Nattligt bullbak

Du har kanske inte levt jourlivet fullt ut förrän du upplevt att gå och lägga dig mitt på dagen och vakna upp lagom tills det att det är dags att gå till jobbet igen. Du kanske inte har testat det fullt ut innan du tycker att det tillhör det normala att vakna upp lagom till åttanyheterna och äta frukost till middag. Helt normalt. Om omständigheterna runtomkring är de rätta.

Jag lever i min egna lilla bubbla här ute på landet. Det är jag och mitt jobb, jag och min karriär och just nu jag och min bulldeg. När man äter frukost till middag är det svårt att gå och lägga sig när man borde. Så istället för att borsta tänderna smälter jag smör. Istället för att för att bädda upp sängen slår jag sönder kardemummakärnor i min nya mortel. Istället för att läsa en godnattsaga knådar jag deg och funderar över livet.

Dunk. Dunk. Ploff. Degen formas framför mig på diskbänken, blir något konkret, något som jag formar. Jag formar den av något av nattens frustration, bankar ur mig jourångesten samtidigt som mjölet flyger, plattar ut den, rullar ihop den och gräddar den i ugnen till något som är bättre. Jag gör den till något som är användbart, något redigt och gott. Som en riktig bullmamma. Någon med riktig koll. Någon med rutin.

I mitt liv finns ingen rutin. Mitt liv är inte inrutat än. Just nu flyger jag som mjölet på diskbänken. Om tio år, när mitt liv förhoppningsvis är mer format och gräddat än vad det är nu kommer jag kanske stundtals att längta tillbaka till den där tiden på bakbordet. Det är en spännande tid jag lever i. Det är en tid att vara självisk, tid att fundera, tid att flyga likt mjölet runt min bulldeg. Men det är också en tid av ovisshet, en tid av ensamhet där du ibland kanske hamnar lite väl långt ifrån där du ska vara. Det är en tid då du är rädd att hamna brevid degen istället för i den.


Hej skogen

Det gick fort. Fort, fortare, fortast. Som på räls. Ibland chockar jag mig själv. Det där körkortet, det blev mitt. Så var man på väg då. Check. Bort igen, hejdå staden, hej skogen. Förbi skogar, åkrar, läskiga landsvägar. Det är mörkt utanför bussfönstret och jag sitter ensam med mina egna tankar. Magkänslan den är bra. Det känns hoppfullt.

Fortare än vad jag anar är jag framme. Jag går genom den sömniga orten, in på gatan som är tyst och stilla. Snövallarna är höga utanför porten, frost över namnlistan över boende där jag ser mitt namn. Så upp för trapporna. Jag låser upp dörren till mitt nya hem som tack vare en alldeles för snäll familj bjuder in till att somna gott trots fjärilar i magen. Jag är framme för nu. Ett nytt kapitel ska skrivas. 

Idag kan ni kalla mig AT-läkare.


Att köra vidare

Det var visst dags att försöka ta körkort nu, även för en inbiten storstadsbo som tror att man klarar sig ändå. Det var en del av uppgörelsen. Jag vet ju det sen i somras. Det är en obligatorisk vaccination mot dödlig lappsjuka, denna frihet i en rosa plastbit och en (helst blå) lackad metallåda på hjul. Så jag försöker, men är allt annat än ett proffs. Det här är nytt. På riktigt.

Det har liksom inte intresserat mig något vidare värst innan, det här med motorer och bilar. I ärlighetens namn intresserar det mig fortfarande inte, dessa motorer. Det som intresserar mig är att kunna rulla dit jag vill. Så jag måste uppbåda ork, energi, intresse. Faktum är att jag inte ens har läst så mycket som en barnbok om bilar innan. Jag har lyckats undvika Mulle Meck och Här kommer brandbilen/ambulansen/lyftkranen/skottkärran-böckerna trots tät kontakt med barn i äkta Mulle Meck-ålder. Jag har alltid lyckats övertala dem om att Mamma Mu faktiskt är roligare.

Men Mamma Mu kör inte bil. Mamma Mu undervisar varken barnen eller deras storasyster i skillnaden mellan kylrem och generator. Mamma Mu tycker nog att det här med att lära sig var man ska fylla på kylarvätska och motorolja är ungefär lika kul som storasyster tycker att det är. Så jag och Mamma Mu, vi har inga förkunskaper. Vi står frågande, vet inte i vilken ände vi ska börja egentligen. Början? Var är den? Hur ska vi lära oss det här? Koppling, motorer, varvtal, växla, väjningsplikt, rondeller, motorväg. Rena rama grekiskan. Mu, också.

Det här är nya djupa vatten för mig, en ny värld där jag inte har några som helst förkunskaper. Jag förstår med ens hur hon kanske kände sig i somras, den anhöriga till den svårt sjuka patienten med svullen buk och lågt blodtryck. Hur hon ville förstå, hur jag ville och hur jag försökte förklara. Hur vi försökte förstå varandra där på olika sidor, med olika erfarenheter, olika kunskaper. Hur frustrerande det var att inte nå fram. Men hur förklarar man albuminets betydelse för blodomloppets funktion för någon som inte läst kemi sedan 40-talet? Hur förklarar man frikoppling och generatorrem för någon som är stolt över att veta skillnad mellan broms- och gaspedal?

Tålamod har aldrig varit min bästa gren. Jag är van vid förkunskaper, att fatta snabbt. Jag är ju ett pluggproffs. Jag håller på att lära mig en ödmjukande nyttig läxa när det är ett faktum att jag inte pluggar längre. Det är därför lika mycket ett faktum att jag inte är proffs på något överhuvudtaget. Jag är grön, grönare, grönast. Ny på jobbet, ny i trafiken. Inte där än, ofärdig. Inte färdig, utan formbar. Det kommer över mig ibland med skräckblandad förtjusning. Vem är jag nu egentligen? Vem är jag när jag inte går i skolan? Vem är jag bortom tentor och föreläsningar? Bortom seminarier? Vem är jag som yrkesperson? Vem är jag som bilförare?

Jag har ingen aning. Jag måste istället acceptera att ta det ett steg, en jour, en kurva, en rondell i taget. Ut och köra, ut och öva, ut och joura, ut och resa. Tålamod. Jaha. Bäst att knäppa på sig säkerhetsbältet, då.


Om häxjakt

Jag läser tidningar, ser på tv, nyheter, läser på internet och förfäras över häxjakt. Jag blir mörkrädd över hur det verkar som om folk utan någon som helst medicinsk utbildning tycker sig veta, kunna bedöma svåra medicinska tillstånd, labvärden som påverkas av en rad olika faktorer. Jag är fullkomligt förskräckt över att folk bestämt sig för att hon är skyldig, skräckslagen inför det faktum att media njuter av att se en hårt arbetande människa vars liv har vigts åt att rädda andras liv fullkomligt slås i spillror.

Blir barnnarkosläkaren fälld kommer jag seriöst att överväga att byta yrke.


Måndagsmorgon T12?

Någonstans ryktas det om att en ny termin har börjat, någonstans i en annan verklighet som en gång i tiden var mitt liv. I den andra verkligheten har jag stått på scen tillsammans med mina kursare och skakat hand med rektor, haft examensmottagning, fått presenter, firat, firat, firat, firat och firat med kursare, släkt och vänner. I den andra verkligheten kom den där natten då vi sa hejdå och den där dagen efter då du nöjd och belåten låg på soffan och åt chokladpraliner.

På måndagsmorgonen vaknade jag i en helt ny verklighet där jag helt enkelt inte längre var kandidat. Visst, ryggsäcken hängde där, namnskylten fortfarande i väskan och tentapapper över hela köksbordet; reliker från en tid som var nyss men inte längre, brevid dem påminnelser, grattiskort, välkommen till livet! I all denna röra måste jag försöka skapa mig själv igen. För T12, den terminen finns ju liksom inte. Livet rusar vidare och jag måste helt plötsligt ska försöka tämja det själv när sista, sista och sista blir första, första och första. Termin 11 blir livet 1. 

Det är läskigt och ovant, precis sådär som när du får bilen att rulla för första gången på första körlektionen. Det är jag som styr, svänger, bestämmer. Det ska tas körkort helt plötsligt. Bildligt och bokstavligen. Körkort för bilen, yrket, livet. Jag är ny, grön och stapplande, osäker, formbar. L1 i ett nötskal.


Som hemma?

Det är tidig morgon och höstkallt i luften när jag sätter mig på en välbekant buss. Staden visar sig från sin bästa sida med molnfri himmel och glittrande vatten när jag vänder den ryggen för att vara otrogen med den lilla orten. Idag blir det ingen skola. Idag blir det AT-intervju.

Vägen går genom småorterna och skogarna, bort bort, bort i ett soligt landskap för att jag ska kunna vandra bekanta smågator. Löven i allén på huvudgatan har gulnat och händerna fryser men annars är det kusligt hur lätt det är att kliva tillbaka till sommaren. 

Havrekakan på stammisfiket smakar bra som vanligt, påtår ingår. Jag sitter och väntar på att tiden ska gå. Framför mig ligger anteckningsblocket, pennor, böcker. Jag pluggar inte, dock. Jag kan inte låta bli att betrakta och undra var jag kommer in i bilden här egentligen. Ska jag bo här? Ensam? Var är mitt sammanhang? Mina favoritmänniskor? Blickarna vandrar till mammalediga vänninor som fikar brevid, till paret borta i hörnet, till den tomma stolen mitt emot, till mina nyinköpta intervjukläder. Jaha. Kvinna i karriären? Som hemma?

Det är barnvagnskonvent på fiket för alla mammalediga. Barn är kissnödiga, ska ha nappar. Var ska de ställa tvillingvagnen? Är chokladkakan ekologisk? Tål den gravida vänninan doften från mögelosten? Finns det chailatte gjord på sojamjölk? Är kaffet rättvisemärkt?

På stammisfiket finns som hemma grova smörgåsar med italienskt pålägg, kaffevarianter i en löjligt stor mänd, ekologiskt, rättvisemärkt, hälsosamt stram inredning och en alldeles egen mammamaffia. Precis som hemma i stan om man bortser från det faktum att hamburgare och pommes frites letat sig in på menyn bland chevre- och pastramimackor med ruccola på valnötsbröd för att frälsa eventuella medföljande pappor och pojkvänner. Lattepapporna lyser tydligen ännu med sin frånvaro på den lilla ortens trendiga fik. Men , annars, tja... Som hemma fast med lantistwist? Jag småler över min kaffekopp och är löjligt nöjd med min upptäckt när jag skyndar vidare mot ett välbekant litet sjukhus om tittar fram bakom krönet där i höstsolen.


Lady GaGa nummer 2

- Jaså, examen snart! Det måste kännas skönt!

Jag nickar och ler mitt allra trevligaste leende. Så ger jag de där standardfraserna. Jag ger publiken det de vill ha samtidigt som den där klumpen någonstans mitt i bröstet sig växer sig ännu större.

- Ja, verkligen. Jag är duktigt trött på CSN.
- Det ska bli kul att få prova vingarna
- Det är stimulerande att ta nästa steg
- Skräckblandad förtjusning, med betoning på förtjust

Jag är en duktig skådespelare nu. Jag spelar den lyckliga lyckade med världen framför fötterna, på tröskeln till härligheten. Jag är snart värdig en Oscar. För därinombords är det inte alls sådär lyckligt som situationen kräver. Därinombords finns tvivel om hur jag ska klara detta egentligen, ledsamhet och pre-saknad av favoritmänniskor som jag inte kommer att kunna träffa till vardags längre. Därinombords finns besvikelse över att jag är otacksam över allt det jag faktiskt har. Skämseln över detta är främsta drivkraften till leendet. Neurotisk är bara förnamnet. Det är jag och Lady GaGa. No one can read my po-po-po-pokerface.


Bakom högen av glansiga AT-broschyrer kan ingen höra dig skrika

Att skriva AT-ansökningar med mig själv är som att gå till tandläkaren med en trulig 2-åring som vägrar att öppna munnen. Det handlar alltså om seriösa mängder blod, svett och tårar och när läget är riktigt desperat; mutor.

- Du måste maila dina referenser

Jag säger det till mig själv med min allra myndigaste stämma, ja jag säger faktiskt till på skarpen.

- Nä

Min inre 2-åring sätter armarna i kors, stampar i golvet och plutar med munnen. Ibland har hon vissa likheter med min inre 13-åring, den där tjejen.

- Men det personliga brevet kan du ta tag i istället. Det tar faktiskt ingen tid alls.
- Nä
- Men då får du skriva personligt brev istället.
- Nä. Dumma.
- Du får inte bestämma det här.
- Dumma dig.
- Någonting måste du få gjort ikväll!
- Du är dum!
- Men du får glass när det är klart...

Vi är lite osams jag och mina olika personligheter. Vi får se om vi hinner komma överens innan ansökningstiden har gått ut. Hade inte barnaga varit förbjudet och jag inte under socialmedicinkursen lärt mig att slagna barn mår dåligt hade jag gladeligen gett min inre trotstruliga 2-åring smak av väldigt omodern barnuppfostran.

Det är nämligen dags igen. Jag vet det därför att mitt skrivbord fullkomligen svämmar över med pennor i femton olika varianter och färger, lustiga presenter i grälla färger, glansiga broschyrer och fackliga lappar. I veckan var det AT-mässa och i slutet av september ska papprena vara färdiga. I föreläsningssalen lyssnas det med ett halvt öra och pausdiskussionen är given om du inte springer iväg för att ringa jobbsamtal eller sätter dig framför datorn och mailar med rynkad panna. Det råder bråda dagar och stämningen är förväntansfull men lätt stressad. Personliga brev ska skrivas, referenser kontaktas och omgivningen konsulteras. Det lackar onekligen mot examen. Hej och hå.

Allt det där som tidigare bara varit lösa planer ska nu omsättas i verklighet. Det gick fort. Helst av allt skulle jag vilja kunna planera ihop mitt liv med mannen som inte vill planera men får finna mig i att planera själv. Kanske är det bäst så, även om det inte gör saken jätteenkel. Att göra ett val innebär ju att man väljer bort någonting och hux flux så är alla de där olika möjligheterna man såg för ett år sedan borta. Att göra ett val innebär ju på något sätt att göra en avlägsen framtid till nu. Att göra ett val innebär att du aldrig kommer att få veta vad de andra valalternativen hade inneburit.

Samtidigt innebär ju att göra ett val en riktning framåt. Jag gillar sådant. Jag gör ju dessutom valet för att jag tror att det ska bli bra. I alla fall är det det jag med en dåres envishet tvingar mig själv att slå in i huvudet med en hammare när jag sitter ensam i mitt hem och drar mig för att fylla i viktigpapper. Jag är ju dessutom galet priviligierad som redan hittat en arbetsplats jag trivs på och där jag har goda chanser till att få jobb. Då spelar det ingen roll att den lilla orten stundtals gav mig ensamhetsångest och lappsjuka. Eller hur?


Ensam i byn

Jag är ledig i småstaden. Det är min första helg på hela sommaren som jag har en längre sammanhängande tid (ok, tre dagar) då jag är ledig och inte åker bort. Här ska sovas, städas, slösurfas och inhandlas mat. Det är jag hjärta pyttebyn hela helgen. Hurra.

Kan jag verkligen bo här? Det finns ju en hel del som talar emot.

Ett: jag har inget körkort.
Här har man bil. Punkt med utropstecken efter. Slutdiskuterat. Att ta körkort om jag ska bo här är alltså på något sätt prio ett. Nästan viktigare än läkarexamen...

Två: "city" har söndagsstängt.
Kommentarer överflödiga.

Tre oh viktigast: det är alldeles för många mil till alla favoritmänniskorna
Hur ska jag locka hit dem? Orkar jag pendla? Veckopendla? Kan någon uppfinna en teleporteringsmaskin typ nu? Kan jag få hit mina favvisar och samtidigt skaffa mig nya?

Men samtidigt...
Jag kan inte ha det bättre på jobbet. Det är allt jag vill ha och lite till. Stödet från kollegorna är av en kaliber här jag inte trodde var möjlig efter att ha kastats runt som en vante mellan universitetsklinikerna. Jag har två veckor kvar tills semestern, jag är dödstrött men längtar inte bort från jobbet. Faktum är att jag snarare tycker att det är lite sorgligt att det bara är två veckor kvar, även om solen skiner. Det säger väl allt jag behöver veta, eller?


I min ungdoms fagraste sommar

- Ni kan skatta er lyckliga, ni kandidater.

Allvarligt talat tyckte jag att den gynekolog som fällde denna kommentar till mig i bistraste februarimörket var dum i huvudet. Jag tyckte att hon var insiktslös. Jag klagade över att hon måste ha tappat alla minnen av hur det var att vara kandidat och ny doktor. Alltid fel, alltid i vägen, aldrig duglig, aldrig accepterad, fattig, trött, alltid en disktrasa som universitetet kastar mellan olika kliniker i en faslig takt - skatta mig lycklig???
 
Man ibland har sådana där stunder ibland som man vet att man kommer att se tillbaka på med värme. Sådana där stunder som när man närmar sig 40-årskrisen kommer att se tillbaka på och idyllisera. Sådana stunder som gör att jag kanske kan acceptera gynekologens kommentar. För i min ungdoms dagar fick jag ligga i solen med de nyblivna kollegorna. I solen, i gräset, tillsammans på lånade filtar. Den där första sommaren som underläkare. Med barfota fötter utanför kollektivet, pepsi max, glass och trötthet sådär som man känner när man utmanas. Nytt jobb, nytt liv och hela livet framför mig. Inga val är gjorda, ingenting är försent. Det egocentriska världbilden när den är som bäst. Den där bilden av ungdom, naivitet, okrossbarhet. Den där rosenskimrande overkliga romantiska. Den bild som är lite för bra för att vara sann. Det är en bild som måste få finnas för att stå ut med det där andra läskiga som vi har framför oss i form av ensamma nattjourer, sjuka patiener och nya situationer. Vi vet ju om det.

Men det hindrar ju inte. Än skiner solen. Än är sommaren ung. Det kommer inte vara för evigt. Men nu är det så. För den närmsta framtiden är det kollektivet och det lilla sjukhuset som gäller. I mitt huvud ramar jag in bilden och sparar den. Inramningen gömmer allt det där andra som jag inte vill tänka på. Detta  tills en kandidat någon dag knackar mig på axeln och påminner mig om vad som finns där bakom ramen när jag alldeles tappat bort mig i drömmar.

Lösa rykten

Det känns liksom så naturligt att vara kandidat nu. Jag har liksom vuxit in i rollen, jag vet vad som gäller. Jag vet vad jag gillar och jag vet vad som suger. Jag har faktiskt lärt mig hitta till de olika ställena på kursen, börjat trivas lite smått bara för att inse att det är juni. Det är juni, vilket innebär att jag faktiskt snart inte alls ska gå i skolan.  Om en vecka är jag borta från det fina sjukhuset. Kanske kommer jag aldrig tillbaka. Hur kommer det sig att man kan sakna något man stundtals inte alls gillat? Det ryktas hursomhelst om att jag ska börja jobba. Det ryktas om att jag ska provflytta. Byta miljö. Lämna välbekanta korridorer. Lämna det jag tagit för givet. Lämna bekantskaper. Stå på egna ben. Ensam. Utan honom. Själv. Det ryktas dessutom om att jag är vuxen nu och ska klara av det här.

Usch. Jag vill helst krypa in i garderoben och gömma mig. En annan del av mig själv vill ge mig en örfil, för det är ju samtidigt jättespännande. Jag vill det här. Tror jag. Hoppas jag. Hursomhelst är det ett stort äventyr på det lilla sjukhuset. Det ska bli kul. Jag ska bara våga glänta på garderobsdörren först...

När framtiden nästan är nu

Jag förnekar att det är slutet på maj.
Nej nej nej nej nej
Ok, jag vill det här
-men inte nu!
Hjälp!

Det skulle ju ske sen
i framtiden
men vad händer när framtiden blir nu?
Varför går det så erbarmeligt snabbt?
Min almanacka ger mig smått panik
Snart börjar jag jobba
på riktigt
tills dess kan jag mysa med mina katastroftankar
2 veckor kvar...


5.03 lördag morgon

Det ligger patienter i långa rader på akuten, den ena med värre åkomma än den andra. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är som rena rama krigsskådeplatsen och bakjouren svarar inte i telefonen. Det är upp till mig nu, det är tydligt. Så ringer telefonen. På avdelningen har patienten jag precis lagt upp blivit blodtryckslös. Det är många tankar som far genom huvudet när jag springer mot avdelningen.

- Men... jag kunde ha svurit på att det var njursten...jag menar... röntgen visade ju... å smärtan svarade på Voltaren...

Jag svettas och i panik ringer jag narkosjouren som tycker att jag är dum i huvudet. Avdelningen ligger 10 trappor upp och hissen fungerar inte. Väl däruppe har någon lagt ett lakan över min patient och 13 anhöriga står vid fotändan och väntar på svar. Jag vill bara dö. Patienten har dött och det är mitt fel. Det finns ingen återvändo.

- Lilldoktorn, patienten på sal 7 har tappat sitt huvud! Kom nu!

Jag kastar mig ut i korridoren i vild panik. Kan man tappa sitt huvud bara sådär? Hur ska man bära sig åt för att sy tillbaka det? Vad ska man säga till de anhöriga? Har det hänt förut? Måste ringa bakjouren. Det är någonting sku...

Jag vaknar genomsvettig, kall och med en hjärtklappning som inte är av denna världen. Klockan är 5.03 på en lördag och det tar en stund för mig att tänka ut att jag bara är hemma. Jag släpper ner axlarna en stund, tittar mig omkring. Jag och fåglarna är klarvakna när alla utom nattarbetarna sover. Det har blivit rutin det här. De här drömmarna verkar vara en del av konceptet inför sommaren. Typiskt.

En gåta?

De undrar varför personalomsättningen är så hög. De undrar varför underläkarna inte stannar på det stora fina sjukhusets akutmottagning. De undrar varför ingen vill jobba där någon längre stund. Det undrar inte jag.

Klockan är 8.03 och jag har blivit ifrånsprungen av min handledare på röntgenronden. Jag ler mitt allra trevligaste leende när jag går fram till disken där det står en sjuksköterska.

- Hej mitt namn är yetanotherkandidat och jag går kurs här. Idag ska jag vara på akuten, har du möjligtvis en aning om var läkarna är?
- Nä

Sjuksköterskan blänger argt på mig.

- Har du en aning om vem som ska jobba här idag så att jag kan söka på läkaren?
- Nä
- Finns det någon personallista som jag kan leta fram någonstans?
- Det står på tavlan här bakom mig

Tavlan bakom sjuksköterskan är helt tom på namn förutsatt att jag inte blivit både blind, knäpp och icke läskunning.

- Men... tavlan är ju tom?
- Det är väl ändå inte mitt problem?
- Finns det möjligtvis någon lista i en pärm eller dylikt?
- Nä
- ????

***

Internet blir min räddning. Jag lyckas till slut efter många om och men hitta en gömd lista på intranätet och under över alla under och ett stort tack till växeln senare sitter jag med min handledare. Patienterna är inte helt lätta och bakjouren måste ringas. Jag märker med ens hur handledaren blir sjukt nervös och bläddrar febrilt igenom 2 anatomiatlasar och 15 böcker innan det väl blir dags att ringa. 

- Det gäller att vara förberedd, annars får du inga svar

Min handledare tar upp telefonen med darrig hand och ångest i ögonen. Det är dags för den stora utskällningen.

- Hej, det är XX, underläkare på akuten. Är du mycket upptagen?

Sucken på andra sidan hörs ut genom telefonen till andra änden av läkarexpeditionen där jag står. Ja, bakjouren är synnerligen upptagen och alldeles för viktig för en underläkare på akuten. Visste inte underläkaren de här självklara grejerna?

- Vänta, jag har en fråga till!

Med andan i halsen lyckas XX ställa sin fråga men inga följdfrågor och får till sist telefonen slängd i örat.

***

En timme senare sitter jag och skriver journal. Det har ryktats om det stora kriget om mjuka arbetsstolar på arbetsplatsen, men det har ju låtit så småaktigt. De måste ju överdriva, eller hur? Så jag sätter mig i en av kontorsstolarna. Det skulle jag inte ha gjort.

Sjuksköterskan står plötsligt bakom mig, armarna i kors, trummandes med fingrarna och med en min sur som citronsyra. Hon säger ingenting. Jag förstår ingenting. Min handledare vänder sig bort.

- Kan jag inte sitta här?

Trummandet med fingrarna fortsätter och handledaren vänder sig mot min handledare.

- Vi har ju faktiskt pratat om det här! Det där är sjuksköterskornas dator! Och kontorsstolarna är faktiskt först och främst för personalen som jobbar här! Det handlar om arbetsmiljö!

Arbetsmiljö, jo man tackar. De har verkligen lyckats. Det finns många oskrivna regler. Jag har brutit mot ungefär en biljard av dem. Men sjuksköterskan bestämmer sig för att vara storsint och låter mig sitta kvar efter att ha visat mig var jag kan hitta en pall nästa gång. Jag bugar, bockar och tackar. Detta är storartat.

Ihågkommen, igen (!)

Man har liksom vant sig vid att vara anonym vid det här laget. Man har liksom vant sig vid att vara bara ännu en läkarkandidat i mängden som för en halv sekund passerar kliniken under året. Man är ingen som fastnar, ingen som tillför något. Alltsomoftast innebär man bara en extra arbetsbelastning, ett stort frågetecken som ska slussas runt och hjälpas på plats. Alltsomoftast är man ivägen. Hjälper man till är det ungefär jämställt med att som liten hjälpa pappa med att diska; det blir väldigt blött på golvet och pappa blir blöt om strumporna.

På AT-mässan hälsade jag på sjukhuset där jag ska jobba i sommar. Jag hade förberett en presentationsmonolog om vem jag var och varför jag kom fram och hälsade. Jag menar, så att hon inte skulle tro att jag slösade med hennes tid. Det visade sig vara onödigt. Jag hann knappt säga mitt namn.

- Men, hej, det är ju du! Du ska arbeta hos oss i sommar, eller hur? Kul!
- Ska vi hjälpa dig att ordna bostad?

Vänta här nu...
Menar du att du kommer ihåg mig?
Menar du att du faktiskt gillar att jag ska komma?
Menar du att du bryr dig om att jag får någonstans bra att bo?
Menar du att du bryr dig om mitt välbefinnande?
Får man känna sig så alldeles odelat välkommen på det här viset?

En ny känsla, men jag gillar den. Den bådar gott inför sommaren.

En brevlåda att minnas

Snön faller stilla över mitt kvarter. Lamporna i eken på det annars tomma torget lyser svagt, i övrigt är det mörkt. Det  är kallt ute, sådär så att det smärtar att ta av sig vantarna. Där vid korsningen står brevlådan, och i den lägger jag ett kuvert innehållandes mitt anställningsavtal. Det är avtalet som säger att jag ska jobba som underläkare i sommar. Avtalet som hur jag än vrider och vänder på det kommer att påverka och prägla mitt 2009. Fånigt kanske, men nog känns det lite ödesmättat, vuxet, roligt och lite speciellt när jag hör kuvertet falla mot botten av postlådan med en mjuk duns.

JAAAAAAAAA!

Grannarna får ursäkta. Jag måste bara springa runt kvarteret och skrika ut glädje och lättnad. Vi tar det där med oro för vad det faktiskt innebär sedan. Jag har fått jobb. Mitt allra första underläkarvikariat. 

Konstigt, underbart, spännande, läskigt. Det är en underlig blandning av känslor just nu. 


Patetiskt privat

Detta är min dag
Jag går upp.
Gråter.
Åker till skolan.
Pluggar psykiatri.
Sätter diagnoser på mig själv
Osjälvständig personlighetsstörning?
Börjar plugga ögon istället.
Undrar om för många tårar kan skada på något sätt.
Hur behandlar man saltvattenseksem?
Petar i sallad till lunch.
Vi ska inte tala om öron.
Neurologi. Äh, jag orkar inte.
Jag åker hem och gråter istället.
Det var ju så kul senast.

Saknaden är fysisk.
Älsket tydligt och smärtsamt.
Det är som att sakna en ytterst vital kroppsdel.
Som ett hjärta eller nåt'
Jag är halv, eller kanske 30 %.
Högst.

Det här kanske är det bästa just nu. Det enda möjliga, det enda hoppet. Att ta ett steg tillbaka. Att ta hand om sig själv. Men det går inte att komma ifrån att det suger. Det är vad som händer när 50-timmarsveckan kommer ikapp. Det tär på tålamodet att vara ihop med en läkarstudent, tydligen. Läkarstudenter är inte roliga alla gånger. Och det är därför jag gråter. Och saknar lite till.

Jag saknar till och med den stökiga diskbänken.

Om att bestiga berg

-Ska jag upp i den där?

Jag tittar skeptiskt mot pojkvännen. Han ler tillbaka, lika ivrig som ett barn på julafton. Han menar allvar. Han vill det här, det är tydligt. Jag har lovat, men börjar ångra mig med ens. Det är nämligen meningen att Stolliften ska ta oss de 2000 meterna upp på till bergets topp för dagens strapatser. Stolliften är en modern konstruktion anno 1972 med solblekta plaststolar fästade i en knarrig stålvajer. Det gnisslar om stolssätena när man fäller ner dem och fort, fort, fort rusar stolarna utmed bergsväggen, det rör sig om en riktig racerlift. Ibland passerar stolarna en mellanstation och hela stolen liksom hoppar till och känslan av lekplats utan säkerhetsanordning på 1000 möh infinner sig. När man lämnar stiga-av-och-på-stationerna tar stolarna liksom extra fart och gungar fram och tillbaka så att man lika gärna kunde befinna sig på Liseberg. För min säkerhets skull har jag en tunn rostig stålpinne att sätta mellan mig och mina möjligheter att falla mot döden.

Vi kan inte kommunicera, jag och liftmannen. Barskt rycker han tag i mig och sätter mig i en knarrig stol där vid foten av berget. Han är road av att jag tycker det är läskigt. Det är inte jag. Jag vill kasta in handduken, men det är för sent nu. Skulle jag kasta handduken nu skulle den liksom falla ut för ett berg och skada sig illa, och det vill man ju inte. Huh. Oåterkalleligt stiger så jag och pojkvännen upp mot vårt öde.

-Är du helt säker på att linan inte kan gå av?
-Nej, helt säker kan man ju aldrig vara…

Jag hatar när pojkvännen ska vara sådär ärlig. Dessutom får jag en känsla av att han retas med mig, mitt i all min ångest. Hrm…

-G, finns det inte risk att man ramlar ur stolen?
-Brukar du ramla av stolar därhemma?
-Vad händer om vi ramlar ner?
-Är det inte du som ska kunna sånt?
-Vad händer om vi fastnar?
-Då startar snart liften igen.
-Men om den inte gör det?
-Då får de hämta ner oss härifrån.
-Men är inte det läskigt?

Pojkvännen suckar nu.

Jag hoppas att mina kycklingfasoner är charmiga eller att jag samlat nog med pluspoäng på andra delar av förhållandet så att jag kan vara en bra flickvän ändå, för just nu, med ansiktet mot en stor bergvägg, kan jag inget annat. Jag vill ha garantier, ett liv utan stötar. Det ska vara friktionsfritt, inte knarrigt.

Jag står där vid foten av berget igen nu några veckor senare och hoppas att det ska vara värt det att hoppa på igen. Livet förändras, nya utmaningar kommer min väg. Jag står där och vet inte hur jag ska våga hoppa på liften. Det är dags att börja planera det nu. Det är oåterkalleligen dags att börja tänka på framtiden, inte bara på sommarvikariat utan även vart jag vill sen, hur jag ska ta mig upp för det där berget, upp till toppen dit jag så gärna vill. Min bergsvägg är de personer som kan krossa mina drömmar, såra mitt ego, tala om för mig att jag inte duger. Den knarrande vajern är alla de där irritationsmomenten på vägen. Rädslan för bergsväggen och mitt eget dåliga självförtroende får mig att vilja krypa ihop i en boll och kasta in handduken nu. Jag vill pausa, men stolarna skyndar oavbrutet upp för berget och tar mig med. Att hoppa av är inget alternativ, jag har alldeles för långt ner till marken. Mitt hopp står till metallpinnen, till tryggheten i pojkvän, familj och vänner om än även den i förändring.

Liften tog mig och pojkvännen upp många meter över havet och trots ångesten grejade jag både på- och avstigning. Väl där var utsikten magnifik, naturen bländande, vädret vackert och det, mina vänner, gjorde det hela värt det.

Skräck-ST #1

Föreläsaren idag har ont. Hon kan inte jobba. Hon är besviken på vården. Ingenting hjälper. Ingen lyssnar. Ingen är empatisk nog. Vad behöver hon läkaren till?

Läkaren kan skriva intyg. Sjukskrivningar kan också läkaren ordna med. Minsann. Framför henne sitter en grupp på 60 studenter som ska lära sig något om rehabliteringsmedicin. Framför henne sitter en grupp med läkarstudenter som ägnat den senaste tiden åt fantastiskt hårt arbete. Framför henne sitter läkarstudenter som vill förstå. Men stundtals är det svårt.

Det är nämligen jobbigt att gå runt kvarteret. Att gå rehabkurs var det mest ansträngande hon gjort. Tänka sig, hon var tvungen att sitta i skolbänken hela 6 timmar om dagen. Det finns ingen som förstår hur det känns att känna sig oduglig. Att inte kunna göra det man vill. De mediciner vi skriver ut, får vi lära oss, de är ingenting att ha. Det gör ont ändå. Det går inte att arbeta ändå.

Jag blir först oerhört provocerad. Vadå, inte förstå hur det känns att känna sig otillräcklig? Jag gör inte annat! Jobbigt att gå i skolan 6 timmar? Allvarligt, kom igen! Jag är alldeles för trött för att orka lyssna på "jag orkar inte" efter de senaste veckorna. Sedan blir jag ledsen för att jag reagerar som jag gör. Det evigt dåliga samvetet, jag räcker inte till. Jag kan inte förstå. Jag är tydligen en sådan där dålig människa, någon av dem hon skäller på. Det hade kunnat vara jag.

Jag inser med ens att för att bli en duktig rehabmedicinare krävs en oändlig mängd tålamod, noll prestigetänkande och ett visst mått av teflonhud. Jag har ingen av dessa saker. Jag skulle bli universums sämsta rehabmedicinare. Jag blir med ens mycket tacksam för att det finns bra människor som vill jobba med dem som inte orkar.

Vi är så olika, vi människor. Reagerar på olika sätt, resonerar annorlunda jämfört med varandra. Vi orkar olika mycket, har olika mycket självinsikt. En del behöver hjälp på vägen. Egentligen ganska självklart och ändå blir jag provocerad. Provocerad av det där som är annorlunda. Eller är jag, hjälp mig, mest provocerad av min egen rädsla? Rädsla för att det inte är skillnader i person utan i utmattningsnivå? Är det egentligen så att jag är rädd för att bli det hopplösa fallet själv, för att bli den där som alla suckar över? Rädd för att inte kunna sitta i skolbänken ens i 6 timmar? Rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv och mina brister? Rädd för att inte vara tillräckligt ödmjuk, rädd för att inte förstå?

Rädd för att hon skulle kunna vara jag om tio år?

Tidigare inlägg
RSS 2.0