Nyläkare i exil

I receptionen på mottagningen ligger en lista med en rad namn. Sedan står det ansvarig läkare och efter det mitt namn. Vänta nu.. Just det. Jag har fortfarande inte vant mig direkt. Visserligen har jag nu lokaliserat var sjukhuset gömmer de läkarrockar som bara är en storlek för stor. Visserligen slipper jag frysa utan att se ut som om jag lånat pappas läkarrock för att gå på maskerad. Visserligen har jag min egen stämpel, visserligen mitt eget receptblock och den där namnskylten som mormor så gärna vill se mig i att hon överväger att bli sjuk. Men faktum är att jag drunknar i den där läkarrocken ändå.

Jag och sjuksköterskan går igenom dagens patienter.

- Sen gör du så här
- Vi brukar beställa de här proverna
- De brukar sällan behöva någon uppföljning
- Kolla urinstickan

Jag lyssnar, lär mig, tar in. Frågar överläkaren som har mottagningen brevid om sådant jag ändå inte förstått. Så fattar jag ett beslut. Förankrar detta med överläkaren. Frågar sjuksköterskan med den långa erfarenheten om hur jag går till väga rent praktiskt. Sedan frågar jag läkarsekreteraren om hur jag ska sköta pappersarbetet.

- Vänta lite här, så ska jag bara kolla upp vilken rutin som gäller här.

Mina patienter får vänta. En hel del. De får vänta på mig för att jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. De får vänta när jag väntar på överläkare. De får vänta när jag kollar upp det där pappret. De får vänta när jag ringer röntgen. De får vänta när jag beställer prover. Jag ursäktar mig, försöker skynda på.

Men ibland är det fint att vara doktor. Som när man har fina, fina patienter. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag väntar på överläkaren. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag kollar upp det där pappret. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ringer röntgen. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag beställer prover. Fina patienter som fastnar på näthinnan.  

- Käre värld, inte trodde jag att jag skulle bli så gammal att doktorn är bra mycket yngre än barnbarnen

Den äldre herren tittar upp på mig från britsen. Han har berättat om alla sina bekymmer. Vi har pratat om armen, magen, blodtrycket. AT-läkaren vill inte missa något. AT-läkaren kan inte stressa. AT-läkaren är långsam. Patienten vill inte stressa. Patienten gillar att ta det långsamt. Låt mig säga såhär: vi förstår varandra. Han sitter i väntrummet när jag ordnar med allt det praktiska. Han inspekterar verksamheten med ett nyfiket öga innan vi går in på rummet och avslutar samtalet.

- Men tack då doktorn

Han verkar nöjd och jag är stolt som en tupp. Visserligen gör det att jag fastnar med den något för stora rocken i dörrkarmen, men nåväl. Jag har alltid varit lätt klumpig och ett gott skratt förlänger livet. Jag har just gett patienten samma effekt som en årsförbrukning Trombyl. Jag bjuder på det, offrar mig för folkhälsan. Två steg fram, ett steg tillbaka, så rullar jag vidare.

- Lilla gumman, det är ju vad det innebär att vara doktor.

I nattens mörker ställs man inför svårigheter. Patienten har mörka tankar, svåra känslor och nu konsekvenser i form av blödande sår som det är meningen att jag som primärjour ska sy ihop, bildligt och bokstavligt talat. På det lilla sjukhuset får man se en bredd när man står ensam på akuten. Det är spännande, utmanande, utvecklande och stundtals helt överjävligt. Som nu till exempel.

Jag sitter i telefon med psykiatrin. Indikationer för LPT föreligger inte. Ok. Bedömning av psykiatriker? Tidigast måndag. Psykiatrin på det lilla sjukhuset har nämligen helgstängt. Det räcker ju om det finns tillgång till psykiatrisk akutvård en timmes bilresa härifrån. Dessutom vet vi ju alla att fredagskvällar dricker man lite alkohol och då blir man så lugn och harmonisk att psykiatrisk vård är slöseri med pengar. Det är helt enkelt billigare om folk självmedicinerar. Synd bara att jag och min patient inte fattade det.

Jag får råd över telefon. Enligt psykiatrikern jag talar med är det viktigt att göra en suicidriskbedömning av dessa patienter. Jag tackar vänligast för rådet och dör lite inombords. Sen får jag några ytterligare råd.

- Har patienten något att leva för?
- Har patienten tankar på döden?
- Har patienten gjort tidigare självmordsförsök?
- Var dessa i suicidsyfte?
- Har patienten någonsin planerat hur patienten ska ta livet av sig?

Suicidriskbedömning anses vara psykiatrins viktigaste och svåraste uppgift. Att göra medicinska bedömningar över telefon anses vara svårt, stundtals omöjligt. Borderline personlighetsstörning är en axel-2 störning som anses ha en hög livstidsrisk för suicid. I nattens mörker på skogssjukhuset är det AT-läkaren med 2 veckors erfarenhet som gör suicidriskbedömning av en borderlinepatient med hjälp av en psykiatriker över telefon. Till slut måste det vara svårt för psykiatrikern där på andra sidan telefonen att veta vems ångest hon egentligen behandlar, patientens eller nyläkarens.

En patient som suiciderar, ett barn utan en förälder, Expressenrubriker, HSAN, Lex Maria-anmälningar och åtal går som kalla kårar genom kroppen. Låt mig säga såhär: det är inte roligt eller underhållande. Det är inte utvecklande eller utmanande. Det är överjävligt och jättefarligt. Ett strukturellt problem av gigantiska proportioner när den psykiatriska vården har bantats och blivit anorektisk. Måste jag acceptera att bli ansvarig när det inte ens finns förutsättningar för patientsäker psykiatrisk vård? Är det rimligt att jag som AT-läkare ska göra suicidriskbedömning under mina första primärjourer inom somatisk vård?

Psykiatrikern där på andra sidan ser ingen annan utväg. Jag börjar bli besvärlig. Hur ska jag veta? Det är då som hon fäller kommentaren som fick inleda dagens självrannsakan. Jag vet inte vad som gör mig mest rädd där i nattens mörker; det faktum att jag är farlig på akuten eller det faktum att de som arbetar inom psykiatrin inte ser någon annan utväg än att acceptera arbetsplatsens anorexi? Att arbeta vidare i ett system som inte fungerar för att sedan bli halshuggen och uthängd av kvällspressen när något går åt helvete? Är det vad det innebär att vara doktor? Att dessutom bli kallad lilla gumman, är det en skattepliktig löneförmån?

Jag är tillbaka. Lite ringrostig måhända, lite halvskrämd när jag återigen står där, ansvarig. Återigen miljoner frågor. Jag springer ut och in mellan de olika rummen på akutmottagningen och försöker räcka till.

- Ledsen att ni fått vänta
- Nej, jag är inte praktikant.
- Vänta lite så ska jag bara diskutera saken med en äldre kollega...

Slå upp nyutexaminerad i en ordbok och upp kommer en bild på mig. Dagen till ära, första dagen tillbaka på akuten som introducerad och invigd AT-läkare har jag dessutom fått en finne på näsan. Underbart. För det behövdes ett förtydligande. Det är ju liksom inte tillräckligt att det står skrivet i pannan, att det lyser ur ögonen och annonseras av mitt kroppsspråk. Dottern, sonen, kusinen, vännen och patienten tittar på mig med en skeptisk min. Jag kan tyvärr inte annat än att hålla med på något vis. Hej, jag är ny här. Och ja, jag är ung. Yngre än din son. Ja, det stämmer. Nu tänker jag ta hand om din mamma.

Dagens konstaterande är att det inte är lätt att vinna patienters förtroende när man måste läsa på sin nya namnskylt när man presenterar sig.

Haha! Jag har fått en stämpel. En alldeles egen stämpel med mitt namn och underläkare efter. Den är ganska stor och klumpig och är av en typ som var modern på sjuttiotalet. Den har jag fått av landstinget för den ska jag ha när jag skriver recept. Ovanför ska jag skriva min anteckning. När det är gjort kan mina patienter gå till apoteket och hämta ut läkemedel som det står läkare och mitt namn på. Förtjust testar jag och kollegorna stämplarna på närmaste papper. Haha! Den funkar! Och den är så fin!

Ok. Jag är seriöst lättroad. Jag var nöjd som ett bortskämt barn på julafton när jag fick paketet i min hand. Allt är nytt, nytt, nytt och det krävs inte så mycket. En stämpel, ett passerkort. Mitt namn, läkare. Haha! Haha, igen! Det är faktiskt sant hur sjukt det än känns. Nöjd, nöjdare, nöjdast samtidigt som jag känner mig vuxlig på det där sättet som skvallrar om att jag inte alls är vare sig gammal eller erfaren. Lite som att prova för stora skor och sätta på sig mammas läppstift, eller att spegla sig med den nyinköpta namnskylten. Naiv entusiasm i sin renaste form. Idag tänker jag unna mig att känna just det. Bekymmer och oro tar vi sen. Nattjour nästa vecka. Kul! Då ska jag ju nämligen ut och motionera min stämpel...

Kära Läkarkollegor!

Föreläsaren påminner oss om stundande faktum just när eftermiddagens föreläsning tar ut sin rätt och tröttheten gör sig påmind. Ett och annat öga ska just till att blinka, en och annan gäspning syns i auditoriet. Just det, det var ju det vi var. Kollegor, inte kursare. Herregud. Det är introduktionsvecka med långa föreläsningsdagar, pärmar, hand-outs, anteckningar. Nytt, nytt men ändå liksom bekant på något vis..

Sjukvårdsadministrationskunskap är inte roligt i skogen heller. Det är alldeles för lätt att börja tänka på andra saker, blicken vandrar mot solen utanför. Utmed anteckningarnas marginaler ritas dekorativa mönster utan syfte.

Kära läkarkollegor!

Så påminner föreläsaren oss igen. Sjukvårdsadministrationskunskap var tydligen visst inte oviktigt i skogen heller. Och nu är det heller ingen praktik, utan allvar. Gulp, då. Varken tanken eller blicken får således vandra. Det kan bli fel, jättefel. Fokus således. Skrämsel funkar även på den skoltröttaste av nyläkare. Till vår tröst finns dock vetskapen att vi får betalt för att sitta på föreläsning och det faktum att föreläsningen har ett klart och tydligt syfte. Den är en förutsättning. Åter till papprena, således, för att så småningom kunna jobba tillsammans. Kollegor, inte kursare. Hjälp, det är faktiskt sant. Men visst känns det ändå ganska bra?

Det gick fort. Fort, fortare, fortast. Som på räls. Ibland chockar jag mig själv. Det där körkortet, det blev mitt. Så var man på väg då. Check. Bort igen, hejdå staden, hej skogen. Förbi skogar, åkrar, läskiga landsvägar. Det är mörkt utanför bussfönstret och jag sitter ensam med mina egna tankar. Magkänslan den är bra. Det känns hoppfullt.

Fortare än vad jag anar är jag framme. Jag går genom den sömniga orten, in på gatan som är tyst och stilla. Snövallarna är höga utanför porten, frost över namnlistan över boende där jag ser mitt namn. Så upp för trapporna. Jag låser upp dörren till mitt nya hem som tack vare en alldeles för snäll familj bjuder in till att somna gott trots fjärilar i magen. Jag är framme för nu. Ett nytt kapitel ska skrivas. 

Idag kan ni kalla mig AT-läkare.