Nyläkare i exil

Jag viker tvätt
Jag har tvättat hela garderoben
allt ska ner i väskor
för nu åker jag

Det är de där praktiska detaljerna som gör att man kan stå ut med nervositet och osäkerhet. Jag vet inte. Ingenting vet jag om framtiden. Jag ska ta en paus från mitt liv här. Distans för att få perspektiv på både det ena och det andra, men kanske framförallt på mig själv. Det är det enda vettiga och ändå har jag separationsångest. Från stan, från honom, från vännerna som också jobbar. De är ju trygghet.

Jag sneglar på den nya namnskylten.
Det är något skumt över titeln
vik underläkare?
Jag kan ju inget mer än igår
Ändå ska jag bara byta skylt sådär
Ett litet steg för mänskligheten
Men en stor grej i mitt liv nu

Den senaste i rader av maskiner med tvätt är färdig. Det luktar mammas sköljmedel, trygghet. Jag hänger lakanen att torka ute i trädgården. De luktar lite mer hemma då. Lite trygghet på burk. Lite artificiell trygghet att omfamna en om kvällarna när man kommer ligga och undra vad man håller på med egentligen. Någonting hemtamt mitt i det okända. Det är så jag står ut inför det stora underläkaräventyret.

Ibland föds barn för tidigt.
Ibland ådrar sig dessa barn irreversibla skador.
Ibland dör dessa barn.

Det är meningslöst, fruktansvärt, hemskt och allt däremellan.
Verkligen.
Jag har full förståelse för att man letar efter svar.
Jag har full förståelse för att man vill se huvuden rulla.
Det är mycket lättare att vara arg än otröstligt ledsen.
Ilskan blir ett substitut för sorg.

Man kan inte rå för att man är arg, men man måste se verkligheten också. Kunna skilja på känslor och intellekt, vara på det klara med vem som ansvarar för vad. Behandlingen av ett litet barn lyckades inte och nu sitter en läkare häktad åtalad för mord. Vettigt? Rättvist? Var det läkarens fel att barnet föddes för tidigt? Que?

Det faller på sin egen orimlighet att läkaren ville döda barnet. Varje patient som dör är ingenting annat än ett fruktansvärt misslyckande som är svårt att leva med. Vi inom sjukvården tvingas leva med det för att kunna rädda andra liv. Det är medaljens baksida och det är vad media och samhället kan mobba oss med. De där gångerna det misslyckas hängs man ut. När man lyckas gör man bara sitt jobb. Det suger och det får mig att undra vad jag egentligen gett mig in på. Vill jag det här? Är det värt det?

Hur ska jag klara av att gå till jobbet när det kan förstöra hela mitt liv? Hur ska man våga gå till jobbet om samhället ska bekräfta den värdelöshetskänsla som man själv rimligtvis känner om någon av ens patienter dör? När Kalla fakta gottar sig åt sjukvårdens misstag och mänskliga tragedier? Hur går man någonsin vidare när man blir mordåtalad för att man inte lyckas med det omöjliga? Det är fullkomligt sanslöst, detta.

Borde:
Söka jobb

Gör:
Bloggar

Jag befinner mig i någon slags förnekelse. Förnekelse över att ännu en vecka bara har försvunnit medan jag bara hann blinka. Förnekelse över att det snart är dags. Förnekelse över alla de beslut som behöver fattas, de vuxna brev som ska författas. Huvudet säger en sak, men armarna, benen och hjärnan bara gör annat hela tiden. För de vill faktiskt inte. De är olydiga och sitter på tvären. På tvären struntar man i konsekvenserna. På tvären behöver man inte ta tag i sådant som är jobbigt. På tvären behöver man inte vara rädd för att bli ratad. Det gör ju saker och ting mycket enklare för stunden. På tvären finns alltid imorgon, i alla fall tills det är försent.

Ctrl + A + Del. Igen. Det börjar likna en fars det här...