Nyläkare i exil

Vi har 15 minuter, jag och Agda 85 år och 3 månader. Hon har väntat länge på en tid till doktorn som nu ska lösa alla de där bekymren som hon haft med sin hälsa. Artrosen har sedan länge förstört lederna och varken hörseln eller synen är vad de en gång var. Hon har fått en akuttid.

15 minuter kvar
Agda lokaliseras i väntrummet.
14 minuter kvar
Agda har plockat ihop sina saker
13 minuter kvar
Agda går till mottagningsrummet
12 minuter kvar
Agda går till mottagningsrummet
11 minuter kvar
Agda tar av sig kappan
10 minuter kvar
Agda tar av sig kappan
9 minuter kvar
Agda vecklar upp sin lapp med frågor till doktorn
8 minuter kvar
"Vad kan jag hjälpa till med"
7 1/2 minut kvar
"Vad sa du?"
7 1/2 minut kvar
"Jo, jag undrade vad jag kan hjälpa till med"
7 minuter kvar
Agda höjer volymen på hörapparaten
6 1/2 minut kvar
"Jo, jag undrade vad jag kunde hjälpa till med"
6 minuter kvar
Agda berättar om värken
5 minuter kvar
Agda berättar om värken
4 minuter kvar
"Vad är det som gör att du söker just idag"
3 minuter kvar
Agda berättar att hon har värk
2 minuter kvar
"Vad har du för några mediciner?"
1 1/2 minut kvar
Agda går bort till dörren för att hämta sin väska med medhavd necessär med mediciner
1 minut kvar
Agda letar igenom väskan för att hitta sina medicinburkar

Tiden är ute.

Jag försökte i alla fall. Att inte stressa. Resultatet var att jag ungefär vid tidpunkten minus 20 minuter hade undersökt Agda, funderat ut behandlingsstrategi, kanske samtalat med bakjouren och då var redo att diktera. Då hade patient nummer 2 och patient nummer 3 enligt datasystemet i tidboken redan blivit påtittade och bedömda. Verkligheten var dock en helt annan. Patient nummer 2 var ursinnig för att han minsann skulle blivit påtittad för 20 minuter sedan. Patient nummer 3 undrade när det var hennes tur. Patient nummer 4 hade under tiden hunnit anmäla sig i kassan och väntade sig att få träffa doktorn om 10 minuter.

Man kan verkligen fråga sig vem som egentligen tyckte att 15 minuter på en mottagning med flera Agdor var en bra idé. 

Det är lite svårt det där med att alltid lämna. Det är svårt att packa ihop sina saker just när man hade börjat göra sig bekväm för att gå rakt ut i det okända igen. Jag har tvingat mig själv att lämna om och om igen den senaste tiden. Lämna bekvämlighet, lämna trygghet och byta ut det mot ovisshet. Tvingat mig själv att flytta, lära mig köra bil, åka skidor, älska löpning. Allt för att jag så småningom hoppas att kunna landa i något bättre, någonting ännu närmare mina drömmar. Oftast vet jag ju att det är så, vilar lugnt i det och livet rullar vidare med pendling, AT-rotation, extraplaceringar tills jag inser att tiden visst har gått väldigt fort. Det är under de dagarna som jag liksom kan ramla tillbaka till en ledsen plats och bara inte orkar vara stark eller resonabel.

Det är de dagarna jag behöver påminna mig själv om varför lite extra mycket. Det är de dagarna som jag lämnarmannen och vännerna i vårsolen för att själv ta mig till en ensam lägenhet borta i skogen. Det är de dagarna när jag vet att det som väntar är nervositet på ännu en ny arbetsplats där jag så småningom hoppas att jag ska passa in. Det är de dagarna när jag fumlar, behöver fråga om vad jag heter. Det är de dagarna när jag får negativa besked och tvingas fundera om vad gäller det där livet efter AT.

Det kommer att bli bättre. Jag vet ju det. Jag vet ju att det förr eller senare kommer att komma stunder när jag inser att jag faktiskt har lärt mig något nytt. Det kommer att komma stunder när jag inser att jag har kommit ut på andra sidan, blivit starkare, vuxnare, lättare. Tills dess så får jag be min omgivning om ursäkt och vara glad över att den enda som drabbas av min frustration är högtalaren på min stereo.

Idag vankas det nämligen glass på gatan i skogen. Det vankas arg musik och orimlig självömkan. Det vankas löprunda i ipod-bubbla. Allt tills jag blivit snäll och positiv igen.