Mitt telefonnummer är inte 112

Jag fick ett telefonsamtal idag. Återigen, en sådan där situation som folk tror att jag kan hantera. De tror att de kan be mig om medicinska råd och att jag ska veta svar. Jag är rädd för sådana telefonsamtal, alldeles oavsett vad de innehåller. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; jag är ingen person som är bra att ha med sig i en medicinsk nödsituation. Jag kan för lite, är för ovan, skulle inte veta i vilken ände jag skulle börja. Jag är, därvidlag, jordens största fejk.

Där på andra sidan telefonluren hade en person svimmat i den trängande värmen som uppstår i en full festlokal. En inte helt ovanlig händelse och sannolikt hade personen bara druckit för lite i värmen och fått ett blodtrycksfall. Det självklara rådet blir att ge personen i fråga vatten och så görs. Personen kvicknar till och en annan hade ju känt sig rätt nöjd med sig själv. I det här läget kommer dock ångesten smygande för undertecknad; tänk om det är något jag förbisett? Diagnoser som komplett AV-block, stroke och en och annan medicinsk zebra poppar upp i skallen och plötsligt ser jag framför mig hur den före detta avsvimmade personen ligger och krampar i sin säng ikväll för att någon ringde till läkarkandidaten istället för sjukhuset och allt är mitt fel för att jag inte sa hur inkompetent jag är.

Jag blir rädd när människor tar mig på för stort allvar. Idag blev jag medicinkonsult ungefär 20 år för tidigt. Jag inbillar mig att personen där på festen i den andra änden av telefonluren med komplett AV-block eller stroke eller medicinsk zebra inte kommer till sjukhuset för adekvat vård på grund av att jag telefonledes har avskrivit personen som ett fall av dehydrering. Vatten över huvudet för en simpel oerfaren läkarkandidat som jag själv utan att ha träffat personen, pratat med personen, kollat pulsen, lyssnat på hjärtat, tagit medicinlista, tagit EKG, elektrolytstatus, neurostatus, utan att ha konsulterat någon bakjour. Jag har ingenting att säga till mitt försvar. I mitt huvud har nu personen i fråga där på festen dessutom hunnit få ett hjärtstopp.

Inser med ens att dagarna då jag kan ge mig in i medicinska diskussioner som lekman är för evigt förbi. Helt plötsligt gäller det att välja sina ord noga med risk för att allt man säger tolkas bokstavligt och definitivt: "Doktorn sa ju..." Jag måste lägga in brasklappar, inte uttrycka mig tvärsäkert. Är det någonting man lär sig under läkarutbildningen är det just att man egentligen inte alltid vet. Just nu känns det som om jag snarare blir osäkrare och osäkrare ju längre in på utbildningen jag kommer. Nu vet jag ju till skillnad från förr hur lite jag vet och hur lätt det är att göra en felbedömning, hur all diagnostik egentligen handlar om sannolikheter snarare än exakt vetenskap och att alltid och aldrig är ord man sällan får använda.

Människor med frågor vill ha ett svar, inte ett kanske, ett om och ett utifall att. Unga oerfarna underläkare är kanskets och velandets mästare av ovan angivna anledningar, till stort, mycket förståeligt, förtret för sjuksköterskor som vill veta vad som gäller och för familj som tycker att det är bra med en doktor i släkten. Faktum är att det är just detta velande och alla dessa kansken kombinerat med en stor portion rädsla för att ta sig vatten över huvudet och göra fel som gör mig till en högst otrygg resurs i problem av medicinsk karaktär. Jag behöver min handledare, och i framtiden min bakjour, för att fungera i min yrkesroll. 

Här i nattvaksmörkret hoppas jag att allt gick bra och festen kunde forsätta som planerat. Dock förhoppningsvis med rejäla vattenkrus på borden...

Inte alltid så enkelt

På ytan så ser ju allting så bra ut. Men jag klättrar på väggarna! Idag har jag åstadkommit sammanlagt noll och ingenting. Ingenting av det jag skulle ha läst är läst, inget av de mail jag skulle ha skrivit är skrivna. Inte ens har jag planerat semester. Det är mycket nu, mitt bland all rastlöshet. Många känslor att ta itu med, om livet, relationerna, utbildningen och jobbet. Det gäller att försöka må bra igen, blicka framåt istället för att gräma sig över allt som inte känns bra. Att inte oroa sig för mycket. Att känna att man duger någonting till, trots handledare som är otrevliga i telefon, trots alla gånger inte helt okomplicerade förhållanden med människor man älskar.

Sol vill jag ha. Länge och mycket. Helst nu på en gång!

Note to self

Jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan.
Jag hoppas att jag kan komma ihåg hur jobbigt det var.

Känslan av att vara jobbig. Att behöva be på sina bara knän, snälla hjälp mig - men bara om du har tid förstås. Det spelar ingen roll när, du behöver inte respektera mina arbetstider, mina arbetsförhållanden. Du behöver inte bry dig om min oro. Jag tar tacksamt emot all hjälp, drar lite försiktigt i rockärmen, sådär så att jag inte trampar någon på tårna. Jag ska inte klaga. Jag vet min plats. Jag vet vad jag är värd. I alla fall i förhållande till dig.

Jag vill inte få någon att känna på samma sätt som jag mår just nu. Jag vill inte stå där om sisådär 30 -40 år och vara så viktig att jag inte kan stanna upp och fundera över hur min upptagenhet drabbar andra. Jag vill inte att varken mina studenter eller patienter ska behöva vara rädd för att kontakta mig, de får hellre rycka av mig rockärmen om det skulle vara så.

Jag ska komma ihåg, jag lovar!

Gör mig frisk, snälla doktorn

Patienten inne på rummet har ont. Denna dag är det armarna som är värst, en brännande känsla som tusen nålar fast värre. Fast det förstås, när patienten tänker efter så gör det ont i magen också. Igår mådde patienten lite illa. Och huvudet, det värker. På halsen finns utslag som kliar. På insidan av benet ett litet födelsemärke som oroar. Vid närmare eftertanke värker det i benen också. Inte lika mycket som igår, men ändå.

Det är inte första gången som denna patient söker vård. Journalen skulle i pappersform lätt kunna fylla ett bibliotek. Nu sitter patienten framför en kandidat och hoppas att någon ska lyssna. Patienten vill bli hjälpt, vill ha någon medicin som fungerar den här gången. Doktorerna vill inget hellre än att ge denna medicin.

Problemet är att den här medicinen inte finns. Patienten har redan testat det mesta läkemedelsföretagen har att erbjuda. Patienten har redan träffat specialister för både det ena och det andra. Inget fel, lyder domen. I alla fall inte kroppsligen och patienten skickas vidare i den eviga vårdspiralen. Någonstans står patienten kvar osedd. Ett antal doktorer känner sig misslyckade.

Åh, vad jag vill kunna svinga mitt stetoskop, trolla lite, göra allt bra igen. Men det kan jag ju inte. Jag lyssnar, fyller pappret framför mig med anteckningar, försöker hänga med i turerna kring patientens tidigare vårdkontakter, försöker förstå vad det är som stör mest just nu. Inser med ens att det inte finns så mycket att göra. Patienten skickas hem med alvedon. Inte sjuk, inte kroppsligen. Ingen är nöjd.

Det kan bli tokigt när den ambitiösa blivande doktorn eller färdiga doktorn som sällan låter sig vara sjuk, sällan vill erkänna att man känner sig svag möter någon som känner sig svag och sjuk mest hela tiden trots att blodvärden och undersökningar talar för något annat. Det är tyvärr lätt att bli irriterad. Vi, allra minst jag förstår inte, trots de bästa av intentioner. Förstår inte varför det gör ont. Patienten blir irriterad, irriterad över att aldrig bli sedd, irriterad därför att ingenting hjälper. Doktorn blir irriterad för att patienten är irriterad, irriterad över att inte kunna hjälpa.

Den här patienten är en utmaning.

Skilda världar i väntrummet

Det sitter två mammor i väntrummet.

Den ena mamman vet allt om barnets behandling. Hon kan rabbla medicinlistor och doseringsangivelser i sömnen. Den här dagen har hon tagit ledigt från jobbet, satt sig i bilen och åkt in till det stora sjukhuset från en av den stora stadens finare villaförorter. Läkaren jag går med frågar om hon tycker att behandlingen fungerar. Det gör den. Trevligt med en så duktig och engagerad patient, säger läkaren till mig efteråt.

Den andra mamman talar inte svenska. Hon har gått upp tidigt för att åka bussen till det stora sjukhuset från förorten där ingen vill bo. Vi talar genom tolk. Det fungerar inte riktigt. Instruktionerna från förra besöket har inte nått fram. Läkaren upprepar snabbt och förstrött instruktionen, tolken kämpar för att hänga med. Mamman kan inte säga vad medicinerna heter, hon har faktiskt ingen aning. Hon vet inte syftet med de olika medicinerna. Hon beskriver förpackningarna. Läkaren fortsätter att rabbla namn på mediciner. De talar förbi varandra. Tänk att det ska vara så svårt, säger läkaren till mig efteråt.

Båda mammorna vill väl men den ena blir utdömd som en jobbig patient som ingenting kan. Jag känner mig illa till mods efter min auskultation på mottagningen. Människorna i den stora staden lever under väldigt olika förutsättningar. Det är tyvärr bara att konstatera att det även kan slå igenom i bemötandet inom sjukvården ibland.

Döda kroppar i min vardag

Den första döda kropp jag såg i mitt liv var i samband med anatomiundervisningen. Det som från början var en lite skrämmande situation blev så småningom vardag. Kroppen var donerad för att vi skulle lära oss. Vi lärde oss strukturer och fick en första bild av hur kroppen såg ut inuti. Mot slutet av anatomikursen kändes det helt ok att gå direkt upp till anatomiundervisningen efter lunch. Det läskiga blev nu istället att man kunde vänja sig vid en sådan situation. Var det verkligen ok att bli lite avtrubbad, att inte tänka på kroppen som en människa utan ett undervisningsobjekt? Hade man klarat av undervisningen utan denna inställning? Var man en oempatisk person om man kunde se så krasst på världen, så kliniskt och resonerande utan att blanda in för mycket känslor?

Den första patient jag träffade utanför den orienterande intoduktionen till sjukvård var också död. Patienten låg på obduktionsbordet på patologen. Runtomkring fanns en patolog redo att söka efter dödsorsak och fem kandidater som undrade om de skulle klara av att titta. Kroppen var inte längre en siffra som den var på anatomen. Kroppen hade ett namn, en sjukhistoria. Kroppen var mycket närmare de levande. Det kändes okej efter ett tag. Vi vande oss, lärde oss att själva delta i att leta fram dödsorsaken.

I somras var jag med om att en patient dog på avdelningen där jag jobbade. Trots att jag sett många döda kroppar innan var det en helt ny upplevelse. I det här fallet var livet närvarande vid den döda kroppens sida i form av anhöriga. Tänk så snabbt livet kan förändras, ena sekunden var personen där och i nästa ... borta. På ett sätt var det skönt att möta döden i en mindre klinisk form än tidigare. Att tvätta kroppen ren, ställa fram blommor och ljus för att anhöriga ska kunna säga hejdå ordentligt och värdigt. Att inte behöva vara så klinisk och resonerande. Att få se att ibland är faktiskt känslorna viktigast. Att de ibland ska få ta stor plats.

Den här veckan har handlat om döden igen. Klinisk död. Juridisk död. Skriva dödsintyg. Dödsorsaker. Säkra och osäkra dödstecken. En aldrig sinande ström av bilder på temat din värsta mardröm i lysrörssken. Exakta mått. Läran om skjutvapens penetration i vävnad. Döden som någonting naturvetenskapligt snarare än extensiellt. Ingenting är avstötande. Ingenting är för läskigt. Det handlar om sanningen.

Kanske är detta ett sätt att förhålla sig till döden när man måste möta den i sin vardag? Ett sätt att förhålla sig till den när man vet hur ickevacker döden kan vara? För att orka ta reda på en kropp som har legat bortglömd hemma? För att orka möta tragisk och dramatisk död i sitt arbete? För att inte gå under av all den misär som vissa människor levt i som man inte längre kan blunda inför?

Det har gått bra denna vecka trots allt. Jag vande mig. Igen. Det blev dock oftast vegetarisk lunch...

Wild and crazy me

Japp, så var det avklarat. Jag har skolkat för första gången i mitt liv. I helgen tog jag en minisemester som varade ända in på måndagen. Hade det varit för två år sedan hade det för det första aldrig hänt. Om det ändå hänt hade jag suttit med böckerna i vild panik för att försöka inpränta varje oviktig detalj som kanske gåtts igenom på föreläsningen jag missat. Nu sitter jag här och skriver blogg istället. Ljuva internet. Tjena. Känns bra att min personliga utveckling går framåt (?)

Någonstans bakom min nya stil av laissez faire finns jag dock ändå kvar. Du vet, den där osäkra flickan som bara vill att alla ska tycka om henne. Den där superduktiga flickan som är alla till lags. Den där flickan som nästan går under av alla krav hon ställer på sig själv. Den där flickan som får alla rätt och fortfarande undrar om hon fick godkänt. Den där flickan som ständigt gråter. Hon som aldrig känner att hon duger. Du tycker att hon är en idiot. Hon tycker likadant.

Det sorgliga är att jag är långtifrån ensam. Läkarutbildningen är full av mina gelikar. Jag ser dem i mitt jobb som amanuens, jag ser dem bland mina kursare, jag ser dem bland yngrekursare jag möter på jobbet. Tillsammans tror jag att vi är en del av svaret på frågan varför ohälsotalen bland läkare är relativt höga. De överdrivet duktiga personerna på läkarutbildningen är ju någondag klara och ska ut i verkligheten där de ibland möts av orimliga krav. Om man inte då har något försvar mot detta utan istället tvingar sig själv att bära ansvaret för den ohållbara är det inte konstigt att man mår dåligt. Det är inte konstigt att man vantrivs på sitt jobb, även om det i grunden är det bästa jobb som finns.

Jag upplever att man ibland som kandidat tvingas uthärda en mycket förlegad machoattityd. Att vara osäker går inte hem och jag skulle ha betydligt mycket mer pengar på mitt bankkonto om jag fått en peng för varje gång jag fått höra kommentarer i stil med "lite ska man allt tåla: om man inte klarar pressen på läkarutbildningen hur ska man då klara pressen på en akutmottagning?" I och för sig sant, men problemet med den här typen av kommentarer är att man utgår från att kandidaten man har framför sig har det självförtroende ett duktig kandidat borde ha. Man inser helt enkelt inte hur fel den här typen av kommentar blir till någon som redan har problem med att känna sig duglig, någon som redan ifrågasätter sig själv. En sådan person behöver inte få höra att man borde gaska upp sig, en sådan person behöver hjälp med att bygga upp sitt självförtroende.

Jaja. Under tiden får man jobba med sig själv, försöka hitta strategier för att inte känna sig så förbannat oduglig hela tiden. Att inte ta åt sig när syster snipig på jobbet bäddar om den säng du just bäddat med en sur min och drar en djup suck när hon tittar åt ditt håll. Att försöka se vad den där sucken står för, se osäkerheten hos henne som gör att hon tycker att det känns vettigt att trycka ner en ännu osäkrare kandidat tills ingenting är kvar. Att inte bry sig när överläkare självupptagen suckar åt din oduglighet. Att inte tro på alla kommentarer om att läkarutbildningen var bättre förr och att kandidater blir odugligare och odugligare. Personer som fäller sådana kommentarer har nog förmodligen förträngt att de själva fick höra sådana kommentarer under sin egen kandidattid.

Nä, nu är det dags att avsluta detta alldeles för långa inlägg. Ni har förmodligen tröttnat för länge sedan. Jag ska mysa med pojkvännen. Plugga blir sen eller som man skolkar får man plugga extra någon annan gång som det heter. Det var en kul helg. Helt klart värt varenda minut av missad undervisning.

När man talar om zebror

Tentaplugget är igång med varierande resultat. Här pluggas det alla möjliga och omöjliga sjukdomar och det är lätt att bli lite hypokondrisk både åt egna och andras vägnar. Jag hade en kompis över på middag för några dagar sedan som hostade och snörvlade. Jag, den tentapluggande kandidat som jag är föll jag rakt in i klyschan, glasögonen gled ner över näsroten och jag började genast att fundera. Hrm.. Varit ute och rest sa du? Hosta säger du? Ont i bröstet? Jobbigt att andas?

Det är ju enkelt, säger du. Låter som en av de där förkylningarna du drabbas av när du chockartat kastas tillbaka i det kalla svenska höstvädret efter en semestervecka på varmare breddgrader och dessutom fått lite för lite sömn, eller hur? Troligtvis, men jag börjar genast att fundera. Lungemboli kanske?

Tyvärr så verkar det som att det sunda förnuftet ibland tenderar att försvinna ju mer du pluggar. Det finns ett talesätt, att om du hör en gnäggning ska du inte anta att det är en zebra, utan förmodligen en häst eftersom detta är otroligt mycket vanligare. Av förklarliga skäl måste du ändå lära dig om zebrorna därför att det ofta finns skäl att vara rädd för dessa diagnoser. Ibland tappar man dock fotfästet som kandidat och tror att alla hästar är zebror.

Ett skrattretande exempel på detta gavs på medicinkursens sista seminarium. En uppgift, en 35-årig kvinna med muskelvärk, ont i huvudet, hög feber och lite stel över skulderpartiet. Vad var nu detta? Meningit var min och mina kandidatkollegors arbetsdiagnos. Vi ville göra LP och lägga in patienten på en intensivvårdsavdelning. Vår handledare ville skicka hem patienten med hostmedicin och Alvedon..

...avd tänk att det ska vara så svårt att diagnosticera en influensa!

ORDLISTA FÖR ICKEMEDICINARE
Lungemboli=blodpropp i lungan som gör det svårt att andas
Meningit=hjärnhinneinflammation=i regel farligt
LP=LumbalPunktion=stick i ryggen för att kunna analysera ryggmärgsvätska

Ett ufo har landat på HIA

Tillbaka i verkligheten igen. Skönt, men uppenbarligen hade jag förträngt vissa avigsidor över sommaren. Till exempel att du som kandidat byter du arbetsplats varje vecka. Du är den där som aldrig hittar till toaletten, aldrig kan någons namn, den där som alltid sätter sig vid fel dator vid fel tillfälle och den där som har absolut noll koll på arbetsplatsens sociala spelregler. En kandidat ska ta för sig, inte förväntas bli serverad allting. En kandidat ska samtidigt veta när man kan ta plats och inte. Detta är inte alltid så lätt balansgång att gå. Sammanfattningsvis: du är i vägen. Detta kan förstås vara stundtals mycket påfrestande. Det som ändå gör kandidatlivet så roligt är att det finns så många trevliga personer runtom på sjukhusen som hjälper dig tillrätta. Men inte alltid...

Idag satt några förväntansfulla kandidater på soffan utanför HIA och kände sig sådär lagom bortkomna. Stetoskop runt halsen, de enda som inte fattat att läkarrocken är bannlyst från den avdelning vi just skulle börja på. De stora landstingsbyxorna var nertyngda av vårdprogram, statuskompendier och andra saker vi tänkt oss att få användning av. Vi visas runt, repeterar HLR. Dockan Anne är svårventilerad, svårintuberad och får konstiga hjärtrytmer. Anne blev allvarligt skadad av vår ömma vård. Så dags för avdelningsarbete. Överläkaren som under kursens första vecka lyckades driva en kursare till tårar tar över. Sedan vidare till en förbryllad randande underläkare som så helt plötsligt fått ett gäng kandidater på halsen. Vi lämnas med ett kryptiskt måsteskrivaepikriskommernypatient vetintenärvetintevadnikangöraväntahärgåpålunch.

Vi äter lunch. När vi kommer tillbaka hittar vi ingen. Alla är upptagna med en sjuk patient. Vi får inte plats. Vi väntar. Och väntar. Står i vägen. Detärsskrapportvibehöverdatorernahärkanniinteståkanniintesittaifikarummet säger sjuksköterskearbetsledaren. Vi sätter oss i fikarummet. Personal kommer och går. Vi finns men vi räknas inte. För vissa är vi osynliga. Vi vågar oss ut ur fikarummet, försöker signallera att vi är tillbaka. Visar sig att vi hamnat mitt i överlämningen till kvällsjouren. Plötsligt blir vi pinsamt synliga. Alla tittar. Livet är underbart och jag känner för att brista ut i ett vrål: Tjena! Det är jag som är ufo här idag!

Imorgon kl 07:30

Hon springer fort, hoppar högt och kastar långt. Fullkomligt fantastisk, Carolina Klüft! Där har vi någon som kan ladda, helt helcoolt!

Här hemma laddas det också för fullt. Imorgon kl 07.30 är det dags att återigen infinna sig på sjukhuset. Ska bli kul, men det är ju alltid lite speciellt. Det blir tvära kast mellan rollerna i tillvaron, från undersköterska till sommarledig och sen tillbaka som kandidat igen. Olika roller, olika sätt att förhålla sig till patienter, olika fokus, olika sätt att tänka men alla har vi samma mål, trots allt.

De nya skorna för klinikplaceringarna lyser i hallen, precis som den nya skolväskan när man skulle börja ettan. Frågorna är annorlunda, men känslan är densamma. Spänd förväntan. Undra om jag kommer ihåg någonting från förra terminen? Hur var koden till omklädningsrummet? Var ligger stetoskopet? Det låg ju där på byrån alldeles nyss...

Vad folk tror och hur det faktiskt är nr 2

Följande utspelar sig på tågstation full med människor. Ni vet hur det är: man har bråttom till sitt, tåget går snart, man går och funderar på det där som pojkvännen sa, hur du ska hinna med allt du borde göra innan det är dags att åka på semestern, i-poden på högsta volym...

Så plötsligt nästan snubblar du över honom. Människor står i en cirkel och bara tittar. Han ligger där i trappan, den där personen som du helst inte vill låtsas om, smutsig och alhoholdoftande i egen hög person. Han ligger där omedveten om hur alla glor, omedveten om hur folk uppfattar honom. Medvetslös?

Jag konstaterar att han andas, men sedan blir nästa reflektoriska reaktion att försöka springa därifrån så fort som möjligt. Jag skäms.

Om det kommer fram att du är läkarstudent när du går på fest med människor som inte känner dig så bra kan du få väldigt många olika reaktioner. Några av de vanligaste kommentarerna är "Har du sett en död människa? Är det sant att ni måste skära i dem?" eller "Vad bra att vi har någon som kan sånt' om någonting skulle hända"
     Den senare av kommentarerna brukar få mig att haja till av skräck. Den betyder ju att finns någon som tror att jag skulle veta vad som skulle behöva göras om det uppstod en medicinsk akutsituation och personen tycker att den akuta situationen skulle bli mitt ansvar. Allvarligt, HJÄLP!

Jag minns hur en äldrekursare till mig berättade hur hon efter HLR-genomgång ville byta gata så fort det kom en överviktig man i 50-årsåldern som flåsade betänkligt. Detta av rädsla för att det skulle falla sig så att hon var den enda personen i närheten som skulle veta vad som borde göras om personen i fråga fick en hjärtinfarkt och föll ihop. Tyckte hon sig veta vad som borde göras? Ja, i teorin. Men lektion 1A är att Verkligheten sällan matchar textboken eller idealiserade casefrågor avsedda för seminarier. HLR 30:2 mitt på, men sen då? När? Var? Vem? Hur?
    Låt mig således göra ett förtydligande. Jag är inte ensam en bra person att ha med sig i en medicinsk akutsituation. Jag är läkarSTUDENT med ytterst lite praktisk erfarenhet av annat än standardiserade fall avsedda för caseseminarier.

Åter till fallet med mannen på tågstationen. Någonting får mig dock att stanna till. Kanske vetskapen om att ingen hade gjort någonting innan jag kommit dit. Vad säger då att någon skulle göra någonting om jag gick därifrån? Jag går motvilligt fram, gnuggar mina knogar mot mannens bröstben Detta är Smärtsamt. Jag lovar, du behöver inte testa. Mannen vaknar upp, lite agiterad och arg för ett mycket bryskt uppvaknande. Rör alla fyra extremiteter. Jag drar mig från platsen fortast möjligt.

Senare, väl på mitt tåg slår det mig att jag kanske borde ha stannat. Ringt 112 hellre en gång för mycket. Jag vet ju egentligen att bara för att en till synes medvetslös person är väckbar kanske personen inte är lika väckbar senare. Jag kan ju faktiskt fler anledningar till sänkt medvetande än en fylla. Lågt blodsocker? Personen kanske hade ramlat och ådragit sig en blödning? Andra anledningar? Jag vet ju egentligen att Om mannen var så alkoholpåverkad som han verkade skulle han kunnat kräkas och sedan kvävts av sina egna spyor. Suck. Det var det. Jag hoppas att allt gick bra ändå, att personen vaknade upp från det som jag tänkte var en kraftig alkoholpåverkan med inga andra men än att han i framtiden aktar sig från läkarstudenter som vet hur man smärtstimulerar.

En riktigt ocharmig sida av vården

Varför??

Jag kunde ha valt att bli städare. Jag skulle komma till jobbet, moppa några golv för att sedan gå hem till mitt. Ibland kanske jag skulle glömma någon dammråtta i något hörn som jag skulle kunna städa upp när jag kom tillbaka nästa dag. Det hade kostat noll i mänsklig olycka.

Jag hade kunnat arbeta i butik, prata med kunder, stapla varor. Ibland hade jag kanske dock fått tas med en och annan missnöjd kund, reklamerade varor och varor som ej med lätthet låter sig staplas. Ingen hade dött.

Jag hade blivit en okej tv-hallåa, läsa tv-tablån är jag bra på. Om jag någon gång skulle komma av mig skulle jag le mitt allra vackraste leende och allt skulle vara förlåtet. Ingen hade blivit sjukare av det.

Jag valde som bekant ingen av dessa branscher. Jag valde en bransch som för det allra mesta livnär sig på människors olycka och värsta mardrömmar. Charmigt...

Missförstå mig rätt: vården är för det allra mesta en arbetsplats som vilken annan som helst. Vi har hierarkier, trevliga fester, maktkamper, internskämt, kollegor vi gillar och kollegor vi tycker mindre om. Det finns dock en stor och viktig skillnad och det är insatsen om något går fel. Inom vården spelar vi ett högt spel, de spelmarker vi använder är medmänniskors liv och välbefinnande. Det finns egentligen inget utrymme för att göra fel och självklart försöker vi alla undvika detta på alla möjliga sätt.
Apropå supermänniskor... Ibland blir det dock inte alltid som man tänkt sig. Man tittar bort en sekund, förbiser en anonym detalj, tänker fel: kort sagt, ibland lyser mänskligheten igenom och man är långt ifrån felfri, tyvärr. Tänk dig det du har mest dåligt samvete för på jobbet eller i skolan, sätt ett mänskligt ansikte på det och du kan börja föreställa dig. Skammen bränner, tänkbara konsekvenser skrämmer och man ältar och ältar.
En riktigt läskig incident på sommarjobbet och en massa tankar. Vad har jag gett mig in på? Världens roligaste utbildning, javisst. Men vad kommer sedan? Världens roligaste ansvar?

Människor är utan tvekan vårdbranschens stora fördel. Ibland även dock vårdens stora feta jävla nackdel av ovan givna anledningar. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag ännu har en bit kvar av utbildningen och att jag har tid på mig att mogna. Sedan gäller det att kämpa.

Stimulerande? Självklart! Läskigt? Absolut.

Att man aldrig lär sig

När jag var 10 år och Mamma satt och rättade elevuppsatser var jag imponerad över hur bra man kunde skriva i nian. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva så bra. Nian kom och jag skrev uppsatser, men var nu istället imponerad av dem som gick naturprogrammet på gymnasiet och klarade av att få höga betyg i matte. Jag började natur/naturprogrammet och fick höga betyg i matte och en hel rad andra ämnen. Jag började nu istället tro att de som kom in på läkarprogrammet var någon slags supermänniskor. Det visade sig att så inte var fallet. Jag började läkarprogrammet hösten 2004.

Över ett decennium senare men inte ett dugg visare av dessa erfarenheter sitter jag nu här och försöker lägga upp taktik inför kommande mastodonttenta i internmedicin. Det kommer aaaaaldrig att gå vägen, säger jag samtidigt som jag river mitt hår och bläddrar desperat bland böcker och anteckningar. Jag känner mig dum i huvudet, klumpig och helt utan praktisk talang. Undrar om jag lärt mig någonting överhuvudtaget, förbannar min egen otillräcklighet. Konkluderar att Alla Andra med ett halvårs erfarenhet av den kliniska läkarbanan nog kan mycket mer.

Färdiga läkare är nog supermänniskor...

RSS 2.0