Nyläkare i exil

Det finns vissa saker jag inte kommer att sakna när studentlivet är slut. Dagens matsituation är en av dem. Två månader utan lön och utan csn med bortresta föräldrar börjar göra märkbara hål i plånbok och skafferi. Min räddare i nöden är krossade tomater. Det är en fantastisk produkt med oanad potential. Verkligen.

Blandar du den med lite sambal oelek, vitlök, salt och mjölk och mixar har du snabbt tomatsoppa. Med lite pasta till blir det fest. Blandar du den med sambal oelek, vitlök, salt och mjölk och låter bli och mixa för att istället reda den har du tomatsås. Med lite pasta till blir det lyx.

Det är lugnt, lugnt, lugnt på avdelningen. Jag sitter och vakar över en sövd patient. Inte mycket händer. Jag börjar fundera på att det snart är dags för fikapaus. Jag och kollegan dividerar om vem som ska börja. Men på IVA är lugnet bedrägligt, för två sekunder senare så orkar patientens hjärta inte längre. Handen trycker raskt på larmknappen och två sekunder senare är rummet överfyllt med människor som ska ta hand om problemet. En nattvakare som jag själv tar då steget tillbaka, ställer mig hos den andra patienten, ser till att ingen glöms bort. Jag och patienten brevid hamnar som åskådare till spektaklet.

Den naiva sidan av mig som sett alldeles för många sjukhusserier hade ju föreställt sig ödesmättad musik, dramatiska cresendon, trumvirvlar. Dessutom dämpad belysning, du vet, och folk som skriker på varandra i stundens hetta. Ni har ju också sett scenerna...

Men det enda crescendo som hörs är IVA-maskinernas alltmer desperata pipande som vill få oss medvetna om att hjärtat inte mår bra, sedan påminna oss om att syremättnaden sjunker och att blodtrycket för all del, sjunker också. In kommer ytterligare en maskin som ska starta hjärtat igen som ackompanjerar med sina intermittenta gälla pip. Det låter ont när bröstkorgen komprimeras och när revben går av.

Där i lysrörsskenet tar så sedan ett liv slut. Maskiner stängs av, uppgivna blickar möts där inne på salen. Det gick inte. Medicinen räckte inte till. Familjens liv kommer aldrig mer att bli sig likt.

Det är första gången jag ser en ung människa dö framför mina ögon. Aldrig är människan så förgänglig som kroppen som ligger där avklädd i lysrörsskenet. Det finns vissa strider medicinen aldrig vinner, hur mycket vi än vill vara de som ställer allt till rätta. Kroppen är fortfarande varm nu, men imorgon är den kall. Vi bäddar om sängen, tvättar kroppen, kammar dess hår och märker den tydligt med dess identitet. Vi tar bort alla elektroder, nålar, tuben i halsen, alla spår av vår framfart. Det spelar ingen roll nu. Vi sveper kroppen i lakan, lägger den med armarna utmed kroppen.

Ingen säger något. Det är tyst i lysrörsskenet. Några meter från vår sal får de anhöriga just nu ta emot det grymma, oåterkalleliga beskedet, det som inte bär något hopp. I tystnaden är våra tankar är med dem.

...och tack för mig. Gaaah! Jag är officiellt dödstrött. Jag känner mig som Kalle Anka i det där avsnittet där han är fågelskådare och den där fågeln som gör jobbiga ljud aldrig låter honom vara ifred. Nu ska jag lägga mig och sova. Och du, snälla ring mig inte än på ett tag. Min telefon lever just nu i farozonen. Risken finns nämligen att jag kastar nästa pipande maskin som kommer i min väg i golvet så att den går i tusen bitar. Det vore ju lite synd, kan tyckas.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns som om klockan går baklänges. Natten segar sig framåt, jag känner mig fantastiskt onödig på min arbetsplats. Det är inte mycket jag kan eller är bra på. Men jag kan hålla mig vaken, överleva tristessen. Det är inte för inte som jag har övat navelpillande och taktittande i en månad nu. Jag börjar bli smått professionell. Det är som det brukar med andra ord. Jag borde vara glad. Alla är friska, det går åt rätt håll. Men dessa småtimmar och jag... Vi är inte överens.

Jag sitter som sagt vaken när de flesta andra sover. Det är tyst, tyst. Fyra kaffekoppar har jag hunnit med innan klockan fem. Jag har gjort min internetrunda 52 gånger, jag har skrivit det här meningslösa blogginlägget, allt för att hålla mig vaken. För det är jag, ändå och trots allt. Det känns ensamt såhär på en tyst expedition. Ingen som vill ha frukost snart? Någon som vill ha sin kudde puffad? Jag kan fixa... Hallå? Någon?

Jag har för mycket tid. Det känns, trots allt, alldeles underbart att kunna säga det. Jag tittar på tv, slösurfar, sover lite, äter något och sedan är det dags att sova middag. Idag har jag varit effektiv. Jag har handlat mat.

Jag har haft panik inför den här sommaren. Jag har inte varit mitt vanliga ambitiösa jag och det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Extra mycket känns paniken när jobbet drar igång för sommaren och när jag inte längre kan blunda inför det faktum att jag inte gjort något bättre av min sommartillvaro. Jag kommer inte at komma tillbaka till skolan i höst med fantastiska erfarenheter. Jag kommer inte ha lärt mig någonting nytt och jag kommer att vara lika hopplöst tafatt och valhänt som alltid. Jag kommer att komma tillbaka till skolan några semester- och nattarbeteskilon fetare med nyvunna kunskaper i takfärgsanalys från horisontalläge i säng samt nyvunnen förmåga att vinna 10000-kronorsfrågan på det heta forskningsämnet TV3s programtablå. Det har känts meningslöst att kasta bort en sommar, gå på sparlåga, att ha ett jobb som omöjligen kan leda någonvart.

Idag lämnade jag dock tillfälligt horisontalläget i sängen för en tillfällig visit hos min vän soffan och hans kompis tvn. En dokumentär på Discovery (!) fick mig att fundera på något jag läst om örat för länge sedan. Sagt och gjort, i bokhyllan fanns en något dammig kursbok från fysiologen och denna åkte fram. Det var då jag kände det, det där pirret. Den där nyfikenheten, lusten att lära, lusten att veta, det där som är så lätt att glömma bort när tentaångesten tar överhanden eller när oron inför framtiden ständigt lurar runt hörnet. Jag bläddrade bland sidorna med underbara pedagogiska bilder, små faktarutor med småkul fysiologi. Kanske satt det där i sidorna som lästes under de tidiga terminerna, den där lustfyllda känslan. Kanske var det någonting som fanns där i bakhuvudet, något som behövde väckas till liv igen? Kanske var allt som behövdes lite horisontaläge så att det kunde fall på plats igen? Hursomhelst, den sköljde över mig, den där glädjen och med den även en känsla av tacksamhet. Jag har fått ynnesten att lära mig det här som är så intressant. Jag får faktiskt göra den här fantastiska resan, en framtidsdröm håller på att gå i uppfyllelse. Det kan ingen ta ifrån mig.

Kanske är det också där jag får leta efter styrka, där i lusten att lära. Kanske är det nyfikenheten som till slut kommer att få mig att våga pröva vingarna i det okända, i allt det där som känns läskigt?

Jag kunde ha skaffat ett bättre sommarjobb. Jag hade kunnat vara mer ambitiös, tvingat mig själv att åstadkomma mer under mina lediga dagar. Men sakta, sakta börjar jag kunna acceptera att det här med att en slö semester kanske inte var så tokigt ändå. Kanske var det "just what the doctor prescribed"?