I acetonångorna

Idag åker nagellacket obönhörligen bort. Det är avskavt och fult och skulle visserligen bort ändå, men idag blir det inget val av ny färg. MRSA med kamrater och hygienkommissioner har sedan länge förhindrat detta. Doften av aceton sticker i näsan och ger mig säkert minst astma. Kursen i sjukvårdsadministration och miljögifter, läkarprogrammets sista genomteoretiska utpost, min tid som enbart student med färgglada naglar närhelst jag vill. -det är dags att säga hejdå. Det är över nu. Idag är det tenta, imorgon klinik.

Jag borde kanske se till att förbereda mig men väljer att fokusera på det viktiga i livet som naglar istället. Jag måste få tänka, smälta, vara. Det är mycket av den varan nu, allt för att hinna ikapp mig själv som springer någonstans långt där framme, längst fram. Jag springer desperat efter men har tyvärr inte riktigt konditionen. Upp och ner för backar, framåt, framåt, framåt, små skutt över stenar, rötter och andra hinder. Jag är genomsvettig, andfådd och rödmosig. Varför? Jag som egentligen föredrar promenader i mer makligt tempo? Varför ska allt förändras så fort?

Om lycka

Det var ju en helt vanlig dag på väg hem med kursarna. Någon fipplar med mobiltelefonen, några andra pratar helgplaner. Det är dags för AT-intervjuer och det pratas framtid när hela livet ligger framför oss. Vi har bråttom till bussen och uppmärksamheten är väl kanske inte den allra bästa när vi bestämmer oss för en genväg över den trafikerade vägen. Jag skyndar mig över och hinner i ögonvrån se bilen som kommer emot mig i hög hastighet. Ajdå. Det här var inte så smart.

Jag springer fortare än vad jag någonsin sprungit och landar i gräset på andra sidan nanosekunder före det att bilen kör förbi. Därefter börjar jag skaka. Det där var nära ögat. Brutalt och skoningslöst nära ögat. Hade det smällt hade dagen slutat under ett lakan på ett bårhus eller i bästa fall på ett traumacentrum nära dig. Jag hade, sammanfattingsvis, änglavakt av någon däruppe som tycker väldigt mycket om mig.

Tårarna börjar trilla nu. Det är plågsamt att inse hur skört livet är. Det är vidrigt att inse hur allting kan slås i spillror på grund av ett enda korkat beslut eller en enda mänsklig felbedömning. Patienter jag träffat passerar revy, traumafall, suicidfall, ledsna anhöriga. Det där jobbiga, det där som händer andra. Den andra verkligheten. och de gånger jag mött den på avstånd i mina jobbkläder. Fel, fel, fel fel, oåterkalleliga fel med katastrofala följder. Ett helt liv med oändliga möjligheter till felbeslut privat och i yrkeslivet väntar mig. Idag kunde det ha blivit jag. Jag har aldrig känt mig mera tacksam över att jag mår bra. Mina andra bekymmer bleknar bort tillfälligt. Lycka är att få vara frisk. Lycka är att kunna ringa till mamma och tala om att jag mår bra.

Ett avskilt rum

På sjukhuset finns ett rum som inte gör så värst mycket väsen av sig. Det mest bara finns där, avskilt. Man tänker inte på det, inte så gärna. I rummet finns en bok som vittnar om vad som försigår på andra ställen av sjukhuset. I boken finns vittnesmål om livet, om döden, om önskan om liv, om längtan till det som varit eller det som kommer att bli. Det är stilla böner i olika handstilar, skrivna av människor som kanske inte alls tror. Men det är någonting med rummet och situationen på sjukhuset som får dem att vilja tvivla. Ibland måste man bara skapa en mening i det som inte har en mening. Det tysta rummet får tjäna som ateljé för skapandet.

Det håller ihop sig bättre nu för min egen del. Jag kan till och med misstas vara normal för det allra mesta. Mitt bland livet som kommer ut, mitt bland djupast känslor av lycka och av avgrundssorg kan jag leva med pausen. Det handlar inte om mig. Jag är tacksam över att vara en del av andras liv just nu. Jag är tacksam över att få vara med där livet tar sin början.

Men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag önskar att situationen var en annan. Det går inte en dag utan att jag önskar att han kom tillbaka för att sitta ned en stund i tystnad, så som man sitter brevid någon man älskar. Det går inte en dag utan att jag sörjer mina luftslott, de som jag trodde var våra. Det går inte en dag utan ledsamhet, utan längtan, utan älsk. Det går inte en dag utan att jag förundras över det faktum att jag ibland kan njuta över sådant som förut var fantastiskt.

Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag ändå kan andas.
För det är så ont det gör. Fortfarande. Alltid.

Hoppet att orka leva vidare mitt i askan blir det jag skapar idag. Det är ett underskattat rum, det där avskilda.

Utlämnad

Tårarna trillar ner för kinderna. Hon hade inte valt det här. Man väljer sällan att bli sjuk. Man väljer inte narkos. Man väljer inte operation. Det måste göras, om än förhatligt, om än läskigt, om än jag vill inte. Det är den enda chansen. Ingenting är så brutalt som det hårda ljuset som slår emot henne inne på salen. Det är en  påminnelse om verkligheten, om att det här händer här och nu och om att det händer henne. Det är utanför hennes kontroll nu.

Inne på salen får hon somna. Tårarna trillar inte mer och hon får tänka på annat. Jag håller masken över hennes näsa och mun, ett tag om hakan. Det är det ultimata ansvaret, ditt liv i mina händer. Det får inte misslyckas. Jag vet det och det tynger. Är jag redo?

***
Du håller masken över mig i ett hårt grepp. Du skjuter fram hakan och har gjort det ett tag nu. Det är du som bestämmer vad som ska hända. Kanske börjar du få kramp i fingrarna, som jag fick? Kanske undrar du om du är redo? Borde jag skämmas för det jag inte kan styra - för hur jag känner? Har jag tvingat dig till någonting du inte kan hantera? I sådana fall, hur ska jag göra för att vakna? Kan du sänka narkosgasen? Kan jag sänka narkosgasen?

Så att vi kan prata som vakna personer?
Så att vi kan prata som jämlikar?
I frånvaro av narkos - hur hanterar jag smärtan?

RSS 2.0