen ska bli så överjävlig som möjligt. En knappnål kan höras falla på golvet på röntgenronden. Ingen hälsar. På kliniken jobbar man. Punkt. Ordning. Militärisk sådan. Som ensam AT-läkare på obligatorisk placering blev det plötsligt väldigt ensamt.

Första dagen slutade i tårar.
Andra dagen likaså.
Jag var så patetisk som någon kunde vara.
Pallade inte trycket.
Kände mig verkligen helkass.
Ville gå hem och lägga mig igen.
Eller allra helst springa tillbaka till de snälla kirurgerna.

Men ibland får man tänka om. Ibland måste man omvärdera situationen, även om man tror att man ska dö på vägen dit. Ibland händer det som förvånar. Eller så är det bara återigen så att livet kanske inte riktigt är så svartvitt som det tillsynes verkar.

-Dr yetanotherkandidat!

Det är sent på eftermiddagen. Jag står utanför mitt rum och ska som bäst packa ihop mina saker för att dra mig hemåt och kryssa av ännu en dag på helvetesplaceringen. Kanske ta en springrunda och slå bort mentala monster. Vem vet. Solen skiner. I alla fall tills nu. Tonen han säger det med, klinikchefen, är allt annat än trevlig. Helvete, piss och pannkaka. På ren akademikersvenska.

-Trivs du på ortopeden?

Haha. Självklart. Det är kul att gå till jobbet med en klump i magen. Det är underbart ändå att känna sig som ett UFO. Fast mest skrattretande är det att gråta över epikriserna för att morgonronden varit så ångestladdad. Det är roligare än på tivoli.  Är det dags för den där ortopediska ärligheten nu? Så modig är inte jag. Inte nu.

- Nja, det känns som om det inte funkar något vidare. Jag har inte koll på någonting.

Jag darrar på rösten, vill dö. Så spänner ha ögonen i mig. Nu vill jag gå hem. På riktigt.

- Du ska veta att jag säger till om jag tycker att någonting inte fungerar.

Kompakt tystnad. Jag sväljer hårt tills han återigen talar.

- Jag har inte sagt något, eller hur?

Ah, ortopedisk ärlighet. Så fick jag lära mig att man tydligen inte ska tro sig veta vad klinikchefen tycker genom hans attityd. Man ska lyssna på vad han säger. Inte tolka. Lyssna. Inte söka bekräftelse. Tro att man kan utan att tappa omdömet. Svårt när man lider av patologiskt duktighetssyndrom och är bekräftelseknarkare som en annan. Men det blev lättare. Jag fick se de där bra sidorna, ordningen. Jag fick lära mig ortopedisk kultur. Och veckorna gick. Till slut var det riktigt roligt, jag slutade räkna dagarna och ville inte gå på semester.

På ett sätt en evighet. Det blir så när man så helt måste ändra sin uppfattning om en människa man verkligen trodde att man inte kunde uppskatta. Ödmjukande att inse att man kan ha fel. Det har varit lärorikt på mer än ett ortopediskt plan.

Idag fick jag som avslut känna den ortopediska segerns sötma. Jag reponerade en radiusfraktur till fint läge. Helt själv. En obetydlig händelse för mänskligheten, en milstolpe för mig. Och ett leende från självaste klinikchefen där i mörkret på röntgenronden över en handled i gips. Bara en sådan sak.


Ordningen återställd

2 veckor senare:

146 osignerade dokument.
75 osignerade laboratoriesvarslistor.
25 osignerade röntgensvar.
10 osignerade odlingsremisser.
Tacksam intyg till patienten XXXXXX-NNNN.

Tack för påminnelsen, älskade sekreterare.
Jag älskar ju administration.
Hade nästan glömt det.


...och på jobbet går det också jättebra

- Men du, färdig nu och allt, hur går det på jobbet?

Jättebra. Succé som det anstår en AT-läkare. Äkta sjukhusglamour, överhopad av arbete, likblek, instängd på akuten när andra leker i solen, nyss duschat av mig och tvättat håret med sjukhustvål i brist på annat efter det att jag har blivit spydd på av en mindre nykter festprisse. En riktig fräsching. I alla fall mindre ofräsch när sjukhustvålen gjort mig någotsånär ren.

Ni skulle se hur jag glider omkring där i korridorerna. Säkerheten själv med miljoner frågor, för stora kläder och ett evigt tvivel. Tvivel på hur jag ska göra med den där döende patienten, tvivel när man möter arga anhöriga som helst inte vill ha med sjukhus att göra, än mindre med personer som berättar jobbiga saker. Tvivel när jag inte räcker till. Tvivel när det stundtals känns som om den där akutmottagningen/avdelningen/mottagningen/ skulle drivas mer effektivt utan mig. Tvivel på om jag egentligen passar för det här jobbet, tvivel just för att jag tvivlar. Jag känner mig skyldig. Inkompetent. Ovärdig.

När jag står där på avdelningen, ensam med en döende patient. Känslan av att inte kunna göra något, knappt ens smärtlindra. Jag har ringt de där samtalen. Det är och har varit slut länge. Människor på sjukhus är sjuka. Ibland dödssjuka på riktigt. På sjukhus dör människor för att aldrig komma åter. Och mitt i allt det där står du. Och, om du har tur den där narkosläkaren som är en av de nya stjärnskotten i min handlednings-hall-of-fame. Som förstår att du tvivlar men hjälper dig att inte tveka när du måste. Obotligt cancersjuka männsikor dör. Obotligt cancersjuka människor ska smärtlindras, ångestlindras och symptomlindras. Det är bara så, även om det går emot varenda fiber i hela kroppen att bara stå där när någon drar sina sista andetag. Det är livet och jobbet. Har du tur har du sällskap vid din sida i form av en väldigt klok narkosläkare.

Får man tvivla?
Får man känna sig överväldigad?
Får jag ändå tycka att det är kul?
Får jag ändå tycka om mitt jobb?

Det kanske går emot precis all rimlig logik. Men någonstans, när jag är utsövd, har ätit, mannen har ringt och jag har fått tvätta håret med riktigt schampo hemma i min egen dusch så kan jag känna mig glad och tacksam. Glad och tacksam för att jag har ett jobb som jag bryr mig om. På riktigt. Med varenda fiber av min kropp.

Nu ska jag bara börja att lära mig det där med balans.


Tidigare inlägg
RSS 2.0