Punkt

Helt plötsligt känns det som om man kan andas lite lättare igen. Fallet är fortfarande genomsorgligt från start till evigheten men det blir liksom inte bättre av att det får fortsätta att riva upp sår. Det räcker nu. Punkt.

I en annan del av julafton

Samtidigt som Karl Bertil Jonsson stjäl julklappar från posten börjar något konstigt att hända.
Samtidigt som pappa Jonsson tvingar honom att be om ursäkt kommer ambulansen.
Samtidigt som Svensson Svenssons jul börjar försvinner medvetandet.
Läget är hopplöst då resten av Sverige som bäst äter julaftonens sista skinkmacka.
Lagom tills när julottan börjar i Storkyrkan är världen en människa fattigare.

Det har varit en annorlunda jul, den på sjukhuset. 

Nu så är det jul igen

Det är jul nu. Jag är kluven. Nog kan det vara så att det här är det enda som håller oss uppe i december när glädjeämnena annars är försvinnande få. En chans att umgås med familjen på ett sätt som vardagen kanske inte annars tillåter. Men jag tror samtidigt inte att någonting annat än jul och nyår kan skapa en så total ensamhet för dem som inte passar in i den där lyckliga mallen. För vilka julvisor klingar falskt och påminner om alla man saknar.

Jag önskar er alla en god jul.

Om nu

Det blir lite tråkvarning nu
Schhhh...
Jag lär mig gå
Ett steg i taget
En sak i sänder
Här och nu
För om framtiden vet jag just ingenting

Det gör ont,
mest på kvällen
och morgonen,
när ensamheten slår emot.
Det är bergväggen igen
och jag har kraschat.
Trots allting bra
som fakiskt händer.
Trots att jag vill vara sådär
glad och lycklig
som folk tror att jag är
eller tycker att jag ska vara.

Försöker desperat att hitta svar
hitta de fel jag gjort
de som gjorde mig mindre älskvärd
försöker att vara arg
försöker att fokusera på mig
försöker se den där personen
som andra tycks se
försöker se mig som någon värd att älska
någon som duger

Det är bristen på logik som stör mig
hur jag helt plötsligt
kan bli konstigt sentimental över
helt bisarra saker som,
smutsiga diskbänkar
bilder på berg
musikalprogram
glasögonfodral
urtvättade t-shirtar
trasiga strumpor
hans reklampenna
ett gammalt sms
en plastlåda
chilinötter
tv-program
en gammal nalle
skräp på mitt skrivbord
hudlotion
en kängrukopp
gröna tandborstar
rökt skinka
nyheterna

Mitt hem är ett veritabelt minfält.


Ont

Det gör ont så det skär genom märg och ben
Med Alvedon kan man lösa mycket men inte det här
Det suger
All kunskap till trots
All tro om att man borde vara klokare
Man är bara männska
Hur förhatligt det än är

Det gör ont. Förbannat ont.
På fredag är det dessutom äckel-tenta.
Life is grand.

Nej, allvarligt jag är frisk

Det verkar futtigt jämfört med allt annat man sett under kursen. Men ändå är man bara människa. En rödgråten sådan. En förtvivlad sådan. Det är så mycket drömmar, så mycket på spel. Tentaplugget ska snart börja, men ångesten är dövad på sämsta tänkbara vis. Den är dämpad med andra viktigare bekymmer. Som att stå på sig och hålla huvudet högt för att rädda sig själv. Att vara den där personen som folk säger att de tycker så mycket om. Att vara den sista personen jag tänker på när jag ser mig själv i spegeln med ett ansikte svullet som som om jag led av allvarligt angioödem. Det är ju henne jag vill ta avstånd och paus ifrån.

Sen så slår det mig, det kan jag ju inte. Attans otur.

Kära lilla krumelur...

Jag vill inte bli stor. Jag svär över räkningar, jag svär över att jag egentligen inte har några pengar att betala dem med. Jag hatar studentekonomi, jag hatar otrygghet. Jag svär över förändringar som är självklara, över jobb jag inte tycker om. Jag hatar frustrationen över en semester tre gånger så dyr som de där solveckorna jag egentligen behöver. Jag svär över att jag egentligen inte har råd att åka på semester alls. Jag svär över ett dammigt och stökigt rum som aldrig tycks städa sig själv sådär som det gjorde förr. Jag svär över allt ansvar som känns mig övermäktigt. Jag vill lägga mig på golvet och vara fem år gammal igen, kamma ponnyhästar och dricka saft. Vuxenlivet känns tråkigt, mer tråkigt och hemskt.

Jag svär över att jag blir äldre, jag svär över att behöva vara förstående. Förstående och tacksam. Sådär som folk tror att jag är. Jag hatar det faktum att jag inte borde hålla på såhär. Jag är den här riktigt osympatiska personen. Tyvärr. Låt oss ta någon minut och svära över det också, när jag nu ändå håller på. Den här reaktionen är inte vettig, inte resonlig. Den står framförallt inte i proportion till allt annat elände i världen. Jag vet det.

Framförallt hatar jag min födelsedag. Jag hatar fräscha sommartårtor med citronsmak, sånt där som alltommat vill pracka på en när man fyller år på sommaren - när ska folk förstå!?! Citron och lime hör hemma i sallader, på avokado med havssalt, till kött. Det är ju så enkelt egentligen. Jag gillar amerikanskt söta saker, blå marsipan som matchar plastponnyerna och annat som man gillade när man var liten. Inte sånt där sofistikerat, inte sånt där jag borde tycka om. Inte någon snofsig key lime pie som smakar surt som vuxenlivet självt! Citron- och limepajerna liksom hånar mig. De blir uttryck för ännu någonting jag borde tycka om men som jag faktiskt inte gillar. Alls! Jag hatar att bli äldre för det betyder ju att saker förändras! Det som är så roligt? Eller...

Det dåliga självförtroendet gör att jag aldrig tror att någonting kan ordna upp sig, någonsin. Det gör att jag måste hålla fast vid det jag har. Jag kastar mig inte ut i det okända, jag är rädd för att jag saknar förmågan att landa på fötterna igen. På grund av rädslan fruktar jag examensdagen lika mycket som andra längtar till den. Dessutom ca 2 terminer innan alla andra ens börjar tänka på det. Kära Bullen, det här är inte normalt!

yetanotherkandidat goes timvikarie, återigen

Det är inte synd om mig. Jag har latat mig, tittat på tv, tittat i taket, slösurfat. Jag har gjort alla de där sakerna jag så desperat har saknat när arbetsbördan varit som tyngst. Jag kan konstatera att mitt liv är högaktningsfullt ointressant. Det har liksom stannat av. Det värsta är att jag stormtrivs.

Allt jag hade tänkt göra då? Garderoben och rummet som skulle städas, papprena som skulle sorteras in i pärmar, IKEA-möbler som skulle skruvas ihop, vänner jag skulle träffa, bullar jag skulle baka. Allt det jag skulle göra när jag hade tid - det bara blir inte av! Jag känner mig genuint lat och har dåligt samvete... igen. Är det inte det ena så är det allt det där andra? Varför kan jag inte bara koppla av ens när det står på schemat? Varför gör jag så här?

Imorgon är semestern slut. Jobbet börjar för sommaren och jag vill helst bara försvinna. Jag önskar att jag kunde se det som inspirerande att ånyo vandra i sjukhuskorridorerna fast i en annan skepnad. Jag önskar att jag inte skulle vara så fantastiskt dramatisk. Ett jobb är ett jobb och lärorikt per definition. Eller? Den där obehagliga känslan smyger sig på mig igen, den där jobbiga när man är sådär mitt emellan, eller med andra ord när man är ingenting. Jag är inte ens en tiondel så duktig som undersköterskorna som jobbar där, och doktor känns just nu absurt avlägset. Med andra ord, inte duglig som undersköterska, inte duglig som doktor. Bara ännu en timvikarie i mängden att gödsla med. Dessutom en avdankad sådan som det inte är värt att spendera tid för att utbilda eftersom jag tydligen ska vara färdig doktor snart.

Det är inte synd om mig, som sagt. Men just nu, trots att det är oerhört självcentrerat, känns det onekligen så. Buhu.

En till...

Bloggens kvalitet sjunker i takt med att tentatid kommer med stormsteg. Jag sitter forfarande och stirrar tröstlöst på högen med böcker, anteckningar, att göra-listor, ex-tentor och annat jag borde kunna. Youtube är tentandens största tröst. Ta en titt på den här tills jag har kommit på bättre tankar...

http://www.youtube.com/watch?v=8bygOaphU4o&feature=related

Bara action på läkarlinjen

Så, vad har jag lärt mig den här veckan?


Det är strejk. Jag har suttit x antal timmar utanför op-salar för att vänta på operationer som aldrig börjar eller blir inställda. Jag har suttit och väntat på mottagningar där handledaren inte har kommit. Jag har suttit med på ronder. Jag har konstaterat att det faktiskt går att se rakt igenom mig. Jag har slutligen fått komma med på operation. Jag har tittat ner i ett sår. Jag har sett vad jag tror var en rectusbuk. Någon har pekat och sagt att där var en nerv. Jag såg ingenting, för jag befann mig osteril på anestesisidan vinglandes på en pall.



Fantastiskt. Makalöst. Magiskt. Redo att ta tag i tentaplugget, med andra ord.


PRAO på andra sidan

Pappa mår inte bra. Han ligger på en sjukhusbrits med skrynklat papper. Han håller humöret uppe, visserligen. Men ont gör det. Jag och pappa befinner oss i ett bås med kala plywoodväggar och ett 70-talsdraperi. Den lysrörsbelysta miljön är mig bekant men ändå helt främmande. Det är en lustig känsla. Ansikten är bekanta. Jag säger hej, folk vinkar leende.

Jag känner mig naken. Jag kan inte längre gömma mig bakom stetoskop eller gröna kläder. Det är bara pappa, jag och min oro. Det är annorlunda här, på den andra sidan. Av de glada tillropen och skämten inne på personalexpen hörs ingenting. Vi är lågprioriterade. Egentligen vet jag att det i grund och botten är någonting bra, pappa kommer att bli frisk. Men ändå, kommer de inte snart? Var håller de hus? Vad är det som kan vara så mycket viktigare än min pappa?

I båset bredvid ligger en annan sjuk dam. Intill henne finns hennes man som oroligt vankar av och an. Då och då går han fram till sköterskan på andra sidan inskrivningsdisken och frågar samma frågor som har ställts så många gånger förut. När kommer doktorn? Vi har väntat länge nu... Jaha, 4 personer före - kan du säga på ett ungefär hur lång tid det kommer att ta?

Jag, som brukar befinna mig där på andra sidan av inskrivningsdisken lyssnar på svaren. Sjuksköterskan ger samma svar som jag själv gett så många gånger. Ingen vet och ingen kan veta. Det är många i kö nu.

Mannen går tålmodigt tillbaka till sin fru. Jag och pappa sitter kvar i båset. Jag känner mig med ens väldigt kluven. Den direkta impulsen skulle vara att gå fram själv också. Flera anledningar stoppar mig. Jag vet ju att det inte är av illvilja patienterna får vänta. Jag vet att pappa kommer att bli bra. Jag vet att jag borde veta bättre. Där på akuten får jag in på bara skinnet känna att det är en stor skillnad på att vara doktor och att vara patient eller anhörig. Trots lite medicinkunskaper, trots att jag känner mig trygg i sjukhusmiljön, trots vetskapen om att pappa är i goda händer : PAPPA HAR ONT! Jag sitter bredvid honom och känner den där olustiga ångestkänslan. Hela tiden. Läkarutbildning till trots, för nu är jag "bara" anhörig.  

Tiden på akuten går mycket långsammare på den andra sidan.
När kommer den där doktorn, egentligen?

En operation, tack

Patienten på mottagningen är alldeles övertygad om att han behöver en operation. Det värker ju så, allt har han testat, sjukgymnastik, alvedon och glukosamin men det fungerar ju inte. Det onda måste bort, helst ska det gå snabbt med kniven. Hur lång är väntetiden? Men ortopeddoktorn kan ju inte trolla idag heller; "Det enda jag kan göra med kniven är att ge dig mer problem". Patienten vill inte lyssna på det örat. Stämningen i rummet blir med ens otrevlig.

På sjukhus kan man göra fantastiska saker. Där kan man exempelvis byta ut diverse kroppsdelar, spränga upp blodkärl med förträngningar, operera mikrokirurgiskt med robotar och hålla 23-veckors foster vid liv utanför kroppen. Det här vet patienter om, och tur är väl det. Frågan är bara vad som händer när sjukvården inte har någonting att erbjuda? När vi inte kan ta bort det onda i foten? Hur ska vi lära oss att hantera otillräcklighet när vi lever i en värld av möjligheter?

Patienter är idag ofta väldigt medvetna om sjukvårdens möjligheter. Nya framsteg rapporteras snabbt i tidningarna, på internet kan du snabbt finna allt du behöver veta om en aktuell sjukdom. Hypokondri är inte längre något som endast drabbar läkarstudenter som just öppnat sin nyinköpta patologibok, utan den slår på bred front numera.

Ont i kroppen? Akta dig, det kan vara fibromyalgi!
Ovanligt trött? Akta dig, det kan vara dold hjärtinfarkt!
Höga blodfetter? Akta dig, du kan dö imorgon!
Yr? Ménieres sjukdom kanske?

Dessutom basuneras nya mediciner ut i media som mirakelkurer. De kostar visserligen en hel del, men det är klart att alla patienter ska ha den nyaste medicinen, eller? Du borde ju som patient själv kunna bestämma, du har ju läst om alla alternativen, eller hur?

Självklart är den här förändringen till största del positiv. En mer påläst patient kommer att ta ett större ansvar för sin hälsa och kan ha ett givande samarbete med sin doktor. En mer påläst patient känner makt över sin situation. Läkningen blir ett tiiiiiiiimarbete och blir därmed mer effektiv.

Problemet som uppstår är när doktorn och patienten tycker annorlunda. Doktorn tycker stopp, patienten tycker åtgärd. Doktorn tycker att avvakta med ny medicin är en bra idé, patienten vill ha den nya behandlingen. Patienten tycker att en operation behövs, doktorn tycker att en operation är en exceptionellt dålig idé. Att hantera denna sitation kräver en hel del av doktorn. Det kräver ödmjukhet, respekt för det patienten kan trots att man själv kan mer. Inte alltid så enkelt. Tyvärr är det alltför lätt att oprofessionellt falla till översitteri och att basunera ut sina kunskaper i denna situation, att riktigt ge sig hän åt hur provocerad man blir. Även om patienten är påläst bär doktorn ansvar och erfarenhet. Det är doktorns skyldighet att hjälpa patienten att sålla i informationsflödet, liksom föreläsarna på patologikursen är noggranna med att påpeka att det är ytterst få 20-30 -åringar som drabbas av rupturerande aortaaneurysm eller hjärtinfarkt.

Ortopedkirurgen imponerade stort på mig där på mottagningen. Helt lugnt, väldigt respektfullt gjorde han vad man ska göra, vad man kan göra. Han förklarade läget. Förklarade vad man vanligtvis gjorde. Förklarade att oavsett vad patienten hört behandlas det inte med operation.

Jag vill bli sån.

Julafton är inställd

Jag är såååå sjuk. När jag försöker resa mig upp snurrar det till, när jag försöker att äta någonting mår jag illa. Lederna värker så att jag tror att jag fått reumatism. I morse var nacken stel och jag var helt säker på att jag drabbats av hjärnhinneinflammation.

Det som stör mig mest är dock att jag äntligen skulle få följa med på operation idag, en heldag. Jag hade sett fram emot det här, genomlidit tråkiga mottagningar, idag skulle jag ju ändå få följa med på operation. Lite som julafton för en kandidat på kirurgkursen. Men så blev det ju inte. Jag ligger här i sängen och förbannar världen. Lika indignerad känner jag mig som när man var liten och pappa skämtade om att han och mamma hade besämt sig för att ställa in julafton. Lite känner jag mig som när jag var liten och det var dåligt väder på födelsedagen, när sommarlovet regnade bort eller när man hemska tanke var febrig på självaste julafton. Man hade ju kunnat önska att jag hade lite mer perspektiv på tillvaron. Jag är medveten om att människor världen över har det mycket sämre. Men i min ynkliga sjuksäng är det syndast om mig i hela världen. Jag känner mig med ens lite som alla de där sympatiska sagofigurerna som Lilla My, vargen i Bamse, Ursula i lilla sjöjungfrun, eller Karlsson på taket.

Buhu.

Längtan till kirurgen

Äntligen, äntligen, äntligen! Jag börjar se ljuset i tunneln. Även om projektarbetet nu mest liknar något som bör få ett pris för projektplan och projektgenomförande som aldrig ska upprepas, det finns där! Det finns ett word-dokument med ett dåligt projekt som det står mitt namn på. Förhoppningsvis får jag ett tröst-G för att handledaren inte orkar läsa det och sedan ska jag ägna mig åt ritualisk bränning av detta ångestprojekt. Som sagt var: äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!

Nu väntar kirurgen på måndag. Jag sitter och dreglar över den kurslitteratur som kommer att gräva djupa hål i min januariplånbok. Jag kan inte börja och beskriva hur skönt det ska bli att komma in i lite fasta rutiner igen, att ha folk omkring sig, någon att fråga när man inte förstår, någon att ha tentaångest tillsammans med. Å kirurgen, det känns bra. Jag är laddad.

En mördare mitt ibland oss

Det stora universitetet har antagit en student med ett minst sagt mörkt förflutet till läkarutbildningen. Diskussionerna har varit vilda på universitetets fikaraster och i tidningarna huruvida man är lämplig som läkare om man begått en sådan fruktansvärd handling. Kan omgivningen någonsin förlåta? Är det verkligen möjligt att sona ett sådant brott? Förtjänar man någonsin att gå vidare, att få lägga något sådant bakom sig?

Kan en mördare bli snäll? Empatisk? Omtyckt?

Socialministern och läkarförbundets ordförande är upprörda. Kursarna likaså. Jag tycker väl inte heller att det egentligen är speciellt lämpligt. Detta blir onekligen i mina ögon ett provocerande bevis på rättvisebrist i världen. Mördaren kan gå vidare i livet, börja sin drömutbildning när de anhöriga till offret tvingas leva med sorg resten av sina liv. För dem finns det inget som heter att gå vidare. För dem handlar det om att lära sig leva med en ny tom verklighet.

Men å andra sidan... vad vill vi ha för något samhälle? Är det inte någonstans lite fint att kunna gå vidare, att förlåta? Står det inte egentligen för en ganska trevlig människosyn? Vad är alternativet? Ska vi börja tillämpa dödsstraff igen? Ska före detta mördare stängas in i ett eget litet samhälle och aldrig någonsin mer bli fullvärdiga människor? Är det vad vi vill? Förhindrar vi nya brott på det sättet?

Det blir lite svårt att hålla isär känslor och förnuft i denna situation. Jag tycker att det känns fel och fruktansvärt orättvist mot alla de som drabbades av Mördarens brott och mot alla de hundratals personer som kämpar för att komma in på läkarlinjen som aldrig har gjort en så ojämförligt grotesk handling. Jag skulle känna mig dålig till mods om jag visste att min behandlade läkare någongång varit kapabel till att döda en annan människa. Jag tycker att det känns fel att någon patient ska behöva utsättas för detta.

Samtidigt vill jag vara förlåtande. Jag vill tro på att människor med en vidrig människosyn kan förändras till det bättre. Jag vill inte tro på elaka och hemska människor. Jag vill tro på att männsikor kan göra elaka och hemska saker. Det jobbiga med denna människosyn är att den innebär att alla människor inkusive du, jag och min älskade mamma är kapabla att utföra hemska handlingar. Vi måste bara hamna i fel miljö, omge oss med fel personer och på så sätt få fel värderingar. Vi kan inte längre sätta oss själva högst upp på en pidestal och tro att vi inte under några omständigheter skulle kunnat hamna i Mördarens situation. Jag och många av mina kursare tvingas leva med att vi blev antagna på samma sätt som en Mördare. Vi tvingas acceptera att det finns inget vi eller dom, onda eller goda. Vi tvingas acceptera att Det finns bara människor och vi tvingas acceptera att du som människa måste tvinga dig själv att ständigt att ifrågasätta dina värderingar och andras. Det är uppenbarligen lätt att hamna snett annars. Plötsligt är man inte så stor längre och det känns riktigt läskigt.

Mördaren har bestämt sig för att rädda liv istället för att döda människor. So far so good. Det kommer bli en lång resa. Förutom att tacklas med socialminister, socialstyrelse, läkarförbund, patientföreningar, dagstidningar, skvallerpress och inte minst kursare och framtida kollegor som ifrågasätter huruvida en Mördare har något existensberättigande på läkarprogrammet måste Mördaren leva med det Mördaren har gjort resten av sitt liv. Mördaren kommer stå på akuten och göra aHLR på en patient så fort det finns minsta lilla hopp om att rädda liv och kanske fråga sig själv varför han tog livet av en fullt frisk människa utan hjärtstopp. Mördaren kommer möta människor i kris och Mördaren kommer att få se med egna ögon det lidande som han orsakade för sitt offers anhöriga. Det måste ju ändå vara ett öde värre än all tortyr förutsatt att Mördaren har ett samvete. Så kanske finns det lite rättvisa i världen ändå?

Vem är jag?

Ännu en läkarstudent som hakat på bloggtrenden! Japp, helt sant och inte ett dugg orginellt. Läs om du vill, annars rekommenderas annan sysselsättning. Jag tänker vara oseriös, högtravande, infantil, djup, mogen och allt däremellan. Mest av allt ska jag bara försöka rensa tankarna.


RSS 2.0