Nyläkare i exil

Patienten på mottagningen är alldeles övertygad om att han behöver en operation. Det värker ju så, allt har han testat, sjukgymnastik, alvedon och glukosamin men det fungerar ju inte. Det onda måste bort, helst ska det gå snabbt med kniven. Hur lång är väntetiden? Men ortopeddoktorn kan ju inte trolla idag heller; "Det enda jag kan göra med kniven är att ge dig mer problem". Patienten vill inte lyssna på det örat. Stämningen i rummet blir med ens otrevlig.

På sjukhus kan man göra fantastiska saker. Där kan man exempelvis byta ut diverse kroppsdelar, spränga upp blodkärl med förträngningar, operera mikrokirurgiskt med robotar och hålla 23-veckors foster vid liv utanför kroppen. Det här vet patienter om, och tur är väl det. Frågan är bara vad som händer när sjukvården inte har någonting att erbjuda? När vi inte kan ta bort det onda i foten? Hur ska vi lära oss att hantera otillräcklighet när vi lever i en värld av möjligheter?

Patienter är idag ofta väldigt medvetna om sjukvårdens möjligheter. Nya framsteg rapporteras snabbt i tidningarna, på internet kan du snabbt finna allt du behöver veta om en aktuell sjukdom. Hypokondri är inte längre något som endast drabbar läkarstudenter som just öppnat sin nyinköpta patologibok, utan den slår på bred front numera.

Ont i kroppen? Akta dig, det kan vara fibromyalgi!
Ovanligt trött? Akta dig, det kan vara dold hjärtinfarkt!
Höga blodfetter? Akta dig, du kan dö imorgon!
Yr? Ménieres sjukdom kanske?

Dessutom basuneras nya mediciner ut i media som mirakelkurer. De kostar visserligen en hel del, men det är klart att alla patienter ska ha den nyaste medicinen, eller? Du borde ju som patient själv kunna bestämma, du har ju läst om alla alternativen, eller hur?

Självklart är den här förändringen till största del positiv. En mer påläst patient kommer att ta ett större ansvar för sin hälsa och kan ha ett givande samarbete med sin doktor. En mer påläst patient känner makt över sin situation. Läkningen blir ett tiiiiiiiimarbete och blir därmed mer effektiv.

Problemet som uppstår är när doktorn och patienten tycker annorlunda. Doktorn tycker stopp, patienten tycker åtgärd. Doktorn tycker att avvakta med ny medicin är en bra idé, patienten vill ha den nya behandlingen. Patienten tycker att en operation behövs, doktorn tycker att en operation är en exceptionellt dålig idé. Att hantera denna sitation kräver en hel del av doktorn. Det kräver ödmjukhet, respekt för det patienten kan trots att man själv kan mer. Inte alltid så enkelt. Tyvärr är det alltför lätt att oprofessionellt falla till översitteri och att basunera ut sina kunskaper i denna situation, att riktigt ge sig hän åt hur provocerad man blir. Även om patienten är påläst bär doktorn ansvar och erfarenhet. Det är doktorns skyldighet att hjälpa patienten att sålla i informationsflödet, liksom föreläsarna på patologikursen är noggranna med att påpeka att det är ytterst få 20-30 -åringar som drabbas av rupturerande aortaaneurysm eller hjärtinfarkt.

Ortopedkirurgen imponerade stort på mig där på mottagningen. Helt lugnt, väldigt respektfullt gjorde han vad man ska göra, vad man kan göra. Han förklarade läget. Förklarade vad man vanligtvis gjorde. Förklarade att oavsett vad patienten hört behandlas det inte med operation.

Jag vill bli sån.

Jag är världens tråkigaste människa. Det är sant. Två erbjudanden om att gå ut ikväll med jättetrevliga människor. Jag orkar inte göra något av det. Efter 10 veckor kirurgkurs som varit väldigt kul men krävande och efter en vecka där jag bott på sjukhuset är jag officiellt slut. Kaputt. Bensinstopp.

Det dåliga samvetet gnager. Jag har världens bästa pojkvän, familj och vänner som står ut med mig och min dröm.  Jag har inte blivit avskräckt av denna kurs, snarare än mer sugen. Blod på händerna och sedan blodad tand, uppenbarligen. Ur vissa aspekter kan jag ändå inte låta bli att fundera hur jag kan  vilja något så hårt som innebär vad det faktiskt innebär för mitt sociala liv och för familjen, för livselixiret. Jag måste lära mig att leva med dåligt samvete, lära mig att hantera den. Acceptera att jag behöver en karriär för att fungera som människa. Vad värre dock är att det kanske förhoppningsvis även kommer att adderas om några år om man skaffar sig en  egen familj, förhoppningsvis med mannen i mitt liv som troligtvis också kommer att arbeta en hel del. Våra eventuella barn kommer att vara vana vid att bli hämtade sist från dagis och att mamma ibland jobbar kvällar, nätter och helger. Ibland känner jag mig självisk. Jag blev aldrig utsatt för något sådant. Mamma hade alltid tid, har alltid tid.

Men det är ju så kul!

Stora frågor, jag blir nästan yr. Det får vänta, helt enkelt. Måste kanske inte lösa detta just nu. Jag har en dejt med min säng i ett väldigt mörkt och tyst rum.

Nej, nu är det fikadags!
Jag brukar alltid lägga en servett under mackan...
Jaså, var du här?
Ursäkta, mina studenter ska faktiskt dokuuumeeentera så nu får du faktiskt arbeta lite
Nu måste du äta, annars fungerar inte tiiiiiiiimarbetet!
Jaha, vad tänker du göra nu då?
Oj, blev du ledsen? Det var inte min mening.

säger hon. Hon är sjuksköterska och min handledare. Och by the way, det var visst hennes mening.

Jag hade sett fram emot det här. Det skulle vara en chans att utvecklas i min arbetsroll tillsammans med andra studenter. Lära tillsammans för att arbeta tillsammans som det så fint heter. Vi utvärderar tillsammans med ansvarig tiiiiiiiimledare som det heter så fint på klingande svengelska efter varje pass, pratar om hur vi har haft nytta av varandra. Alla är rörande överens. Det är fantastiskt.

Ja, jag tycker om min grupp, de andra studenterna. Och innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att de allra flesta sjuksköterskor jag träffat hitintills är fantastiska människor med ett stort mänskligt engagemang, avdelningens nav som lyckas hålla 35 bollar i luften samtidigt. De imponerar. Jag vet att de besitter en stor kompetens och framförallt, en stor portion av den där svåra, tysta mänskliga kunskapen. Jag tycker om dem. Men jag tycker inte om KliniskUtbildningsAvdelning. Jag har aldrig känt mig mer otrygg, utlämnad och faktiskt direkt mobbad av min handledare. Men det är subtilt. Det är inte sådär att jag egentligen kan klaga utan att vara en dramaqueen som inte är värd att ta på allvar. Det är alldeles för smart, alldeles för systematiskt för det.

Vi ska lära oss att ta hänsyn till varandra. Vi ska lära oss att vi alla har kompetenser att ta till vara. Vi är alla vansinnigt politiskt korrekta. Tyvärr verkar det i detta koncept för mig som läkarstudent i praktiken innefatta att jag ska lära mig att jag är ingen utom möjligtvis en stor, uppblåst snobb som kommer ha en hög lön för ingenting. På utbildningsavdelningen blir den klassiska konflikten mellan den äldre sköterskan och den unga kvinnliga underläkaren som jag hoppades mest var en myt verklighet. På utbildningsavdelningen styr sköterskan med järnhand, bestämmer enväldigt vad som är rätt eller fel. Det är jag som är fel, by the way. Det var en evig tur att jag fick komma till hennes avdelning för att äntligen lära mig något.

Jag ska lära mig att jag är ingen värd att ta hänsyn till. Jag ska knäckas. Veta min plats. Det skadar inte att jag får hugga i ibland. Arbeta lite på riktigt. När sjuksköterskorna har sin rapport är tystnaden helig. Helst ska jag sitta brevid och insupa deras kompetens. När jag dikterar slutanteckningar får man gärna prata om helgens bravader på stolen brevid.

Jag känner mig som askungen vars styvmor avskyr henne. Bara för att hon är den hon är, inte för något hon gjort. Ibland kommer läkarhandledaren upp, mitt liv blir enklare. Men för varje gång jag försvaras av läkarhandledaren får jag igen det tusenfallt men subtilt. Ett nålstick här, en tråkig attityd där, lite motarbetad och uthängd i min okunskap på ronden. Vet tukt!

Men vad vet jag, jag är ju mest en dramaqueen.

Är påven katolik? Vill jag komma ner på operation? Ibland tror man inte sina öron. Jag hoppar jämfota ner till operationsavdelningen, håller hakar, suger rent i såret, klipper tråd och lyfter ben. Allting ser jag från första parkett. Handledaren förklarar och tycker dessutom att jag är duktig på anatomin. "Det andra kommer sen" Jag växer och för första gången på länge känner jag mig lite nöjd med mig själv.

Det var ju det här jag ville. Plötsligt känns det glasklart, det som är så lätt att glömma bort när man river sitt hår på akuten, blir bortglömd, under långa nätter, när man är som tröttast eller springer åt fel håll, är i vägen och mest känner sig inkompetent. Jag vill bli läkare, allra helst kirurg. Det är det bästa jobb man kan ha. Jag har hamnat rätt.