Nyläkare i exil

Läkare landet runt må vara osams om vad som är den bästa behandlingen, den bästa medicinen, huruvida vi ska folsyraberika mjöl eller inte, om man ska vara hardcore EBM eller om ARB är lika bra som AII-blockare vid mikroalbuminuri, eller vad som utgör det bästa morgonfikat. Det finns dock några saker det verkar råda konsensus om bland alla läkare runtom i riket, exempelvis att rökning dödar och att den i särklass värsta kursen under läkarutbildningen är Medicinsk statistik. Denna fantastiska kurs är min verklighet under denna vecka. Jag riktigt myser. Inte.

Låt mig säga såhär: senaste gången jag räknade matte var för drygt tre år sedan. Denna vecka ville de att jag skulle räkna med fakultet igen. Kunna läsa ett histogram. Rita sannolikhetsdiagram. Kritiskt granska statistik över min nivå. Det funkade inte. Jag känner mig som Nalle Puh, tänk tänk tänk tänk och allt som rinner i min skalle är honung. Vad ska jag äta till middag? Något kul på TV ikväll? Leker med pennan. Skriver blogg. Jag kan omöjligen koncentrera mig. Jag är ett levande frågetecken. Sannolikheten att jag klarar den här kursen? Sisådär en 0,2 % p = 0,00001

...någonstans kommer sedan verkligheten ikapp, den där insikten om att dygnet inte har 48 timmar, den där otäcka insikten om att jag aldrig kommer att räcka till på det sättet som jag vill och det skrämmer. Det landade en tidning på min hallmatta idag. AT-guiden. Tydligen har jag kommit tillräckligt långt in i utbildningen för att folk ska tycka att det är dags för mig att börja tänka på framtiden, en framtid som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Just nu måste jag säga att jag har svårt att få det att gå ihop, så mycket att kunna, så lite av det jag kan. Hur blir man någonsin redo för ett så stort ansvar? Kommer jag någonsin att duga till? Kommer jag att trivas? Accepteras av mina kollegor? Känna mig välkommen på min arbetsplats? Hitta till fikarummet?

Sista skälvande dagarna av tentaplugget. Tentaångesten på högvarv, river mig i håret, är frustrerad. Ange 15 miljoner anledningar till ökad glukostolerans? Nämn sjuttioelva andra saker som du borde tagit upp i anamnesen på en kärlsjuk man i 85-årsåldern! Ange fyrtioåtta parametrar som förändras vid ett skov av inflammatorisk tarmsjukdom! Nämn 16 labprover du inte visste fanns! Gaah! Dumma extentafrågor! Vill vara två år, lägga mig ner och skrika. Dumma är ett bra ord för detta ändamål. Underskattat faktiskt.

Sen vill jag bli tröstad. Jag vill att någon ska ge mig beröm jag inte förtjänar. Jag vill att någon ska säga att allt kommer att ordna sig, att jag visst är duktig. Personen säger det på ett sätt så att jag inte känner mig förminskad, så att jag slipper skämmas för mitt patologiska bekräftelsebehov. En utopi. Du och jag tvn, det blir vi två ikväll. Mig kan man inte ha bland vettigt folk.

Tentaplugget är igång med varierande resultat. Här pluggas det alla möjliga och omöjliga sjukdomar och det är lätt att bli lite hypokondrisk både åt egna och andras vägnar. Jag hade en kompis över på middag för några dagar sedan som hostade och snörvlade. Jag, den tentapluggande kandidat som jag är föll jag rakt in i klyschan, glasögonen gled ner över näsroten och jag började genast att fundera. Hrm.. Varit ute och rest sa du? Hosta säger du? Ont i bröstet? Jobbigt att andas?

Det är ju enkelt, säger du. Låter som en av de där förkylningarna du drabbas av när du chockartat kastas tillbaka i det kalla svenska höstvädret efter en semestervecka på varmare breddgrader och dessutom fått lite för lite sömn, eller hur? Troligtvis, men jag börjar genast att fundera. Lungemboli kanske?

Tyvärr så verkar det som att det sunda förnuftet ibland tenderar att försvinna ju mer du pluggar. Det finns ett talesätt, att om du hör en gnäggning ska du inte anta att det är en zebra, utan förmodligen en häst eftersom detta är otroligt mycket vanligare. Av förklarliga skäl måste du ändå lära dig om zebrorna därför att det ofta finns skäl att vara rädd för dessa diagnoser. Ibland tappar man dock fotfästet som kandidat och tror att alla hästar är zebror.

Ett skrattretande exempel på detta gavs på medicinkursens sista seminarium. En uppgift, en 35-årig kvinna med muskelvärk, ont i huvudet, hög feber och lite stel över skulderpartiet. Vad var nu detta? Meningit var min och mina kandidatkollegors arbetsdiagnos. Vi ville göra LP och lägga in patienten på en intensivvårdsavdelning. Vår handledare ville skicka hem patienten med hostmedicin och Alvedon..

...avd tänk att det ska vara så svårt att diagnosticera en influensa!

ORDLISTA FÖR ICKEMEDICINARE
Lungemboli=blodpropp i lungan som gör det svårt att andas
Meningit=hjärnhinneinflammation=i regel farligt
LP=LumbalPunktion=stick i ryggen för att kunna analysera ryggmärgsvätska

Välkommen till dagens pity party. Om du mår bra föreslår jag att du läser någonting annat. Har du också tentaångest föreslår jag att du läser vidare. Skriv gärna en kommentar så kan vi tycka synd om varandra tillsammans.

Det kommer aaaaaaaaaaaaaldrig att gå säger jag. Hopplöst att öppna boken, grov tentaångest, inget nytt jobb (det blir golvstädning för mig resten av läkarutbildningen) en vecka av HIA-placeringen avklarad och jag har lyckats med absolut zilch. Finns det någon specialitet som har plats för någon som är både klumpig och lite korkad? Självförtroendet någonstans nere i lilltån och jag vill bara ta en sista minuten och lägga mig på en strand och skita i ALLT. Vänligt sinnade människor i min omgivning försöker tala om för mig att jag inte borde känna så här, vänligt sinnade människor kan inte förstå varför jag känner så här. Jag som är så lyckad. Tjena. Bra, ge mig dåligt samvete för att jag mår dåligt. Jag förtjänar att må såhär, jag är elak. Egocentrerad. Andra har det sämre. Jag borde veta bättre.