Nyläkare i exil

Med några ynka veckor kvar tills massivt tentablock av kirurgkursen är min motivation ungefär på minus 10. Jag känner mig valhänt, korkad, lat och synnerligen inte värdig. Jag läser målbeskrivningar och tappar hakan. Praktiska färdigheter? Det känns som om man har ett hum om flera saker men kan? Jag kan inte. Kan inte sy ordentligt, inte rectoskopera, knappt be patienterna om att ta av sig kläderna utan att rodna. Ronda? Det går vansinnigt långsamt och inte ens hälften har jag koll på. Överläkaren tar över innan jag ens har börjat. Inskrivningar? Epikriser? Diktafonen vill inte göra som jag vill och av diktatet blev det bara punkter. Ortopediskt status? Hrmpf. Jag är smått oduglig.

Det värsta av allt? Jag kan panikplugga veckor i streck. Jag kommer ändå inte känna mig säkrare på dessa moment. Dockorna, atrapperna och stygnmadrasserna på KlinisktTräningsCentrum kommer inte att hjälpa mig nu. Snart är det försent, och jag kommer att bli den sämsta underläkaren i mannaminne. Har jag ens gått läkarutbildningen? Det kommer de att fråga sig.

Någonstans där på akuten mitt bland alla buksmärtor UNS (= utan närmare specifikation = vi har eg ingen vettig förklaring till varför patienten har ont) känns det lägligt att ge upp. Jag känner mig som en fejk, en fasad. Om patienterna visste hur lite jag egentligen kan och vet skulle de aldrig låta mig undersöka dem. Men de litar på mig. Stackare... Tur att det finns handledare, och senare bakjourer...

När jag berättar vilken termin jag går blir folk ofta lite imponerade: du är ju snart färdig, då kan du ju ta hand om mig sen, osv. Sedan följer ofta en fråga om någon kroppsdel som molar och värker. Inombords får jag i dessa lägen panik. När jag började läkarlinjen trodde jag att de som gick termin sent kunde så oändligt mycket mer än vad jag kan nu. Panik. Det kommer aldrig att gå. Just nu känns det synnerligen hopplöst.

Jag är nyss hemkommen från externplacering på ett sjukhus ute på landet. Jag har haft en fantastisk vecka! Jag har fått följa med på operation och mottagningar, operera bort basaliom och sy några stygn på akuten. Men framförallt har jag känt mig välkommen som jag aldrig känt mig välkommen förut. Som det känns nu finns det ingen anledning för mig att sträva efter någonting annat än att börja jobba på en mindre ort.

Hej Börje! ropar helt plötsligt min handledare när vi går där i korridoren.

Läkarna på det lilla sjukhuset möter sina patienter i korridoren och säger ett hej följt av deras förnamn. Stämningen är familjär ch de mjuka värdena verkar värderas på ett helt annat sätt än på universitetssjukhuset. Här är det inte tal om de armbågar man tvingas till för att knipa ett jobb i den stora staden. Läkarnas mänskliga engagemang imponerar. Känslan av att man befinner sig mitt i ett avsnitt av Doktorn kan komma är ibland påtaglig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om priset för denna sorts patientkontakt på mindre ort inte stundtals är väldigt högt; leker du Dr Quinn kommer patienterna alltid att se dig som den snälla doktorn. Du kommer alltid ha tid, även när du snabbt ska handla något på snabbköpet. Aldrig kommer du att få vara sur och inte vilja prata med folk du möter bara för att du är trött. Alla vet vem du är, vet att du ställer upp i alla lägen. Du har alltid ork. Du vet alltid att dina grannar har det sämre och därför kan du aldrig tillåta dig själv att känna dig ynklig. För detta vinner du all respekt men kan glömma avkoppling i din omgivning. Dina barn kommer alltid att vara doktorns barn och du kommer att veta alltför mycket om dina barns klasskompisars föräldrar. Gör du fel vet alla detta inom en halvtimme. Skulle jag stå ut med detta i längden, såsom min fantastiske handledare på landsortssjukhuset? Skulle jag stå ut med att mina barn stundtals fick betala ett högt pris på grund av förälderns Doktorn kan komma-komplex?

Helt klart är dock att det känns som om jag nu vet var jag vill göra början av min karriär. Hur det blir sedan kan bara framtiden utvisa.

Det gäller att ha vassa armbågar
Alla kollegor är typ A-människor
Det gäller att vara bäst, trots att någon annan alltid är mer påläst
Det är redan när man säger hejdå klockan 17.
En urusel arbetsmarknad väntar
Tillfällig anställning de närmaste 15 åren
Jag riktigt längtar
Hur ska familjen orka?
Vill jag aldrig ha någon fritid?
Eller speciellt hög lön?
Kommer jag glömma bort vad som är viktigt?

Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det här är roligt. Verkligen. Det är tillfredsställande med att plocka bort sådant som är sjukt, och sedan sy igen. Miljön är spännande. Jag gillar de gröna och blå kläderna och det är, patetiskt nog, inte utan lite stolthet man sätter på sig en ful lila mössa och ber om  sterila handskar i storlek 6 1/2. Detta trots att jag stack mig på en suturnål förra veckan.

Kan inte låta bli att känna att det är lite typiskt. Lite typiskt mig att falla för det som är krångligt,  det som innebär den största prestigekampen. Vill, vill, vill vill, trots att logik talar emot. Jag menar, väljer jag en annan specialitet, säg rehabmedicin, väntar ett tryggt liv utan prestigekamp med trevliga kollegor och reglerad arbetstid. Dessutom Sveriges bästa anställningsvillkor. Du behövs överallt.

På kirurgen är du aldrig behövd. Det finns alltid någon annan redo att ta vid, springa om när du inte orkar kämpa. Jag kommer inte att vara good-enough på minst 20 år. Jag kommer aldrig att duga, jag kommer alltid att behöva veta min plats. Jag kommer att få höra det. Inte alla kommer att vara snälla. Du blir lätt idiotförklarad på en kirurgavdelning. Bland alfahannar och alfahonor finns inte plats för mänsklig svaghet. Det finns inte plats för tårar, men de kommer att komma i alla fall.

Trots detta vill jag. Jag vill bli kirurg. Det kallas hängivenhet eller ren dumhet, välj själv. Typiskt.