Nyläkare i exil

Funderingar inför sommaren gör att jag måste veta om jag jobbar den där helgen i juli eller inte. Jag tar mod till mig att ringa sjukhuset i den lilla staden och försynt fråga om det är på gång. Jag ber om ursäkt för att jag ringer och stör. Mottagaren i andra änden förstår ingenting. Det skrockas ett  glatt vi-är-bara-glada-att-du-kommer på den oslagbara dialekten. Två minuter senare har jag preliminärschemat för sommaren i min inbox. Två minuter senare vet jag att mina helgplaner är möjliga. Bara sådär. Jag är oändligt tacksam.

Men det får en att undra var man har varit det senaste året och vilken mentalitet man fostras in i som läkarkandidat. När man känner sig jobbig så fort man ber om det självklaraste självklara som att kunna planera sin tid i alla fall litegrann. Det är sådant som gör mig oändligt glad att sjukhuset i lilla staden finns där. Så att man kan läka och bli hel. Medicinen heter sunt vanlig bonnig respekt, förnuft och hänsyn och kommer i just rättan tid när man inte trodde att man var värd det.

Jag ser fram emot i sommar trots chocken av att se mitt eget namn i raden för primärjour natt. Fortsättning följer...

Du och handledaren har läst triagelappen. Ni tänker att det bara är ännu en patient i mängden på akuten med ett liten infektion. Du förväntar dig ett barn som ändå är ganska friskt. Patienten ligger med sin pappa i ett litet anonymt rum längst in på akuten. Kandidatfall, säger de. Kandidatfall, tror du. Infektion, frågetecken.

Men någonting står inte rätt till
Någonting känns fel
Det är trött i rummet
Trött och hängigt och febrigt
Mer än vanligt
När man inte ens orkar protestera

Infektion utropstecken, tydligen. Oj oj.

Så du springer och hämtar handledaren. Ni hämtar bakjouren och teamet av barnsjuksystrar. Det sätts nål, sprutas antibiotika, rings på ambulans och patienten åker snabbt vidare för mer kvalificerad vård.

Kvar står du alldeles svettig. Det gäller att aldrig slappna av. Att inte blint lita på vad man tror innan man har sett patienten. För det är just när man tror att det inte ska hända som de hamnar där framför dig, de riktigt sjuka som trots allt inte kommer in med larm och buller och bång. Läskig upplevelse, men en nyttig sådan. Jag är fortfarande hög på adrenalinet.

Barn ljuger inte. De är stentuffa och kommer inte låtsas gilla dig bara för att de måste. Man måste förtjäna det mer än så. Det är inte alltid det enklaste. Det gäller att tänka om, prioritera. Det gäller att vara flexibel. Det kan ge mig lite lätt huvudbry ibland. Föräldrarna är inte heller de enklaste av personer att handskas med. Oron när den lilla guldklimpen inte mår helt bra är svårare att ta än oron över sig själv. De är villiga att offra allt för sina barn och att vara obekväm med andra är ett världsligt problem i sammanhanget. Det är förståeligt men fruktansvärt jobbigt ibland. Man kan känna sig fullkomligt fantastiskt fanatiskt jätteotillräcklig.

Men så har man de där stunderna. Det är de stunderna som gör alltihopa värt det. När du slitit ditt hår, gjort 52 sökningar efter olika personer, när du tror att det är meningslöst. Det är då den lilla patienten tittar upp på dig storögt och ler ett litet leende. Det är då som mamman säger att hon är glad för att just du var där idag. Du tror inte att det är sant.

Jag finner mig själv hoppandes jämfota på väg till omklädningsrummet trots den sena timmen. Fan. Ursäkta språket. Ytterligare en specialitet jag älskar. Otippat men sant. Hur ska jag nu kunna välja?

Klockan börjar närma sig flera timmar efter Bolibompa men väntrummet är fullt. Några skriker, andra sover. Överallt är det människor i alla möjliga olika storlekar. Någon försöker få i sitt barn vätskeersättning, andra försöker få sitt barn att sitta still och försöka vila i den sena timmen. Det är akutenkaoset man är van vid.

- Är det vår tur snart?
- Nej, det är några barn före i kön

Pappan i familjen börjar tappa tålmodet nu. Patienten själv sover lugnt i sin mammas famn.

Å, vad jag skulle vilja bli några legitimerade erfarenhetsår rikare och kunna klona mig i sådär en femton exemplar så att alla barnen i väntrummet kunde få gå hem till sina sängar. Vi vet ju, jag och min handledare, att det tursamt nog, sannolikt är endast ett fåtal av alla de där barnen som kommer att behöva vår hjälp.  Alla de andra kommer skickas hem och föräldrarna kommer att undra varför det tog så erbarmeligt lång tid när vi ändå inte gjorde något annat än att tala om att småbarn blir sjuka och hostar ibland. Dessutom fick de inte ens hostmedicin med sig hem. Det är inte evidensbaserat och inte på modet längre. Det är klart att man blir förbannad.

På barnakuten diagnosticerar vi i 99 % av fallen oro och behandlar för det mesta med lugnande besked. De riktiga akutfallen är tursamt nog få, men när de väl kommer är de vidriga. På barnakuten finns det barn som mår bra i fantastiska söta små familjer, men där finns också trasiga barn från trasiga familjer och alldeles för lite resurser för att göra det bra igen. Livet är inte rättvist och det är plågsamt tydligt när det drabbar oskyldiga barn.

-Lugn kväll idag. Skönt.

Min handledare och jag dricker en kopp kaffe efter att ha arbetat non-stop i närmare åtta timmar. Man skulle kunna tro att hon var ironisk med tanke på kaoset i väntrummet. Men vi har haft tur. Bebisarna och barnen mår bra frånsett lite hosta och en och annan magsjuka. Min handledare passar på att ta en påtår och jag sjunker djupare ner i den nersuttna fotöljen i personalrummet.

Under ögnen finns ett antal mörka ringar. Jag har inte hunnit laga mat idag heller, inte heller ringa de där samtalen. Tvätten är inte tvättad och seminariet inte förberett. Mitt hem är ett veritabelt bombnedslag där mina dammkaniner har fest dygnet runt och förökar sig kvickare än de bananflugor som har tagit över frukten jag borde ha slängt i förrgår. Imorgon väntar skolan 8-16.30, någon form av examination på fredag och sedan jour snart igen. När jag kommer hem vill jag bara vara ifred med mina egna tankar, försöka smälta sådant som varit. Jag är trött och faktiskt inte alls speciellt rolig. De där påsarna under ögonen finns liksom i hjärnan också på något vis.

Nog är det roligt allt och nog är jag tacksam. Det är bara det att det aldrig är kul när det är dags att betala för allt det roliga. Det är aldrig kul att ställas öga mot öga mot medaljens baksida. Det är aldrig kul att inse vad man inte har. Jag försöker undvika det. Men ibland är det liksom oundvikligt. Ibland måste man ställa den där frågan, är det värt det?

Är det värt ett sprucket förhållande?
Är det värt det att alltid vara den där tråkiga som inte kan?
Är det värt det att alltid behöva vara präktig? Alltid behöva tänka på imorgon? 
Är det värt det när man känner sig ensam?
Är det värt det när man inser att man inte är saknad fast man saknar själv? 

Nog är det ett i-landsproblem, alltid. Stackars lilla läkarkandidat på sin drömutbildning och som snart börjar jobba. Stackars mig, verkligen. Det är på riktigt synd om mig. Syndast om mig faktiskt. Nu fick jag dessutom dåligt samvete. Jag försöker tänka på allt det där andra.

Leendet från barnet imorse.
Gemenskapen i lunchrummet.
Känslan att klara av saker ibland.
När man får sy några stygn.
Känslan av att vara en del av någonting viktigt.
Underbar handledning denna vecka.

Men mest av allt vill jag faktiskt bara sova. Godnatt.