Maj?
- Vet du vilken månad det är?
Jag och handledaren sitter i ett undersökningsrum i behov av renovering. Rummet är målat i poppigt naturvitt och gardinerna var moderna för ett tiotal år sedan. Datorn surrar betänkligt och fyller tystnaden tillsammans med ljudet från IKEA-klockan på väggen. Höstsolen strilar in genom fönstret och nästan bländar mig när patienten tittar upp med bedjande ögon.
- Maj?
Jag nekar. Besvikelsen i blicken är övertydlig. Att det är något som inte stämmer, det kan han kanske gå med på. Sen han gick i pension har det blivit svårare att hänga med i almanackan och i vardagen. Irriterande kaffekokare som inte fungerar som förut, människor som missuppfattar, glömda tandläkartider, småsaker, värdsliga saker.
- Men doktorn, det är väl naturligt såhär med åren?
- Du vet, min fru är lite ängslig av sig...
- Dessutom, det går väl inte att begära att man ska komma ihåg allt som folk säger?
- Det är ju mest strunt i alla fall?
- Eller hur, doktorn?
Men patienten är på den geriatriska mottagningen av en anledning. Den där remissen från husläkaren och de bifogade journalkopiorna uttrycker sin oro. Det handlar om röntgenbilder med atrofi på det där speciella stället, det som frun berättar, i övrigt väsentligen frisk, normala labprover, smygande försämring. Det här testet som vi utför i undersökningsrummet går för övrigt inget vidare . Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den diagnostiska tavlan och den passar perfekt. Tyvärr.
-Vi ska utreda visare...
Men vi misstänker Alzheimers sjukdom och om detta måste vi berätta. En plan läggs upp. En tår trillar från patientens kind på väg ut från dörren.
- Tack då, doktorn
Usch, jag önskade att det hade funnits någonting mer att erbjuda. En bot, liksom. Jag hade önskat att jag ch min handledare hade kunnat lämna andra besked. Men nej, tydligen. Ännu ett patientbesök och än en gång har jag varit med när livet för alltid förändras, allt för att sedan springa rakt till nästa väntande patient. Är detta min blivande vardag? Hur ska man tackla det faktum att man konstant bollar över såhär svåra saker på sina patienter? Det är ett bra skumt jobb man har valt ändå.
Där ser man!
Storstadsbo blir lantis.
Läkarkandidat blir AT-läkare.
Intervjun gick bra.
Kontrakt är skrivet.
Framtid är nu.
Idag fick jag landstingets personaltidning.
I acetonångorna
Jag borde kanske se till att förbereda mig men väljer att fokusera på det viktiga i livet som naglar istället. Jag måste få tänka, smälta, vara. Det är mycket av den varan nu, allt för att hinna ikapp mig själv som springer någonstans långt där framme, längst fram. Jag springer desperat efter men har tyvärr inte riktigt konditionen. Upp och ner för backar, framåt, framåt, framåt, små skutt över stenar, rötter och andra hinder. Jag är genomsvettig, andfådd och rödmosig. Varför? Jag som egentligen föredrar promenader i mer makligt tempo? Varför ska allt förändras så fort?
Efterlysning
Det är någonting som saknas. Hrm... Panik? Studiemotivation? Båda delarna? Tenta nästa vecka och jag är alldeles för medveten om att jag har hela helgen på mig. Så jag bloggar, kollar ansiktsboken och slötittar på tv istället för att lära mig det jag borde. Den där blåslampan? Det där drivet som får studenter att stanna tills det att biblioteket stänger? Vad har hänt? Ho ho?
Tentaångest, var är du?
Utkonkurrerad av jourångest?
