Nyläkare i exil

Hon kommer in tyst till morgonmötet. Sätter sig längst bak. Den blanka skylten sitter prydligt där den ska, rockfickan full med papper, fickböcker, EKG-linjal och reflexhammare. I bröstfickan fjorton pennor och åtta inplastade kom-ihåg-lappar. Runt halsen sitter ett Littmann-stetoskop med gravyr. Blicken är spänd, pigg och sökande.

Hon har alldeles för stora kläder på sig, säkert från förrådet uppe på mottagningen. Till förrådet uppe på mottagningen kommer kläder som beställs av samma kvinna på administrationsavdelningen som började arbeta på sjukhuset när alla doktorer var män och två meter långa. Eftersom hon vet hur man gör på den här arbetsplatsen har det inte ändrats sen dess. Sen kan hon hjälpa alla nya kvinnor att välja storlek. Det brukar bli medium. Den är lagom. Alldeles oavsett om man är 1, 55 eller 1, 85. Alldeles oavsett BMI. Alldeles oavsett om man vet att man har en annan storlek. Så gör man på den här arbetsplatsen, i alla fall tills man lokaliserat gömman med kläder av vettig storlek nere på akuten.

Hon tar ingen smörgås från fikavagnen innan vi ivrigt uppmanar henne. Hon har fått en kaffekopp placerad i handen som hon artigt sippar på.

- Vill du ha mjölk i kaffet?

Hon nickar artigt till svar och häller i en stor mängd tills det att innehållet i koppen närmar sig en ljusbeige kulör.

- Man är knappast människa innan morgonkaffet...

Hon nickar instämmade. Några i kollegiet påbörjar morgonens andra kaffekopp. 

- Vill du ha en påtår?

Ingen av oss har förstått att hon egentligen inte dricker kaffe.

Hon hade kunnat vara jag. Hon hade kunnat vara min kursare Men nu är hon inte det. Några minuter senare, när morgonkaffet är över och arbetsdagen påbörjad får jag besök på läkarexpeditionen. Hon sätter sig på stolen mitt emot.

- Jo, jag tittade på mitt schema förut och det var visst meningen att jag skulle gå med dig idag...

Så har man blivit med läkarkandidat. Upp till bevis.

Patient 1: AF 30, puls 110. CRP 220, LPK 25. Blek, kallsvettig, febrig. Sjuk.
Patient 2: AF 45, puls 120. CRP 126, LPK 20. Blek, kallsvettig, febrig. Sjukare.
AT-läkare: AF 50, puls 220, CRP 1, LPK 5,7. Blek, kallsvettig, afebril. Sjukt nervös.
Bakjour: På väg

Sen så var det alla de där andra patienterna. De där som är på gång, i rullning, väntar på röntgen. Det var den där handkirurgkonsulten. Det var fall i hemmet, ohållbar hemsituation, autoanamnes omöjlig, kontakt med vårdcentraler, distriktssköterskor och arga anhöriga som tycker att de får vänta. Det hände något där kring lunchtid. Det kom liksom en virvelvind och jag står inte kvar på marken. Att säga att jag är otillräcklig är dagens underdrift.

Ibland förstår jag inte vad jag håller på med. Ibland förstår jag inte varför. Det gör ont i magen att vilja men inte kunna. Det gör förbannat ont i magen ibland när verkligheten inte är som boken. Det är ingen extra timme med näsan i böckerna som kan kompensera för min fruktansvärda brist på erfarenhet. Jag jobbar undan så gott jag kan, bakjouren kommer och hjälper till och får sedan trösta uppskrämd AT-läkare som faller ihop när allting lugnat sig. Idag blev det för mycket. Idag tvivlar jag. Tvivlar på om jag någonsin kommer att klara av det här, tvivlar på om jag någon gång kommer att hitta min plats. Idag bryter jag ihop och låter mig tröstas av kollegorna. Idag är jag oerhört tacksam för att jag ändå är här där de där kollegorna finns. De ska man uppenbarligen välja noga. 

Imorgon är en annan dag. Tack för det.  

Det sa bara knäpp så kunde den lilla pojken röra på armen igen. Jag är sjukt nöjd. Jag är på g, har läget under kontroll. Så ett litet traumalarm på det. Jag bedömer, ATLS, ringer bakjouren, puls på 180. Jag är inte alls nöjd, det känns sjukt läskigt. In kommer sedan några som har ramlat. Jag röntgar fotleder, lugnar, skickar hem, ringer kommuner om oroliga tanter som inte förmår berätta. Läget under kontroll igen.

Sedan händer något med akutliggaren. Den exploderar, patienter överallt, sjuksköterskor som undrar om de får ge ketogan, sjuksköterskor ringer från avdelningen, allt sker på en gång och kontrollen, den liksom bara försvann. Jag liksom sjunker. Jag sväljer några gånger, andas, prioriterar, diskuterar med bakjouren. Tillbaka på banan. En sak i taget, lugnt och metodiskt efter bästa förmåga tills jag inte räcker till nästa gång. Ibland känner jag mig faktiskt till och med nästan som en riktig läkare.

Det har varit en hård vecka så här några tunga jourer senare. Jag har jobbat, sovit lite, jobbat, jobbat och jobbat lite till. Jag trivs bra, det rullar på. Jag har mina rutiner, om morgonen, om kvällarna och nog känns ändå lägenheten i skogen som mitt hem trots ensamheten om kvällarna. Det kommer över mig ibland dock. Det kommer över mig när jag övertrött sitter i min mörka lägenhet och inte kan sova. Mörk är lägenheten inte nödvändigtvis i avsaknad på lampor, utan mörk är lägenheten för att jag helt enkelt inte orkar tända de lampor jag har. Det kan ju tyckas helt barockt, egentligen. Det kan tyckas lika bisarrt som att jag inte orkar plocka upp de där tidningarna från golvet, lika annorlunda som att jag inte mäktar med att borsta tänderna och lika konstigt som att det är en utmaning jämförbar med att bestiga Mount Everest att faktiskt bädda upp sängen och sova. Det går emot allt sunt förnuft. Egentligen.

Det är ju kul det här. Jag gillar att jobba. Men det är dagar som denna när man sitter i sin mörka lägenhet i skogen alldeles för långt från lysknappen som man undrar vad det är man gett sig in på egentligen. Jag lider just nu av postjournellt syndrom vars patogenes vilar i utmattningens patofysiologi för att tala fikonspråk. Det innebär rent praktiskt, förutom en förlamande trötthet och selektiv svaghet vad gäller lysknappar en viss förvirring. Förvirring som ibland, tja, låt oss säga kostar en resa till staden och en stor portion besvikelse.

För besvikelse är precis vad jag känner. Jag har fått smaka på begränsningar. Jag orkar inte allt jag tror att jag ska orka. Tydligen. Jag orkar inte att jobba mer eller mindre 30 timmar i sträck för att sedan gå hem, ta en dusch, göra mig fin och åka till staden för umgänge med mannen, vännerna och familjen. För då så glömmer jag plånboken under någon filt någonstans. Då letar jag som en dåre, missar bussen så att jag därefter missar tåget. Så får jag gå hem, gråta av mig sminkningen och rynka nya klänningen i pur och kristallklar frustration. Så får jag tacka någon lycklig stjärna eller snäll fe för att det går nya bussar till staden imorgon. Så får jag acceptera att jag blir ledsen av sånt här. Ledsen på det där sättet att jag får salteksem och ledsen på det där sättet att jag inte ens vill kunna själv. Ledsen på det där sättet att allt jag vill ha är någon som stryker mig över håret och är lugn och trygg, någon som tittar på mig med hoppfulla ögon. Ledsen på det där sättet att jag vill bli omstoppad, ledsen så att jag vill somna i någons famn. Ledsen så att någon annan tänder en nattlampa till tröst. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis en piggare sådan. Om nu bara någon snäll fe kunde tända lampan så att jag hittade ut till sängen från min plats i det mörka köket...

I nattens mörker känner jag mig sådär stor som man bara kan göra när man är oerfaren och allting är nytt. Jag vandrar genom släckta korridorer och tomma trapphus. Vägen mot jourrummet går genom bekanta miljöer som under natten ändrar skepnad; det faktum att de under dagen är så fyllda med liv gör dem spöklika när de under natten är tomma och övergivna. Tystnaden är högljudd och ekande. Ljudet från den något för stora läkarrocken som fladdrar över de något säckiga landstingsbyxorna hörs svishande, tydligt.

Jag är på väg till det där rummet som i teveserier lätt blir mytomspunnet, rummet där alla intriger utspelar sig mellan tältsängarna. I verkligheten är man sällan tillräckligt många på natten för att intriger ska kunna utspela sig i jourrummet. Det skulle liksom vara du och din låtsaskompis i sådana fall. Den glamourösa miljön (?), den finns dock i verkligheten. Ibland får man gå dit när jourgudarna är nådiga. Jourrummet ligger en våning upp, bakom mottagningen. I jourrummet står en säng och ett bord, en klockradio blinkar i ett hörn. I jourrummet finns en dörr och bakom den ett litet badrum. Två små handdukar ligger på den bäddade sängen. Jag tvättar av ansiktet, borstar tänderna och kryper ner mellan lakanen. Så ligger jag där och tänker. Tänker på alla patienterna. Tänker på om det är något jag glömt. Tänker på underläkarkollegorna som liksom jag befinner sig någonstans på en akutmottagning eller jourrum runtom i landet. Tänker på mannen. Kontrollerar att sökaren och telefonen har batteriladdning. Tänker på alla som gjort det här innan mig. Somnar av utmattning.

Två timmar senare är det dags att vakna. Ett glas vatten, en kam genom håret, rycker av sängkläderna, lägger alla telefoner och sökare i fickan igen, drar på mig läkarrocken, släcker lampan, stänger dörren, springer ner till rapporten. Jourliv. Spännande, läskigt, speciellt och det som gäller i mitt liv just nu. Äkta sjukhusglamour.
 

Jag har haft min bästa jour någonsin. Lagom mycket patienter, tid att möta, förklara och diktera utan att stressa. Till och med tillräckligt med tid för att hinna med att klicka runt och signera i det som måste vara jordens sämsta datajournalsystem. Men bäst av allt: jag har opererat min alldeles egna första blindtarm. Ett litet steg för mänskligheten kan tyckas; men en yrkesmässig milstolpe för mig. Ungefär som det första receptet i eget namn (i mitt fall något så osexigt som Diklofenakstolpiller den där första akutendagen i somras) och den första överfulla signeringskorgen. Det känns stort på ett sätt som känns väldigt barnsligt.

Idag har jag fått operera med mannen som i sitt lugn, ödmjukhet och skarpa kliniska blick är en levande legend. Alla som har varit på sjukhuset vet vem han är och för det är han omtyckt och omhuldad, älskad av patienter, kollegor och alla andra med. Han är mannen som med sitt lugn sprider en alldeles speciell stämning i den operationssal där han har spenderat stora delar av sitt liv, brinner för patienterna, brinner för att lära ut. Han är mannen som älskar sitt jobb, den eviga doktorn och den där förebilden man alltid kommer att minnas.

Idag kommer jag att komma ihåg. Alltid. Stolt över att ha sällat mig till den skara nyläkare som förundrats över denne man. Stolt att sälla mig till den skara som har stått där i operationssalen och ligerat av en appendixbas för första gången med denne kirurg. Stolt över att minnas. Alltid.

Alla dagar kan inte vara roliga. Det är bara att acceptera. Vissa dagar är en aldrig sinande ström av pappersarbete och sökningar. Ringa en konsult här. Daganteckning. Skriva intyg. Skriva mer intyg. Skriva recept. Signera en anteckning. Signera provsvar. Signera provsvar. Signera provsvar. Ny konsult. Jag väntar. Patienten väntar. Daganteckningar. Mera epikriser. Sedan komma tillbaka för att göra samma sak nästa dag. Därefter gå hem och baka bröd som fyller hela frysen i ren frustration när du egentligen hade tänkt att läsa på något viktigt och bli en duktig doktor. Men faktum är att du inte orkar. Du har arbetat dig alldeles för trött. Du är nybörjare och det känns i hela kroppen men framförallt i huvudet. Attans.

Jag är fast på avdelningen utan att kunna komma ifrån. Ingen tid att gå ner på operation, ingen tid att auskultera på mottagning. Inte just nu. Idag var ingen sådan dag som gör att man går hem och sprudlar. Jag arbetar. Jag har ett fantastiskt jobb men inte alltid fantastiska arbetsuppgifter. Dagens lärdom: epikriser och signering av provsvar är inte alltid lärorikt. Det otympliga nya datajournalsystemet gör att man stundtals tittar ut genom fönstret, gäspar och längtar efter föreläsningar och böcker igen. Jag är liksom van och förbannat bortskämd med att det går framåt hela tiden, van vid att kunna sammanfatta vad jag lär mig. Jag är van vid att vara överstimulerad. Daganteckningar ger sällan adrenalinpåslag. Dags för en kaffekopp kanske?

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet.

Detta är en av avdelningens tio budord. Det är att slå in öppna dörrar, kräkas självklarheter och sjunga floskler, allt på samma gång. Men vi har ramat in dem, satt dem på väggen. Självklarheter i guldram. Allt för att visa att vi respekterar, individualiserar. Vi sätter patienten i centrum. Alltid?

Det är lätt att sätta patienten i centrum när patienten är den där trevliga damen på sjuan, eller familjefadern på arton. Vi hjular baklänges för den lilla flickan och hennes mamma borta på rum två och ser till att den cancersjuke farbrorn får den där maten som han faktiskt fortfarande tycker om. Vi anpassar, respekterar, individualiserar och det är lätt. Patienterna blir nöjda, man får det där leendet, den där bekräftelsen på att man gör rätt, att man är en god människa, så kommer stoltheten och vi hjular lite till och bedriver proffsig vård. Den trevliga damen på sjuan, familjefadern på arton, flickan, hennes mamma och den cancersjuke farbrorn; vi gillar dem allihop och blir gillade tillbaka. Livet leker och jobbet äger.

I alla fall tills vi kommer till pankreatiten på rum fem. Han har ont. Han missbrukar, stjäl, svär och är förbannat otrevlig. Misstror allt, alla och framförallt dig när du inte vill öka bensodiazepindosen eller ge honom mer morfin. Det räcker nu, säger du. Det räcker nu, säger han. Du lämnar rummet arg och ledsen, känner dig manipulerad och otillräcklig. Patienten har fortfarande ont och känner sig misstrodd, missförstådd och utanför. Patienten har gjort det här förr och vet mycket väl att de där avdelningens tio budord kanske gäller honom i teorin men aldrig i praktiken. För dig är patienten en tagg, för alla de där ambitionerna, de där budorden och självklarheterna som du så gärna vill tro att du alltid följer, de liksom faller där på rum fem. Du har din agenda, patienten har sin. Livet blir livet med alla sina nyanser och du tvingas inse dina förbannade gränser. Du kan också bli arg.

Det är lätt att bli arg på patienten på rum fem. Det är liksom så förbannat onödigt att några ska trilla dit. Det är liksom så förbannat förjäkligt att människan är svag och liten och inte alltid är god och snäll. Det är svårt att behålla den där proffsiga distansen, svårt att inte bli provocerad. Det är lättare att bli ilsk. Det är lättare att vara kategorisk och helt plötsligt kryssa alla smärtlindrande mediciner. Det är ju narkotika, han ska ju minsann inte få knark av oss, trots att vi aldrig skulle drömma om att göra samma sak med den trevliga damen på sju. Så det så. I alla fall tills du sitter där på din läkarexpedition när den heliga rondilskan lagt sig och du skäms lite. För du gör ju egentligen inte sånt. Du är ju inte också bara människa som ibland är liten och inte alltid god och snäll. Du sätter ju patienten i centrum.

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet. Tyvärr inte alltid lika lätt som det låter. Självrannsakan leder inte alltid till en ökad självrespekt. Det blir inte alltid bra. Dagens lärdom. Dessvärre.