Nyläkare i exil

Jag är såååå sjuk. När jag försöker resa mig upp snurrar det till, när jag försöker att äta någonting mår jag illa. Lederna värker så att jag tror att jag fått reumatism. I morse var nacken stel och jag var helt säker på att jag drabbats av hjärnhinneinflammation.

Det som stör mig mest är dock att jag äntligen skulle få följa med på operation idag, en heldag. Jag hade sett fram emot det här, genomlidit tråkiga mottagningar, idag skulle jag ju ändå få följa med på operation. Lite som julafton för en kandidat på kirurgkursen. Men så blev det ju inte. Jag ligger här i sängen och förbannar världen. Lika indignerad känner jag mig som när man var liten och pappa skämtade om att han och mamma hade besämt sig för att ställa in julafton. Lite känner jag mig som när jag var liten och det var dåligt väder på födelsedagen, när sommarlovet regnade bort eller när man hemska tanke var febrig på självaste julafton. Man hade ju kunnat önska att jag hade lite mer perspektiv på tillvaron. Jag är medveten om att människor världen över har det mycket sämre. Men i min ynkliga sjuksäng är det syndast om mig i hela världen. Jag känner mig med ens lite som alla de där sympatiska sagofigurerna som Lilla My, vargen i Bamse, Ursula i lilla sjöjungfrun, eller Karlsson på taket.

Idag var det tillbaka på dagis. Världens snällaste sjuksköterska som refererade till oss som "kära ungdomar " höll i gipsundervisning som blev en orgie i kul och kladd. Efter att ha funnit mig i att ännu en gång under denna kurs bli smått infantiliserad var det riktigt trevligt. Till skillnad från den infantilisering som man ibland möts av på operation var denna trevlig, varm och omhändertagande. Lite som att besöka sin älskade mormor. Och jag lovar, gips blev det; på fötter, händer, skenor och cirkulärgips. Polstra med vadd, klippa till strumpor. Som pyssel.

Uppe på operation är det annars steril slöjd som gäller. Utmaningen som kandidat ligger i att ta sig fram med minsta möjliga utskällning från opsyrran som är livrädd för att du ska fumla. AAAAAAAAAAKTAAAAAAAAA! i gäll röst har varit en av veckans mest använda uttryck. Att stå som åskådare till en ortopedoperation, titta ut över alla verktygen och höra bankande, sågande och borrande som ackompanjerar op-salens radio är mycket speciellt. Jag kan inte låta bli lite att småle lite när jag ser Black and Decker-bordet som står i opsalens "smutsiga hörn".

Ortopeden samlar akademiker med snickarkomplex. De som fortfarande leker med sitt mekano hemmavid, de som gillar att bygga ihop IKEA-möbler och snor barnens Kinder-ägg-leksaker för att bygga ihop dem. Lyckan över den nya typen av såg som köpts in till operationsavdelningen är total. Jag skulle kunna passa in här. Jag som trots mina akademiska meriter fortfarande är stoltast över svepasken från högstadiet. Jag tror att jag skulle gilla påtagligheten. Titta, det här har jag gjort. Mentalt kan jag bära hem röntgenbilderna av inopererade proteser och spikar och visa för mamma: Titta, den här leden har jag byggt idag! Hon klappar mig sedan på huvudet.

...nålen i ryggen, alltså. Ryggmärgsvätskan rinner ut, medicinen sprutas in. Glädjen över att äntligen känna ett ögonblick av duglighet är total. Det lyckades! Hurra! Idag har jag tydligen lagt min första ryggbedövning.

Jag hoppar jämfota hela vägen till omklädningsrummet och ler åt alla på tunnelbanan. Ibland är det inte komplicerat. Ibland är livet bara underbart.

alltid fel mössa
knyter munskyddet fel
hittar inte
stå inte där!
toaletten? var?
fikarummet? var?
konferensrummet? var?
förberedelserummet? var?
postop? var?
springer desperat efter handledaren
handledaren springer 1 km framför mig
frågar om vägen femton gånger
hur söker man en försvunnen handledare?
hälsar på samma opsyrra 3 gånger
handledaren finns på sal 11
längst ner i korridoren
sal 11 ligger i en annan korridor
det fattade inte jag
kan inte dra upp läkemedel
har satt pvk en gång
är osäker på handgreppen
anestesisyrran stönar
fattar inte ironi
alla är ironiska
jag tar dem på allvar

Vem kan och orkar trösta kandidaten, ett litet opknytt, med att säga ungefär, första dagen på op är allting mycket värre än det är?

Till slut blir det för mycket. En mindre nogräknad kommentar och min känsla av total IQ-fiskbulle fullbordas. Jag orkar inte längre. Jag smyger undan, är otroligt oprofessionell och sätter mig i trapphuset och gråter. Pinsamt men sant. Försöker samla mig: det här handlar inte om mig, utan om patienten. Stackars jouren har blivit barnvakt. Jag känner mig med ens, om möjligt, ännu dummare.

Jag gillar verkligen kirurgkursen hitintills. Det är kul och intressant. Tyvärr saknar jag den teflonhud och självkänsla man bör ha för att unna ta den attityd man (jag?) stundtals utsätts för.

Med tung steg reser jag mig upp från trappan. Det är tyvärr bara att ta sig själv i kragen. Jag är väl vuxen nu, egentligen, borde kunna ta sånt här. Inte bryta ihop. Göra det som förväntas.

Jag hittar rätt, på andra försöket. Yes! Det är de små segrarna här i livet...

Opsyrran som står och tvättar sig ler mot mig. Säger sedan med snäll röst: tänk på att ha mössa med dok om du ska in på opsalen. Sedan vänder hon sig om och fortsätter med sitt arbete ytan utan att se det leende som sprider sig på läpparna bakom mitt munskydd. Efter en dag av massiv ångest och anspänning blir denna vänliga gest på slutet av kvällen nästan för mycket.

Jag kommer att sova tungt inatt.