Ett negativt positivt
Patienten är glad. Väldigt glad. Hon hade väntat länge på det här. U-HCG pos. Hon vill inte lyssna på det jag har att säga. Hon vill inte se allvaret i min blick. Hon får en remiss i handen. Vad är det här? Jag försöker förklara. Förklara utan att oroa alltför mycket. Förklara varför jag skriver den där remissen utan att vara pessimistisk.
Det är tveksamt om jag når fram. Hon ska ringa några samtal. Till respektive, till mamma, till bästa vännen. Glädjen är total. Jag önskar att jag kunde delta. Det är den där magkänslan. Det är något som inte stämmer. Det är något som föranleder den där akutremissen. Leende åker patienten iväg med remissen i handen.
Senare samma kväll är leendet borta.
Ibland hatar jag att ha rätt.
Punkt
Helt plötsligt känns det som om man kan andas lite lättare igen. Fallet är fortfarande genomsorgligt från start till evigheten men det blir liksom inte bättre av att det får fortsätta att riva upp sår. Det räcker nu. Punkt.
