Nyläkare i exil

Tiderna förändras. Jag bor i kappsäck och mitt bohag befinner sig i en lägenhet långt ut på landet som visst ska bli mitt hem. Jag är heller visst inte kandidat längre, utan en arbetslös dagdrivare i väntan på AT. Frågan har länge varit vilken som ska bli bloggens framtid. 

Jag insåg att bloggen fyller 200 inlägg i och med detta inlägg. Det hade kanske varit lägligt att sluta. Sen så insåg jag att en sådan förändring i nuläget hade fått mig att gå upp i limningen. Jag behöver bloggen och er fantastiska läsare. Det blir alltså en omstrukturering som det heter.  Omväxling förnöjer, eh?

Jag läser tidningar, ser på tv, nyheter, läser på internet och förfäras över häxjakt. Jag blir mörkrädd över hur det verkar som om folk utan någon som helst medicinsk utbildning tycker sig veta, kunna bedöma svåra medicinska tillstånd, labvärden som påverkas av en rad olika faktorer. Jag är fullkomligt förskräckt över att folk bestämt sig för att hon är skyldig, skräckslagen inför det faktum att media njuter av att se en hårt arbetande människa vars liv har vigts åt att rädda andras liv fullkomligt slås i spillror.

Blir barnnarkosläkaren fälld kommer jag seriöst att överväga att byta yrke.

Jag läser kort och öppnar presenter efter att ha dansat hela natten med de bästaste vännerna. Jag är extremt lyckligt lottad, jag inser det. För här har jag jobbat, pluggat, panikat, varit upptagen, jobbat lite till och de står där vid min sida. Firar mig. Kommer på min fest, skriver fina tal. Ger mig fina blommor, bubbel, fina smycken som jag inte är värd. Jag är rörd till tårar och tror knappt att det är sant. Sentimental blogg idag, men det kan inte hjälpas.

Det finns viss risk att jag kommer bomba er med tackkort. Bara så att ni vet.

Någonstans ryktas det om att en ny termin har börjat, någonstans i en annan verklighet som en gång i tiden var mitt liv. I den andra verkligheten har jag stått på scen tillsammans med mina kursare och skakat hand med rektor, haft examensmottagning, fått presenter, firat, firat, firat, firat och firat med kursare, släkt och vänner. I den andra verkligheten kom den där natten då vi sa hejdå och den där dagen efter då du nöjd och belåten låg på soffan och åt chokladpraliner.

På måndagsmorgonen vaknade jag i en helt ny verklighet där jag helt enkelt inte längre var kandidat. Visst, ryggsäcken hängde där, namnskylten fortfarande i väskan och tentapapper över hela köksbordet; reliker från en tid som var nyss men inte längre, brevid dem påminnelser, grattiskort, välkommen till livet! I all denna röra måste jag försöka skapa mig själv igen. För T12, den terminen finns ju liksom inte. Livet rusar vidare och jag måste helt plötsligt ska försöka tämja det själv när sista, sista och sista blir första, första och första. Termin 11 blir livet 1. 

Det är läskigt och ovant, precis sådär som när du får bilen att rulla för första gången på första körlektionen. Det är jag som styr, svänger, bestämmer. Det ska tas körkort helt plötsligt. Bildligt och bokstavligen. Körkort för bilen, yrket, livet. Jag är ny, grön och stapplande, osäker, formbar. L1 i ett nötskal.

Imorgon skrivs den sista tentan på utbildningen. Imorgon är sista dagen med namnskylten som hängt med runt över hela sjukhuset, sista dagen som kandidat. Imorgon var sen någon gång som blev nu.

Det sjukaste är att det är helt sant och att det händer mig och mina kursare. Det är tydligen vår tur nu.

Överskrift?
Om man skulle kunna ta sig en kopp te...
Överskrift - kom igen!
Undrar vilken färg jag ska ha på naglarna - det måste matcha klänningen...
Överskrift -är den tillräckligt tydlig?
Det är dags för en paus, sol idag, kanske inte imorgon...
Kommer jag att hinna färdigt? Hallå, överskrift!

Jag skriver ett utkast till en power point-presentation. Det går sådär. Med tio dagar kvar till examen är pluggmoralen åt skogen och koncentrationsförmågan liknar den hos en tvååring status post lördagsgodis. Kanske är det inte en dag för tidigt att man tar examen ändå.

Undrar hur jag ska sätta upp håret...

Det är ju inte riktigt slut än. Utbildningen håller på ända in i examensdagen och den där uppgiften som jag hade förträngt, det var dags att börja med den. Min lägenhet och jag organiserar därför pluggkaos deluxe. Det gäller att ta tillfället i akt. Jag och min lägenhet, vi är som glamourfestfixarna när de organiserar ostädat. Vi tar ut svängarna ordentligt och vi gör det bra. Vi har rutin, stil, finess och vi lämnar ingenting åt slumpen. Det är med en nostalgisk tår jag ser ut över eländet som är stök i mitt kök, badrum och resten. Sista...

Det ligger papper i drivor bakom datorn som surrar i ett hörn. I ett annat ligger klädeshögen som jag ska tvätta sen. Alla mina tekoppar har fått komma ner från hyllan och står nu uppställda på parad mot diskhon för att hoppa i senare. I kylskåpet finns äppelmos, keso och utgången mjölk. Jag ska laga festmåltid sen. Tills dess finns pluggodis. Sen ska jag för övrigt även renbädda sängen, sortera papper, gå ut med tidningar, panta burkar för urdrucken pluggcola, damma av soffbordet, plocka bort knäckebrödssmulor från köksbordet och tvätta väggarna i badrummet. Sen ska jag bli ordentlig. Så det så.

Mitt eviga löfte sitter som en smäck. Det där gjorde vi bra.

Det var en gång en meningslös död
Det var en gång en sorg som aldrig kommer att försvinna
Utan förklaring
Utan nåd
Det var en gång när någon blev saknad

Det var en gång då de anhöriga fattade ett beslut
Det var en gång en gåva
En gåva med förklaring
En gåva av nåd
Det var en gång i ett hav av bottenlöst nattsvart

För det var en gång ett hjärtsjukt barn
För det var en gång en metabol sjukdom och en trasig lever
För det var en gång ett liv i dialys
Så kommer så ett nytt liv
Så kommer en livboj
För det var en gång som de kunde räddas

I nattens mörker under operationslampans sken får jag bevittna äkta mänsklig godhet.

Det kommer över mig ibland. Bortom slit, fulla akutliggare, otillräcklighet, resursbrist, landstingsadministration; den finns där ändå. Insikten. Den finns när man stannar lite extra; bara för att kolla, den finns när handledarens evigt entusiastiska ögon när han förklarar den där operationen. Den finns när man ibland lyckas att möta människor så att människorna är mötta. Kanske inte botade, men ändå, sedda.

Så finns det ju det där lilla extra man får vara med om ibland. Som när vintersolen strilar in genom fönstret, silas genom ett blomsterhav med hälsningar till den älskade lilla exsjuklingen i sängen inunder, som att den visste. Vi har glada besked att ge, dagen före julafton.

- Det ser bra ut, det har verkligen gått över förväntan
- Så det kanske blir permission innan nyår?
- Vi undrade mera om du kanske ville se Kalle Anka med de andra därhemma?

Den lilla exsjuklingen har varit med om en del. Nålstick, mediciner, sövning, sova borta, blod, tårar, slangar, mera tårar, mera blod. Han har sett det mesta. Upplevt sjukhusets meny av obehagligheter på första parkett. Han har tvingat lära sig att livet inte är rättvist alldeles för tidigt. Han funderar ett slag på den nya informationen.

- Pappa, får jag julmust också?

Pappan tittar på oss. Ber om råd. Väntar på dom som så många gånger förut. Vet att besvikelse är något man måste hantera och resa sig ur. Vet att sjukdom inte visar nåd. Vet att livet inte är rättvist.

- Det är klart du ska ha julmust!

Så sprider sig den där julglädjen som bara kan finnas när du inte varit säker på om det skulle bli någon riktig jul eller inte, den som bara finns när du vet att uppskatta den. Hos oss som står brevid så sprider sig tacksamheten över att kunna ge glada besked. Det är tacksamhet som bara kan finnas när du vet att det inte är någon självklarhet. Det är lättnaden över att kunna prata om julmust istället för mer provtagning, att kunna ordinera prinskorv och köttbullar istället för mer mediciner. Det är då det kommer över mig.

Det är sista gången jag tvättar som läkarstudent. Ett mindre glamoröst av alla de sista innan punkt punkt punkt, men men, med mindre än en månad till examen och en månad till flytt är det dags att börja planera och möta verkligheten. Verkligheten i detta fall är allt skräp man samlat på sig när man bott länge på ett ställe. Det är en dammig verklighet med kläder som inte passar längre, väskor som är omoderna, utslitna skor som visst skulle vara bra att ha någon gång, tidningar, urklipp, minnen för framtiden. Jag tänker vara skoningslös, släng, slängas, eller slängdes.

Men det tar tid att slänga saker, likväl som det tar tid att gå vidare i livet och bli den person som alla redan tror att man är. Jag hittade mitt antagningsbesked till utbildningen i en papperssamlare undangömd i garderoben. Det var lycka på ett A4, det. Det är lyckan som jag aldrig kommer att glömma, lättnad man sällan får uppleva, stolthet man sällan känner. Jag ser mig själv hoppandes framför hallspegeln, nästan orimligt finurlig, ropandes, glad. Det känns faktiskt som en evighet sen den där dagen.

Jag hoppas att hon som var jag då hade varit stolt och jag hoppas att hon tycker att det var värt det. För jag behöver henne nu, jag behöver hennes optimism oh hennes vilja när tvättberget känns enormt, pappershögarna oändliga och examen känns allt annat än rolig. Jag behöver hennes peptalk. Ok?

Jag har börjat läkarutbildningens sista kurs. Har nog inte fattat det än. Sista, sista, sista för att sen få en massa första, första, första. Jag känner mig som en skiva på repeat.

-Det har gått så vansinnigt fort!

Bostadsletandet går sådär. Körkortsplanerna lika så. Jag är alltför upptagen med att ignorera stundande faktum; hallå, jag pluggar ju fortfarande! (Eller, tja, i alla fall när jag inte förbereder examensfest eller slösurfar på internet) I helgen tänkte jag fira traditionell Lucia. Sista studentLucia i staden. Jag tänker festa hela natten. Så det så.

2 mm ovanför saxen går kärlet som försörjer en stor del av buken med blod. Dissektionen fortgår, tumören sitter fast och nappar i ett annat större kärl. Det gäller att klargöra anatomin för att kunna dela, ta bort och med stor möda sedan sy ihop små strukturer igen med tråd som nästan inte syns för blotta ögat. Det råder tystnad i salen, spänningen påtaglig. Det får inte gå fel nu. Alla vet det. Samtidigt går det inte att göra det här på något annat sätt. För att patienten där på bordet ska ha en chans måste tumören bort, annars blir det död i alla fall. Tumören skärs av och kärlet ska sys ihop när en del av kärlsuturen inte håller och det stora kärlet börjar spotta ut blod som snabbt täcker över kirurgens synfält.

Det råder genast febril aktivitet på operationssalen; fram med sug, kärlklämmor, varsko narkosen, blodtransfusion, vätska, plasma, läkemedel, tystnad, koncentration. Livet hänger på en tråd ibland, bokstavligen. Därefter ligger det i händerna på kirurgen. Visst är resten av teamet otroligt viktiga, men faktum kvarstår att i den situationen, när ett stort kärl står och läcker blod i ett fasansfullt tempo är det ingenting annat än kirurgens kyla och professionalism som långsiktigt kan rädda patientens liv. Det måste vara ett brutalt ansvar.

Jag undrar vad som händer i kirurgens huvud när det händer. Hursomhelst, trots blod, stress, och en enorm press lyckas kirurgen hitta läckan och kan därefter sy ihop kärlet med tråden som nästan inte syns. Totalt fokus. Här och nu. Kärlet blir helt och operationen fortgår. Kirurgisk bungyjumping. Man måste älska adrenalinet. Skulle jag klara det? Skulle jag vilja det?

Jag tittar på bostad. Bilder på badrum, planritningar, och kök flaschar förbi på dataskärmen. Jag vet ju om att jag måste flytta. Det var liksom en del av AT-paketet. Det var liksom det att det låg i framtiden som snabbt blev ett obehagligt nu. Jag vet att jag måste, för karriären och för livet. Jag har fattat ett beslut, kontraktet är skrivet.

-Är det något som har hänt?

Vännen tittar på mig med en bekymrad uppsyn över en kopp te på favoritfiket. Jag har aldrig kunnat ljuga inför de som känner mig väl. Det syns i ansiktet på mig hur jag mår.

-Jo, vars...

Mina vänner är prövade hårt under det gångna året. Alltifrån anspänningen av det första läkarjobbet till riktigt avancerat kärlekstrubbel har gjort mig till allt annat än den mest harmoniska och lyckliga av människor. Men guldvännen bara tittar på mig igen, tittar på tekoppen och ger prinsessan på ärten ytterligare en chans att beklaga sig. Jag ger henne en tacksamhetens blick.  

Det är ju bara det att det är så förbannat okänt alltihop. Jag vill inte bara lämna. Jag trivs i den lägenhet jag har nu, jag älskar staden, närheten, det vana. Här har jag mina rötter, det vore så enkelt att bara fortsätta. Jag vet ingenting om att flytta. Jag vet ingenting om hur det går till att köpa bostad. Jag kan inte köra bil men jag måste lära mig det nu, trots att det känns läskigt och jag inte alls tror att jag kan. Jag känner mig liten, ynklig och ensam när jag mest måste vara stor, stor, stor, förbannat stor och vuxen hela tiden.

Jag tror att jag har regredierat lagom till examen. Istället för att fira och vara glad som en normal människa har jag mest bara lust att sätta mig på tvären, gråta hysteriskt och ge upp. Planen var ju liksom att jag skulle vara så mycket större när jag blev stor. Nu känner jag mig grundlurad, osäker, vet inte alls. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag är älskad av mannen jag älskar mest. Jag vet inte om det finns ett vi. Jag vet inte, vet inte, vet inte men hoppas, vill och tror. Under tiden finns bara en verklighet att ta tag i. För att vara på den säkra sidan gör jag det som är bäst för karriären för att åtminstonde inte förlora på två fronter. För att åtminstonde, om jag skulle ha fel, ha en grund att kunna bygga upp mig själv på igen om jag skulle vara tvungen. Jag har tvingats bli tillräckligt stor för att inse att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Jag har tvingats bli förbannat äckligt präktig och förnuftig.

Jag kör över alla känslor när jag styr mig in på bostadssidan, säger upp det fasta internetabbonemanget, hyr ut min lägenhet. Jag struntar i tårarna som faller, impulserna att ringa och avkräva mannen svar. Jag tvingar mig sälv till lydnad, jag tvingar mig själv till självcentrering och självförverkligande, jag tvingar mig själv att tycka att det är roligt. Låtsas tills det blir på riktigt och allt det där... 

Ett axplock ur dagens olika medier:

"Tusentals barn skadas i sjukvården varje år"
"Polisen utreder influensasjuk flickas död"
"Kort tidsfrist för dråpåklagad läkares advokat"

Herregud. Frukostgröten håller på att halka i fel strupe såhär när man läser morgontidningen innan det är dags att springa iväg. Det är inte utan att man undrar...

Vad har jag egentligen gett mig in på? Vad tänkte jag med? Hur ska man hantera den här delen av jobbet? Polis som ska utreda dina medicinska bedömningar som om du hade begått ett brott? Är det här framtiden? Vad ska vara min alternativkarriär? Var kan jag kasta in handduken och den gröna mössan?

Det är inte ofarligt att bedriva vård. Vi hanterar sjuka människor och försöker göra dem friska genom att ge dem olika sorters gifter oh skär i dem i hopp om att det ska slå mer mot sjukdomen än mot människan. Ibland är instrumenten fantastiskt trubbiga och svåranvända, men de är det bästa vi har och mitt bland dessa står en människa som ska sköta det här. Människan är långt ifrån felfri och det i kombination med "instrumentella problem" gör att det ibland uppstår problem. Då behövs utredningar, granskningar och händelseanalyser för att undvika att det händer liknande saker i framtiden. Det behövs genomgångar för att upprätthålla kvalitet. Det ska ställas höga krav på legitimationsyrken. Läkare eller annan sjukvårdspersonal står inte över lagen.

Men... en medicinsk bedömning är något komplext. Det handlar om en sammanvägning av den bild du får av hur sjuk patienten är i ögonblicket och sannolikheten för att du tror att symptomen ska kunna vara tecken på en sjukdom med allvarligare konsekvenser längre fram i tiden. Ytterst handlar diagnostik alltså om sannolikhet snarare än sanning. Objektiva hundraprocentiga medicinska sanningsprognoser är det ont om förutsatt att de överhuvudtaget existerar. Det enda vi kan säga någorlunda säkert är att vi alla kommer att dö. På något sätt. Någonstans. Detta faktum går aldrig att komma ifrån, hur mycket du än läser eller vidareutbildar dig.

Den medicinskt oskolade är dock oftast omedveten om detta. Den medicinskt oskolade går ofta till läkaren och vården för att få en friskhetsstämpel med garantibevis. I detta ligger en övertro på vad vården kan utföra och en stor pedagogisk svårighet som stundtals gör mig mycket rädd. Hur ska jag lyckas förmedla ovanstående budskap utan att helt framstå som helt inkompetent? Hur ska jag lyckas sänka förväntningarna på vad jag och mina kollegor rimligtvis kan utföra utan missnöje? 

Det är fantastiskt vad trasiga människor är.
Ensamma.

På vårdcentralen i det välbärgade området samlas de när det blivit för mycket. Det är nackspärren som var ett relationsproblem, magont som var en död make och sömnproblemen som kommer när man inte har något sällskap. Det är ångesten över att ångesten beror på att den person som förmodligen känner dig bäst är läkaren med vit rock som sitter bakom skrivbordet och skriver ut lugnande medicin.

Vi söker snabba lösningar i det här samhället, enkla raka svar på komplexa frågor. Det ställer till problem för vårdcentralsdoktorn. Det är kanske inte egentligen så konstigt att magen är i olag när du aldrig äter frukost, jobbar, tar en banan till lunch som du sköljer ner med 15 koppar kaffe för att sedan skynda vidare till ditt hem. Väl hemma i ditt perfekt välstädade hem ska du sedan laga en perfekt ekologisk nyttig middag till den väntande familjen innan du skjutsar barnen till olika mycket viktiga pedagogiska fritidsaktiviteter. Du måste ju ge dina barn en chans till självförverkligande som den pedagogiska, perfekta förälder som du är. Vi kanske egentligen borde prata mer om det här. Ta tjuren vid hornen, ifrågasätta. Mana till förändring. Lättare sagt än gjort... 

Något kan ju vara fel, så vi utreder, funderar, spenderar massor med landstingspengar, testar slutligen medicin mot magkatarr. Det onda försvinner inte, utan att någon är speciellt förvånad. Patienten fortsätter ha besvär, kommer på 15 extra återbesök eller söker en privat läkare som är villig att beställa mer tester för att utesluta ännu fler ovanliga sjukdomar. Kvar står du med som doktor och kliar dig i huvudet.

Det verkar stundtals som om vi inte pratar med varandra i det här landet. Vi har inte tid. Vi har inte tid att prata med våra föräldrar, inte tid att lyssna eller att bli lyssnad på. Vi vet heller inte hur man gör. Vi har inte tid att lära oss att kommunicera, inte tid att lära oss acceptans och kompromiss. Nog är vi lyckade alltid men är vi för det lyckliga? Är inte priset för självförverkligande stundtals lite väl högt?