Inlägget jag inte skrev på födelsedagen
Någon är missnöjd. Mycket missnöjd. Hårda faller orden och visar ingen nåd. Kalla kårar utmed ryggraden.
"..upplever eftervården mycket nonchalant.."
Pang!
"...nog borde insett.."
Knut i magen.
"...yrkar att befattningshavarna åläggs en disciplinpåföljd..."
Fosterställning.
Den äldsta överläkaren G tröstar när tårarna trillar. Någon har fått en mindre trevlig födelsedagspresent precis innan semestern. Elände. På ren svenska. Fan. På oren svenska.
Jag vill inte mer. Det spelar liksom ingen roll. Den aktuella dagen skrev jag ensam ut 9 patienter och hade underläkaransvar för 10 till. Jag arbetade över 4 timmar och orkade inte göra middag när jag kom hem. Ibland räcker det inte att man vänder ut och in på sig själv. Ibland är man fullkomligt och fantastiskt otillräcklig ändå.
Den äldsta underbaraste överläkaren G bjuder på HSAN-tårta till tröst. Tänk om lokalpressen som bildat talar om Karolinska institutet i Göteborg visste. Jag är tydligen en riktig läkare nu. Förr eller senare händer det alla. För mig så blev det tydligen förr. Typ 3 månader in på AT. Det känns riktigt illa. Skit faktiskt.
Själva grejen är en bagatell enligt de som vet. Patienten i fråga är mest arg och mindre vårdskadad. Jag var inte högst ansvarig för vårdtillfället som misslyckades. 3 överläkare och en sjuksköterska är också anmälda. Överläkare G och jag har författat ett vänligt svar och pojkvännen har petat i det juridiska språket. Vattentätt, säger de som vet. Kollegialt stöd som jag knappast klarat mig utan. Nu återstår väntan. I slutändan tror jag verkligen inte att varken patienten eller jag eller någon annan heller för den delen är så värst mycket lyckligare. Patienten skulle helst vilja se mig och mina kollegor brinna i helvetet eller i alla fall spottas på ute på en stupstock på torget, typ. Jag kommer mest lämnas med en obehaglig känsla av att det kan hända närsomhelst igen.
Just nu är det med andra ord lite kämpigt med yrkesglädjen.
