Nyläkare i exil

-Ska jag upp i den där?

Jag tittar skeptiskt mot pojkvännen. Han ler tillbaka, lika ivrig som ett barn på julafton. Han menar allvar. Han vill det här, det är tydligt. Jag har lovat, men börjar ångra mig med ens. Det är nämligen meningen att Stolliften ska ta oss de 2000 meterna upp på till bergets topp för dagens strapatser. Stolliften är en modern konstruktion anno 1972 med solblekta plaststolar fästade i en knarrig stålvajer. Det gnisslar om stolssätena när man fäller ner dem och fort, fort, fort rusar stolarna utmed bergsväggen, det rör sig om en riktig racerlift. Ibland passerar stolarna en mellanstation och hela stolen liksom hoppar till och känslan av lekplats utan säkerhetsanordning på 1000 möh infinner sig. När man lämnar stiga-av-och-på-stationerna tar stolarna liksom extra fart och gungar fram och tillbaka så att man lika gärna kunde befinna sig på Liseberg. För min säkerhets skull har jag en tunn rostig stålpinne att sätta mellan mig och mina möjligheter att falla mot döden.

Vi kan inte kommunicera, jag och liftmannen. Barskt rycker han tag i mig och sätter mig i en knarrig stol där vid foten av berget. Han är road av att jag tycker det är läskigt. Det är inte jag. Jag vill kasta in handduken, men det är för sent nu. Skulle jag kasta handduken nu skulle den liksom falla ut för ett berg och skada sig illa, och det vill man ju inte. Huh. Oåterkalleligt stiger så jag och pojkvännen upp mot vårt öde.

-Är du helt säker på att linan inte kan gå av?
-Nej, helt säker kan man ju aldrig vara…

Jag hatar när pojkvännen ska vara sådär ärlig. Dessutom får jag en känsla av att han retas med mig, mitt i all min ångest. Hrm…

-G, finns det inte risk att man ramlar ur stolen?
-Brukar du ramla av stolar därhemma?
-Vad händer om vi ramlar ner?
-Är det inte du som ska kunna sånt?
-Vad händer om vi fastnar?
-Då startar snart liften igen.
-Men om den inte gör det?
-Då får de hämta ner oss härifrån.
-Men är inte det läskigt?

Pojkvännen suckar nu.

Jag hoppas att mina kycklingfasoner är charmiga eller att jag samlat nog med pluspoäng på andra delar av förhållandet så att jag kan vara en bra flickvän ändå, för just nu, med ansiktet mot en stor bergvägg, kan jag inget annat. Jag vill ha garantier, ett liv utan stötar. Det ska vara friktionsfritt, inte knarrigt.

Jag står där vid foten av berget igen nu några veckor senare och hoppas att det ska vara värt det att hoppa på igen. Livet förändras, nya utmaningar kommer min väg. Jag står där och vet inte hur jag ska våga hoppa på liften. Det är dags att börja planera det nu. Det är oåterkalleligen dags att börja tänka på framtiden, inte bara på sommarvikariat utan även vart jag vill sen, hur jag ska ta mig upp för det där berget, upp till toppen dit jag så gärna vill. Min bergsvägg är de personer som kan krossa mina drömmar, såra mitt ego, tala om för mig att jag inte duger. Den knarrande vajern är alla de där irritationsmomenten på vägen. Rädslan för bergsväggen och mitt eget dåliga självförtroende får mig att vilja krypa ihop i en boll och kasta in handduken nu. Jag vill pausa, men stolarna skyndar oavbrutet upp för berget och tar mig med. Att hoppa av är inget alternativ, jag har alldeles för långt ner till marken. Mitt hopp står till metallpinnen, till tryggheten i pojkvän, familj och vänner om än även den i förändring.

Liften tog mig och pojkvännen upp många meter över havet och trots ångesten grejade jag både på- och avstigning. Väl där var utsikten magnifik, naturen bländande, vädret vackert och det, mina vänner, gjorde det hela värt det.

På bibliotekets nedervåning står en grupp nyblivna läkarstudenter, nyregistrerade och fulla av förväntan. Jag möter dem på vägen ut. De är många och glada. Jag minns med ens hur det var, den där första kontakten med framtiden, en känsla av lycka, lättnad, glädje, nervositet, rädsla, nyfikenhet. Jag minns hur jag var, idealistisk, ambitiös, fjärilar i magen och ett leende inombords; det är nu det börjar.

Det känns stundom som om det var igår, och stundom känns det som om det var väldigt länge sedan. Det går fort, fort, och snart kommer jag att stå på andra sidan av utbildningen och undra hur det gick till. Mycket har hunnit hända sedan dess, otaliga timmar i biblioteket, tentor, roliga tentafester, seminarier, mottagningar, väntetid utanför operationssalar, goda minnen, tillfällen då självförtroendet har fått sig en törn och tillfällen man känt sig riktigt duglig. Läkarlinjen har blivit rutin nu, och snart börjar det igen. Det är det sista hela skolåret. Nästa sommar kommer att vara sista sommaren med ”sommarlov”. Nästa jul kan jag säga att jag tar examen om några veckor.

Förändringens vindar blåser, mitt i allt det där trygga. De rycker tag i mig när jag håller på att fastna, påminner mig om vart jag är på väg. Det är som den där svala brisen som sveper in framåt kvällen i augusti och talar om att sommaren är slut. Med sig bär den dock hopp om något nytt, något oprövat, möjligheter, ett nytt skolår, nytt arbetsår efter semestern. Hopp om framtiden, vemod, men glädje över det som en gång varit.

Tack alla ni nya läkarstudenter för att ni påminde mig idag, om hur det var och den glädje jag kände då och den glädje jag känner nu. Jag tänker åka snålskjuts på era leenden, ta avstamp i er idealism. Tillsammans kan vi säkert rädda världen. Vi ska bara skriva några tentor först…

Jag fick ett telefonsamtal idag. Återigen, en sådan där situation som folk tror att jag kan hantera. De tror att de kan be mig om medicinska råd och att jag ska veta svar. Jag är rädd för sådana telefonsamtal, alldeles oavsett vad de innehåller. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; jag är ingen person som är bra att ha med sig i en medicinsk nödsituation. Jag kan för lite, är för ovan, skulle inte veta i vilken ände jag skulle börja. Jag är, därvidlag, jordens största fejk.

Där på andra sidan telefonluren hade en person svimmat i den trängande värmen som uppstår i en full festlokal. En inte helt ovanlig händelse och sannolikt hade personen bara druckit för lite i värmen och fått ett blodtrycksfall. Det självklara rådet blir att ge personen i fråga vatten och så görs. Personen kvicknar till och en annan hade ju känt sig rätt nöjd med sig själv. I det här läget kommer dock ångesten smygande för undertecknad; tänk om det är något jag förbisett? Diagnoser som komplett AV-block, stroke och en och annan medicinsk zebra poppar upp i skallen och plötsligt ser jag framför mig hur den före detta avsvimmade personen ligger och krampar i sin säng ikväll för att någon ringde till läkarkandidaten istället för sjukhuset och allt är mitt fel för att jag inte sa hur inkompetent jag är.

Jag blir rädd när människor tar mig på för stort allvar. Idag blev jag medicinkonsult ungefär 20 år för tidigt. Jag inbillar mig att personen där på festen i den andra änden av telefonluren med komplett AV-block eller stroke eller medicinsk zebra inte kommer till sjukhuset för adekvat vård på grund av att jag telefonledes har avskrivit personen som ett fall av dehydrering. Vatten över huvudet för en simpel oerfaren läkarkandidat som jag själv utan att ha träffat personen, pratat med personen, kollat pulsen, lyssnat på hjärtat, tagit medicinlista, tagit EKG, elektrolytstatus, neurostatus, utan att ha konsulterat någon bakjour. Jag har ingenting att säga till mitt försvar. I mitt huvud har nu personen i fråga där på festen dessutom hunnit få ett hjärtstopp.

Inser med ens att dagarna då jag kan ge mig in i medicinska diskussioner som lekman är för evigt förbi. Helt plötsligt gäller det att välja sina ord noga med risk för att allt man säger tolkas bokstavligt och definitivt: "Doktorn sa ju..." Jag måste lägga in brasklappar, inte uttrycka mig tvärsäkert. Är det någonting man lär sig under läkarutbildningen är det just att man egentligen inte alltid vet. Just nu känns det som om jag snarare blir osäkrare och osäkrare ju längre in på utbildningen jag kommer. Nu vet jag ju till skillnad från förr hur lite jag vet och hur lätt det är att göra en felbedömning, hur all diagnostik egentligen handlar om sannolikheter snarare än exakt vetenskap och att alltid och aldrig är ord man sällan får använda.

Människor med frågor vill ha ett svar, inte ett kanske, ett om och ett utifall att. Unga oerfarna underläkare är kanskets och velandets mästare av ovan angivna anledningar, till stort, mycket förståeligt, förtret för sjuksköterskor som vill veta vad som gäller och för familj som tycker att det är bra med en doktor i släkten. Faktum är att det är just detta velande och alla dessa kansken kombinerat med en stor portion rädsla för att ta sig vatten över huvudet och göra fel som gör mig till en högst otrygg resurs i problem av medicinsk karaktär. Jag behöver min handledare, och i framtiden min bakjour, för att fungera i min yrkesroll. 

Här i nattvaksmörkret hoppas jag att allt gick bra och festen kunde forsätta som planerat. Dock förhoppningsvis med rejäla vattenkrus på borden...

Jag kan ingenting om teknik. Jag gillar min dator och framförallt mitt internet, men när någonting krånglar är det liksom som förbytt jobbigt att försöka ställa saker och ting till rätta. Frustrerad gör jag det enda jag kan och känner till och ringer till internetföretagets kundsupport. Jag blir placerad i kö, närmare bestämt får jag könummer 79. Humöret börjar genast att sjunka. Beräknad väntetid är en och en halv timme. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden ber de mig att starta om modemet en sistådär femtitolv gånger. Jag gör det, sisådär en sjuttiotolv gånger. Internet vill ändå inte fungera.

Ett kvartssekel senare är väntetiden en timme och fyrtiofem minuter. Hur gick det till, frågar jag mig och river mitt hår. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden kan jag väl starta om modemet? Internet vill ändå inte starta...

Efter ett halvsekels väntetid är jag fortfarande bara nummer 45 i kön. Beräknad väntetid en timme och en kvart. Jag har nu även på eget bevåg testat att starta om rautern, också det sisådär en sextiofemton gånger. De säger fortfarande att de gör sitt bästa för att lösa problemet. Jag tror dem inte. Under tiden kan jag väl prova att starta om modemet? Aaaaaargh, jag blir galen!!!

Yttterligare ospecificerat senare har jag startat om modemet, rautern, datorn, nollställt modemet gånger två, trippelkollat kopplingar och vägguttag, hoppat upp och ner av frustration och tagit två alvedon mot ökande huvudvärk. Det är då det omöjliga händer, en ny röst där på andra sidan telefonen! Eftersom det knappast är första gången mitt internet krånglar har jag en lång historia att berätta, samma historia som jag för övrigt dragit åtskilliga gånger förut för internetföretagets kundtjänst. Jag får nästan tårar i ögonen.

Men rösten på den andra sidan är tämligen ointresserad av mitt problem. Har jag testat att starta om modemet? Jag får med ens lust att spotta, skrika och säga fula okvädningsord. Efter att ha höjt rösten får jag med ens ett nytt telefonnummer och ett ärendenummer att ta med mig dit.

Jag ringer det nya numret jag fått och blir ånyo placerad i kö. Under tiden får jag rådet att starta om mitt modem. Jag testar, igen. Internet vill forfarande inte fungera. När det äntligen hörs en röst på den andra sidan närmar jag mig ett patetiskt frustrerat tillstånd som drabbar den där nya rösten. Den nya rösten är i och för sig inte orsaken till mitt problem med internetleverantören, men ändå. Jag fräser fram mitt ärende. Nu är jag arg, riktigt arg.

Sedan börjar jag känna igen mig i mig själv. Jag har liksom träffat den här oroliga, frustrerade personen några gånger förut. Det har då varit natt på en överfull akutmottagning och både jag och min handledare har haft bättre saker för oss än sagda personens banala åkomma som ingen vet vad den beror på. Vi har prioriterat patienten som, ja, låt oss säga internetföretaget har prioriterat min internetanslutning. Nu börjar jag skämmas.

Jag och mitt internet sitter i en guldsits i förhållande till patienten med den banala åkomman. Jag kan ju faktiskt visa mitt missnöje genom att häva avtal, kräva kompensation och slicka mina sår. Dessutom är det ju faktiskt bara en så värdslig sak som mitt internet. Det finns ju faktiskt datorer på andra ställen med. Patienten med den banala åkomman kan inte på något rimligt sätt kräva upprättelse. Häva avtalet med sin lokala akutmottagning? Akutsjukvärden är på gott och ont en del av ett statligt monopol du betalar till vare sig du vill eller inte.  De banala åkommorna kommer alltid att få vänta om det kommer in något som är mer akut. Därför är det ofrånkomligt så att vi kommer att vara föremål för deras frustration och vi kommer att vara tvingade att hantera deras ilska när de så äntligen når fram.

Min ringa erfarenhet är att de patienter som är riktigt sjuka på en akutmottagning sällan är de argaste. De har liksom inte tid med det, de är alltför upptagna med att vara just sjuka och ha ont. De sjukaste patienterna med de klara diagnoserna är oftast de tacksammaste, de som vi medicinare har lättast att behandla och därmed de patienter vi har lättast att hantera. Det blir gärna så. Det är patienterna som kan få en doktor med bekräftelsebehov att känna sig duktig. På utbildningen lär vi oss om kroppen som en maskin och hur vi likt en mekaniker kan fixa det som är fel. Det vi lär oss sedan på praktiken och vidare är hur lite vi vet. Vi lär oss hur liten man kan känna sig när den kunskap man har inte på långa vägar räcker till, när du inte hittar den där diagnosen, den där förklaringen som ska göra patientens liv enklare. När man sitter där framför patienten med buksmärtor UNS, kroniska smärtproblem, psykiatiska problem, när vi inte kan förklara vad som är fel, när vi inte kan behandla. Det blir ibland svårt att erkänna det, och det enda vi kan göra är att behandla så gott vi kan och höra med patienten om de testat att starta om sitt modem på sistone. Kanske måste vi inom vården öva oss i förståelse och tålamod även för det banala, trots att det ibland är det svåraste som finns. Vi får kanske bli bättre på att komma ihåg att patienten med banala åkommor ofta ändå tvingas ha betydligt mer tålamod än vad vi har.