Nyläkare i exil

Tårarna trillar ner för kinderna. Hon hade inte valt det här. Man väljer sällan att bli sjuk. Man väljer inte narkos. Man väljer inte operation. Det måste göras, om än förhatligt, om än läskigt, om än jag vill inte. Det är den enda chansen. Ingenting är så brutalt som det hårda ljuset som slår emot henne inne på salen. Det är en  påminnelse om verkligheten, om att det här händer här och nu och om att det händer henne. Det är utanför hennes kontroll nu.

Inne på salen får hon somna. Tårarna trillar inte mer och hon får tänka på annat. Jag håller masken över hennes näsa och mun, ett tag om hakan. Det är det ultimata ansvaret, ditt liv i mina händer. Det får inte misslyckas. Jag vet det och det tynger. Är jag redo?

***
Du håller masken över mig i ett hårt grepp. Du skjuter fram hakan och har gjort det ett tag nu. Det är du som bestämmer vad som ska hända. Kanske börjar du få kramp i fingrarna, som jag fick? Kanske undrar du om du är redo? Borde jag skämmas för det jag inte kan styra - för hur jag känner? Har jag tvingat dig till någonting du inte kan hantera? I sådana fall, hur ska jag göra för att vakna? Kan du sänka narkosgasen? Kan jag sänka narkosgasen?

Så att vi kan prata som vakna personer?
Så att vi kan prata som jämlikar?
I frånvaro av narkos - hur hanterar jag smärtan?

Samtidigt som Karl Bertil Jonsson stjäl julklappar från posten börjar något konstigt att hända.
Samtidigt som pappa Jonsson tvingar honom att be om ursäkt kommer ambulansen.
Samtidigt som Svensson Svenssons jul börjar försvinner medvetandet.
Läget är hopplöst då resten av Sverige som bäst äter julaftonens sista skinkmacka.
Lagom tills när julottan börjar i Storkyrkan är världen en människa fattigare.

Det är jul nu. Jag är kluven. Nog kan det vara så att det här är det enda som håller oss uppe i december när glädjeämnena annars är försvinnande få. En chans att umgås med familjen på ett sätt som vardagen kanske inte annars tillåter. Men jag tror samtidigt inte att någonting annat än jul och nyår kan skapa en så total ensamhet för dem som inte passar in i den där lyckliga mallen. För vilka julvisor klingar falskt och påminner om alla man saknar.

Jag önskar er alla en god jul.

Efter jouren på bästa kliniken är det är fest i kollektivtrafiken. Runtomkring mig är folk uppklädda, glada och något lulliga. Jag menar, det är ju inte lördag varje dag. Man måste komma till och festa och liksom ta bort allt det där jobbiga med att det är mörkt och kallt och grått och hemskt och vidrigt.

Jag sitter som bäst och kurar ihop mig för kvalitetstid med min iPod när han raglar fram till mig

- Why so serious darl'?

Jag gillar inte när främmande människor kommer fram på tunnelbanan. Jag har kvalitetstid med mig själv. Schssssss... Jag vill höra mina egna tankar. Du är full, jag nykter, du ska festa, jag ska sova. Dessutom, du vill inte höra långa och soppiga historier om hur hopplöst kär jag är i någon som inte vill ha mig. Du skulle också dra om du fick reda på vad det innebär att vara ihop med en läkarstudent som på sin fritid mest gillar att sova arbetsruset av sig. Du liksom han.
Men han ger sig inte.

-So where are you going, beautiful?

Men allvarligt? Tror du att jag skulle gå på det där? Du är så full så att ögonen har fastnat i kors och du har en halvrökt giftpinne i handen och klockan är sent.

-As long as you're happy with what you're doing darl'

Och det är då det slår mig, det är jag. Långa jourer, sent lördagkväll, kanske inte alltid en del av festen, ofta trött. Det är värt det. För jag gör vad jag vill göra. Det här kommer att vara en del av mitt liv, en del av den jag är. Jag gillar vad jag ska bli. Det är en skön känsla, mitt i allt. En sekunds klarhet. Om så bara för en sekund läkande.

Han vandrar vidare och jag sjunker in i mitt iPod-land hela vägen hem, mitt i natten. 

Livet är inte lätt just nu. Det är ganska eländigt. Man väljer inte sina kriser, jag vet det. Framförallt väljer man inte när, inte hur. Faktum är ju att för något som detta finns det ingen passande tid när det inte gör förskräckligt ont. Den finns aldrig plats för att vara gränslöst ledsen, allra minst när julen närmar sig och alla helst ska vara sprudlande glada och handla julklappar. Jag vill helst gå i ide.

Men det finns vissa saker som värmer ändå, något som gör att det där idet blir mindre tilltalande. Eller personer, faktiskt. Framförallt en just nu. Man stöter på dem ibland, de där fantastiska eldsjälarna. Det har varit en jobbig termin på många plan. Tankar om framtiden har blandats med ångest, stress och en känsla av enorm otillräcklighet. Självkänslan har fått sig en rejäl törn och jag tvingas leva med det faktum att jag snart är klar trots att jag inte känner mig det minsta färdig.

Det är här den glada röstdoktorn på det stora sjukhuset kommer in och lyssnar, pratar, skrattar. Hon ser oss, helt enkelt. Försöker hjälpa till perspektiv, bjuder på historier om sin egen tid som osäker kandidat och underläkare. Det är hoppfullt att någon som är så proffsig som hon faktiskt också inte visste förut. Under tiden lär vi oss en massa saker, lyssnar och tittar entusiastiskt på det som sägs och visas. Känner med ens lite hederlig utbildningsglädje trots mörka föreläsningssalar och posttentuellt syndrom med all den trötthet det innebär. Det säger något om undervisningen just nu. Proffsig var ordet.

Tack, från djupet av mitt hjärta.