Inte okej på något vis
Vissa saker måste bara göras. Det finns en varsamling i såret som måste tömmas ut. Mamma och jag är rörande överens. Min patient vill bara därifrån. Jag var okej först, tills jag skulle ta en titt på det där onda. Jag och min handledare får finna oss i att vara de onda, det är därför min handledare får betalt och därför som jag får mina CSN-pengar.
Min patient skriker i vild panik när vi berättar vad som ska göras. Det känns inte okej. Mamma sätter patienten i sitt knä, håller fast, försöker trösta. Nålar är det värsta patienten vet, näst efter blod och att hållas fast. Nu måste patienten utsättas för allt ihop på samma gång. Dumma dörr och dumma doktor. Min patient vrider sig i mammas knä. Det känns verkligen inte okej. Det känns som ett övergrepp. Likt fullt är det oansvarigt att låta bli och istället låta infektionen sprida sig. Det är egentligen inget val.
Barnen är fantastiskt söta. Men jag gillar egentligen inte att barnsjukhus ska behöva finnas överhuvudtaget . Att barn ska bli sjuka, att barn måste hållas fast för att de gjort sig illa eller haft oturen att bli sjuka. Jag har liksom svårt att komma över det, trots att min patient fick mindre ont när det väl var över och blev glad över sitt klistermärke. Det känns, som sagt var, faktiskt verkligen inte helt okej.
Jag protesterar
Det som skrämmer mig mest är denna inställning när allt vi ser faktiskt borde leda oss till den motsatta slutsatsen, Vad som skrämmer mig ännu mer är att det som jag tror hindrar oss från faktisk jämställdhet tycks vara svårt att protestera mot eller att vara arg på. Det handlar ju om vad jag tror att jag vill eller vet att jag borde vilja, och hur inkompatibelt det är med allt det där andra som jag vet att jag vill. Det handlar, kort och gott, om förväntningar på vem jag borde vara på jobbet och hemma.
För ett halvår sedan hade jag också suttit där på lunchrasten och glatt vägt olika specialiteters fördelar och nackdelar mot varandra. Jag hade också funderat på hur specialiteten skulle påverka min pojkvän, min familj, mina barn. Jag hade varit del av det där som jag bara vill kräkas på nu när jag inte längre får vara med i den klubben. Nu när jag står här själv. Ensam. När jag helt plötsligt bara har mig själv att ta hänsyn till. Då finner jag mig plötsligt i att verkligen veta ut eller in, vilket förstås kan ses som en aning konstigt.
Kalla mig bitter, men det upphör inte att förvåna. Intresset för den specialitet man (kvinna?) väljer verkar i mångt och mycket vara sekundärt till hur den påverkar familjen; till skillnad från många av de manliga kursarna som, om jag tillåter mig att raljera, glatt proklamerar att de ska bli neurokirurger, kosta vad det kosta vill. Varför är det så? Varför blir så enormt smarta kvinnor så oerhört dumma när det gäller att prioritera sig själva och sina intressen när det väl kommer till kritan? Varför behöver det vara antingen eller när det aldrig är så för en man? Den läskigaste frågan av dem alla torde nog ändå vara vem är det som driver denna utveckling (eller stagnation) eller kanske framförallt vad det är som driver de som driver utvecklingen? Varför behöver jag bli dumpad för att ifrågasätta?
Vissa dagar är svårare än andra. Idag är en sådan dag. Det är dagar som påminner och minnen som bränner värre än en djup andragradsbrännskada över hela kroppen. Det är minnen om en lyckligare tid än nu. Hade jag kunnat åka tillbaka till då hade jag gjort det, alla gånger, och det stör mig.
För idag väljer jag ilskan. Idag väljer jag för en gångs skull de röda plakaten och protesterar mot mig själv och min egen förbannade dumhet. Sedan tackar jag gudarna för de personer som står brevid när jag ändå faller ihop, när jag inte kan lura mig själv längre. Det är en gammal vän som hjälper mig att damma av plakaten när de fallit i backen brevid mig och påminner mig om att jag är värd att älskas. Oavsett vilken specialitet jag väljer, oavsett mina fel och brister. Samtidigt som jag går under av smärta och hulkar som en lipsill finns hon där med all sin klokhet och ställer upp.
Tack för att du finns, av hela mitt hjärta.
Mätt
Men ok, det kanske bara är att acceptera
Att tvingas ägna lunchen åt att åka buss för att ta mig till nästa undervisningmoment?
Att aldrig kunna gå på toaletten utan att fråga minst två personer om vägen?
Att aldrig hitta mottagningen jag ska till?
Att jag aldrig kommer att få koll på någonting?
Just nu...
Sanslöst
Ibland föds barn för tidigt.
Ibland ådrar sig dessa barn irreversibla skador.
Ibland dör dessa barn.
Det är meningslöst, fruktansvärt, hemskt och allt däremellan.
Verkligen.
Jag har full förståelse för att man letar efter svar.
Jag har full förståelse för att man vill se huvuden rulla.
Det är mycket lättare att vara arg än otröstligt ledsen.
Ilskan blir ett substitut för sorg.
Man kan inte rå för att man är arg, men man måste se verkligheten också. Kunna skilja på känslor och intellekt, vara på det klara med vem som ansvarar för vad. Behandlingen av ett litet barn lyckades inte och nu sitter en läkare häktad åtalad för mord. Vettigt? Rättvist? Var det läkarens fel att barnet föddes för tidigt? Que?
Det faller på sin egen orimlighet att läkaren ville döda barnet. Varje patient som dör är ingenting annat än ett fruktansvärt misslyckande som är svårt att leva med. Vi inom sjukvården tvingas leva med det för att kunna rädda andra liv. Det är medaljens baksida och det är vad media och samhället kan mobba oss med. De där gångerna det misslyckas hängs man ut. När man lyckas gör man bara sitt jobb. Det suger och det får mig att undra vad jag egentligen gett mig in på. Vill jag det här? Är det värt det?
Hur ska jag klara av att gå till jobbet när det kan förstöra hela mitt liv? Hur ska man våga gå till jobbet om samhället ska bekräfta den värdelöshetskänsla som man själv rimligtvis känner om någon av ens patienter dör? När Kalla fakta gottar sig åt sjukvårdens misstag och mänskliga tragedier? Hur går man någonsin vidare när man blir mordåtalad för att man inte lyckas med det omöjliga? Det är fullkomligt sanslöst, detta.
Ihågkommen, igen (!)
På AT-mässan hälsade jag på sjukhuset där jag ska jobba i sommar. Jag hade förberett en presentationsmonolog om vem jag var och varför jag kom fram och hälsade. Jag menar, så att hon inte skulle tro att jag slösade med hennes tid. Det visade sig vara onödigt. Jag hann knappt säga mitt namn.
- Men, hej, det är ju du! Du ska arbeta hos oss i sommar, eller hur? Kul!
- Ska vi hjälpa dig att ordna bostad?
Vänta här nu...
Menar du att du kommer ihåg mig?
Menar du att du faktiskt gillar att jag ska komma?
Menar du att du bryr dig om att jag får någonstans bra att bo?
Menar du att du bryr dig om mitt välbefinnande?
Får man känna sig så alldeles odelat välkommen på det här viset?
En ny känsla, men jag gillar den. Den bådar gott inför sommaren.