Idag blir det tårta

Där ett tag var det som att tvivla på att det senaste året någonsin hänt. Det var samma stol, vid samma bord, i samma bibliotek. Jag vandrade samma väg till kaffeautomaten, hälsade på samma person i kassan i kiosken. Godiset i kiosken var lika torrt som det alltid hade varit, utbudet efter klockan 18 precis lika illa. Det blev samma timmar och kvällen han komma innan jag kom därifrån. Det var samma student. Det var samma skrivsal.

Det var över innan jag ens hann fatta det.

Eller, över? Är det kanske nu det börjar?
Hursomhelst är AT-tentan avklarad.
Det känns rätt bra, faktiskt.


Vårdgaranti

- Men doktorn på vårdcentralen sa ju att han var frisk senast i augusti...

Jag sitter med en nybliven änka i telefon. Det gick snabbt, som en blixt från klar himmel. En dag så fanns han för att i nästa aldrig någonsin komma tillbaka. Nu finns han i minnet och i sin frånvaro. Efter 70 år tillsammans kunde tomheten inte vara större. Änkan vill ha svar, förklaringar. Vad hade gått snett?

Jag förklarar att ingenting har gått snett. Nej, det var inte den där glömda blodtryckstabletten under förra månaden som gjorde det. Nej, du gav honom inte fel mat. Nej, det hade inte hjälpt att ni hade sökt tidigare. Nej, den där whiskeyn till fredagsmiddagen hade inget med saken att göra. Och inte den där cigarren på nyårsafton heller.

-Och jag tog ju honom till doktorn... Han har alltid legat bra i sina blodfetter...

Garantier. Är jag frisk? Var han frisk? Kommer jag att slippa att bli sjuk nu när jag tar min Ramipril?

Jag ägnar stor del av min tid på jobbet med att lugna. Alla som söker akutmottagningen är tack och lov inte dödssjuka. Faktum är att många kan gå hem efter lite undersökningar, prover och ibland någon röntgenundersökning. Ibland kan jag förklara varför, ibland kan jag bara konstatera at vi inte tror att det är något farligt. Just nu. Men att patienten förstås är väldigt välkommen tillbaka vid förändrade eller förvärrade besvär. Ibland lyckas jag att sälja in detta till mina pátienter. Andra vill ha det jag absolut inte kan ge i form av just det jag beskrev ovan. Garantier. Patienten har alltid rätt att kräva. Men vad gör vi när vi omöjligen kan leva upp till kraven?

Det är få saker man kan lova angående hälsa. Den enda hundraprocentiga garanti jag kan dela ut med gott samvete är att du, jag, din mamma, pappa och moster alla någon gång kommer att dö av någonting. Och det är ju knappast ett så muntert och absolut inte ett kundvänligt lättsålt budskap. Patienten som ser sig själv som en kund kan ju då inte bli annat än totalbesviken och tycka att vården är en inkompetent och otillräcklig institution. Den krassa sanningen är att det mesta i livet förutom födelse och död är sannolikheter, bedömningar och val. Det finns få riktiga garantier. Garantin på tvn "som inte kan gå sönder" bygger ju på att den sannolikast inte kommer att göra det. Skulle den ändå gå sönder är det sannolikt så att det ändå är så få tv-apparater som går sönder att firman kan ge dig en ny utan att gå i konkurs. Den lyxen har inte vi inom vården i de bedömningar vi gör varje dag. Därför kan vi heller inte lämna några garantier till våra bedömningar. Därför kommer den patient som inte kan skilja på kundperspektiv och patientcentrering aldrig att vara nöjd.  I en värld som ställer högre och högre krav, och med politiker som inte förstår att vård inte är en vara på samma sätt som en tv-apparat kommer vården aldrig att vara tillräcklig.

Jag och den nyblivna änkan samtalar länge. Det gråts en skvätt där på andra sidan luren. Vi pratar mer om feta såser, blodiga biffar, allt livets goda som hon ordnat med ibland till sin älskade make. Och nej, ingen indragen biff på fredagen hade gjort att döden slutligen helt kunde undvikas. Men ja, livet hade blivit tråkigare. Och ja, man måste gå leva innan man dör. Och nej, det fanns ingenting du hade kunnat göra för att hindra sin 95-årige make från att dö.

Jag garanterar.


Tydligen

Imorgon skrivs den sista tentan på utbildningen. Imorgon är sista dagen med namnskylten som hängt med runt över hela sjukhuset, sista dagen som kandidat. Imorgon var sen någon gång som blev nu.

Det sjukaste är att det är helt sant och att det händer mig och mina kursare. Det är tydligen vår tur nu.


Sista rycket...

Överskrift?
Om man skulle kunna ta sig en kopp te...
Överskrift - kom igen!
Undrar vilken färg jag ska ha på naglarna - det måste matcha klänningen...
Överskrift -är den tillräckligt tydlig?
Det är dags för en paus, sol idag, kanske inte imorgon...
Kommer jag att hinna färdigt? Hallå, överskrift!

Jag skriver ett utkast till en power point-presentation. Det går sådär. Med tio dagar kvar till examen är pluggmoralen åt skogen och koncentrationsförmågan liknar den hos en tvååring status post lördagsgodis. Kanske är det inte en dag för tidigt att man tar examen ändå.

Undrar hur jag ska sätta upp håret...


Med känsla för stök

Det är ju inte riktigt slut än. Utbildningen håller på ända in i examensdagen och den där uppgiften som jag hade förträngt, det var dags att börja med den. Min lägenhet och jag organiserar därför pluggkaos deluxe. Det gäller att ta tillfället i akt. Jag och min lägenhet, vi är som glamourfestfixarna när de organiserar ostädat. Vi tar ut svängarna ordentligt och vi gör det bra. Vi har rutin, stil, finess och vi lämnar ingenting åt slumpen. Det är med en nostalgisk tår jag ser ut över eländet som är stök i mitt kök, badrum och resten. Sista...

Det ligger papper i drivor bakom datorn som surrar i ett hörn. I ett annat ligger klädeshögen som jag ska tvätta sen. Alla mina tekoppar har fått komma ner från hyllan och står nu uppställda på parad mot diskhon för att hoppa i senare. I kylskåpet finns äppelmos, keso och utgången mjölk. Jag ska laga festmåltid sen. Tills dess finns pluggodis. Sen ska jag för övrigt även renbädda sängen, sortera papper, gå ut med tidningar, panta burkar för urdrucken pluggcola, damma av soffbordet, plocka bort knäckebrödssmulor från köksbordet och tvätta väggarna i badrummet. Sen ska jag bli ordentlig. Så det så.

Mitt eviga löfte sitter som en smäck. Det där gjorde vi bra.


Det var en gång

Det var en gång en meningslös död
Det var en gång en sorg som aldrig kommer att försvinna
Utan förklaring
Utan nåd
Det var en gång när någon blev saknad

Det var en gång då de anhöriga fattade ett beslut
Det var en gång en gåva
En gåva med förklaring
En gåva av nåd
Det var en gång i ett hav av bottenlöst nattsvart

För det var en gång ett hjärtsjukt barn
För det var en gång en metabol sjukdom och en trasig lever
För det var en gång ett liv i dialys
Så kommer så ett nytt liv
Så kommer en livboj
För det var en gång som de kunde räddas

I nattens mörker under operationslampans sken får jag bevittna äkta mänsklig godhet.


De där stunderna

Det kommer över mig ibland. Bortom slit, fulla akutliggare, otillräcklighet, resursbrist, landstingsadministration; den finns där ändå. Insikten. Den finns när man stannar lite extra; bara för att kolla, den finns när handledarens evigt entusiastiska ögon när han förklarar den där operationen. Den finns när man ibland lyckas att möta människor så att människorna är mötta. Kanske inte botade, men ändå, sedda.

Så finns det ju det där lilla extra man får vara med om ibland. Som när vintersolen strilar in genom fönstret, silas genom ett blomsterhav med hälsningar till den älskade lilla exsjuklingen i sängen inunder, som att den visste. Vi har glada besked att ge, dagen före julafton.

- Det ser bra ut, det har verkligen gått över förväntan
- Så det kanske blir permission innan nyår?
- Vi undrade mera om du kanske ville se Kalle Anka med de andra därhemma?

Den lilla exsjuklingen har varit med om en del. Nålstick, mediciner, sövning, sova borta, blod, tårar, slangar, mera tårar, mera blod. Han har sett det mesta. Upplevt sjukhusets meny av obehagligheter på första parkett. Han har tvingat lära sig att livet inte är rättvist alldeles för tidigt. Han funderar ett slag på den nya informationen.

- Pappa, får jag julmust också?

Pappan tittar på oss. Ber om råd. Väntar på dom som så många gånger förut. Vet att besvikelse är något man måste hantera och resa sig ur. Vet att sjukdom inte visar nåd. Vet att livet inte är rättvist.

- Det är klart du ska ha julmust!

Så sprider sig den där julglädjen som bara kan finnas när du inte varit säker på om det skulle bli någon riktig jul eller inte, den som bara finns när du vet att uppskatta den. Hos oss som står brevid så sprider sig tacksamheten över att kunna ge glada besked. Det är tacksamhet som bara kan finnas när du vet att det inte är någon självklarhet. Det är lättnaden över att kunna prata om julmust istället för mer provtagning, att kunna ordinera prinskorv och köttbullar istället för mer mediciner. Det är då det kommer över mig.


Minnen och tvätthögar

Det är sista gången jag tvättar som läkarstudent. Ett mindre glamoröst av alla de sista innan punkt punkt punkt, men men, med mindre än en månad till examen och en månad till flytt är det dags att börja planera och möta verkligheten. Verkligheten i detta fall är allt skräp man samlat på sig när man bott länge på ett ställe. Det är en dammig verklighet med kläder som inte passar längre, väskor som är omoderna, utslitna skor som visst skulle vara bra att ha någon gång, tidningar, urklipp, minnen för framtiden. Jag tänker vara skoningslös, släng, slängas, eller slängdes.

Men det tar tid att slänga saker, likväl som det tar tid att gå vidare i livet och bli den person som alla redan tror att man är. Jag hittade mitt antagningsbesked till utbildningen i en papperssamlare undangömd i garderoben. Det var lycka på ett A4, det. Det är lyckan som jag aldrig kommer att glömma, lättnad man sällan får uppleva, stolthet man sällan känner. Jag ser mig själv hoppandes framför hallspegeln, nästan orimligt finurlig, ropandes, glad. Det känns faktiskt som en evighet sen den där dagen.

Jag hoppas att hon som var jag då hade varit stolt och jag hoppas att hon tycker att det var värt det. För jag behöver henne nu, jag behöver hennes optimism oh hennes vilja när tvättberget känns enormt, pappershögarna oändliga och examen känns allt annat än rolig. Jag behöver hennes peptalk. Ok?


Decemberliv

Jag har börjat läkarutbildningens sista kurs. Har nog inte fattat det än. Sista, sista, sista för att sen få en massa första, första, första. Jag känner mig som en skiva på repeat.

-Det har gått så vansinnigt fort!

Bostadsletandet går sådär. Körkortsplanerna lika så. Jag är alltför upptagen med att ignorera stundande faktum; hallå, jag pluggar ju fortfarande! (Eller, tja, i alla fall när jag inte förbereder examensfest eller slösurfar på internet) I helgen tänkte jag fira traditionell Lucia. Sista studentLucia i staden. Jag tänker festa hela natten. Så det så.


Kirurgpsyke

2 mm ovanför saxen går kärlet som försörjer en stor del av buken med blod. Dissektionen fortgår, tumören sitter fast och nappar i ett annat större kärl. Det gäller att klargöra anatomin för att kunna dela, ta bort och med stor möda sedan sy ihop små strukturer igen med tråd som nästan inte syns för blotta ögat. Det råder tystnad i salen, spänningen påtaglig. Det får inte gå fel nu. Alla vet det. Samtidigt går det inte att göra det här på något annat sätt. För att patienten där på bordet ska ha en chans måste tumören bort, annars blir det död i alla fall. Tumören skärs av och kärlet ska sys ihop när en del av kärlsuturen inte håller och det stora kärlet börjar spotta ut blod som snabbt täcker över kirurgens synfält.

Det råder genast febril aktivitet på operationssalen; fram med sug, kärlklämmor, varsko narkosen, blodtransfusion, vätska, plasma, läkemedel, tystnad, koncentration. Livet hänger på en tråd ibland, bokstavligen. Därefter ligger det i händerna på kirurgen. Visst är resten av teamet otroligt viktiga, men faktum kvarstår att i den situationen, när ett stort kärl står och läcker blod i ett fasansfullt tempo är det ingenting annat än kirurgens kyla och professionalism som långsiktigt kan rädda patientens liv. Det måste vara ett brutalt ansvar.

Jag undrar vad som händer i kirurgens huvud när det händer. Hursomhelst, trots blod, stress, och en enorm press lyckas kirurgen hitta läckan och kan därefter sy ihop kärlet med tråden som nästan inte syns. Totalt fokus. Här och nu. Kärlet blir helt och operationen fortgår. Kirurgisk bungyjumping. Man måste älska adrenalinet. Skulle jag klara det? Skulle jag vilja det?


Systemfel?

Det är fantastiskt vad trasiga människor är.
Ensamma.

På vårdcentralen i det välbärgade området samlas de när det blivit för mycket. Det är nackspärren som var ett relationsproblem, magont som var en död make och sömnproblemen som kommer när man inte har något sällskap. Det är ångesten över att ångesten beror på att den person som förmodligen känner dig bäst är läkaren med vit rock som sitter bakom skrivbordet och skriver ut lugnande medicin.

Vi söker snabba lösningar i det här samhället, enkla raka svar på komplexa frågor. Det ställer till problem för vårdcentralsdoktorn. Det är kanske inte egentligen så konstigt att magen är i olag när du aldrig äter frukost, jobbar, tar en banan till lunch som du sköljer ner med 15 koppar kaffe för att sedan skynda vidare till ditt hem. Väl hemma i ditt perfekt välstädade hem ska du sedan laga en perfekt ekologisk nyttig middag till den väntande familjen innan du skjutsar barnen till olika mycket viktiga pedagogiska fritidsaktiviteter. Du måste ju ge dina barn en chans till självförverkligande som den pedagogiska, perfekta förälder som du är. Vi kanske egentligen borde prata mer om det här. Ta tjuren vid hornen, ifrågasätta. Mana till förändring. Lättare sagt än gjort... 

Något kan ju vara fel, så vi utreder, funderar, spenderar massor med landstingspengar, testar slutligen medicin mot magkatarr. Det onda försvinner inte, utan att någon är speciellt förvånad. Patienten fortsätter ha besvär, kommer på 15 extra återbesök eller söker en privat läkare som är villig att beställa mer tester för att utesluta ännu fler ovanliga sjukdomar. Kvar står du med som doktor och kliar dig i huvudet.

Det verkar stundtals som om vi inte pratar med varandra i det här landet. Vi har inte tid. Vi har inte tid att prata med våra föräldrar, inte tid att lyssna eller att bli lyssnad på. Vi vet heller inte hur man gör. Vi har inte tid att lära oss att kommunicera, inte tid att lära oss acceptans och kompromiss. Nog är vi lyckade alltid men är vi för det lyckliga? Är inte priset för självförverkligande stundtals lite väl högt?


Maj?

- Vet du vilken månad det är?

Jag och handledaren sitter i ett undersökningsrum i behov av renovering. Rummet är målat i poppigt naturvitt och gardinerna var moderna för ett tiotal år sedan. Datorn surrar betänkligt och fyller tystnaden tillsammans med ljudet från IKEA-klockan på väggen. Höstsolen strilar in genom fönstret och nästan bländar mig när patienten tittar upp med bedjande ögon.

- Maj?

Jag nekar. Besvikelsen i blicken är övertydlig. Att det är något som inte stämmer, det kan han kanske gå med på. Sen han gick i pension har det blivit svårare att hänga med i almanackan och i vardagen. Irriterande kaffekokare som inte fungerar som förut, människor som missuppfattar, glömda tandläkartider, småsaker, värdsliga saker.

- Men doktorn, det är väl naturligt såhär med åren?
- Du vet, min fru är lite ängslig av sig...
- Dessutom, det går väl inte att begära att man ska komma ihåg allt som folk säger?
- Det är ju mest strunt i alla fall?
- Eller hur, doktorn?

Men patienten är på den geriatriska mottagningen av en anledning. Den där remissen från husläkaren och de bifogade journalkopiorna uttrycker sin oro. Det handlar om röntgenbilder med atrofi på det där speciella stället, det som frun berättar, i övrigt väsentligen frisk, normala labprover, smygande försämring. Det här testet som vi utför i undersökningsrummet går för övrigt inget vidare . Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den diagnostiska tavlan och den passar perfekt. Tyvärr.

-Vi ska utreda visare...

Men vi misstänker Alzheimers sjukdom och om detta måste vi berätta. En plan läggs upp. En tår trillar från patientens kind på väg ut från dörren.

- Tack då, doktorn

Usch, jag önskade att det hade funnits någonting mer att erbjuda. En bot, liksom. Jag hade önskat att jag ch min handledare hade kunnat lämna andra besked. Men nej, tydligen. Ännu ett patientbesök och än en gång har jag varit med när livet för alltid förändras, allt för att sedan springa rakt till nästa väntande patient. Är detta min blivande vardag? Hur ska man tackla det faktum att man konstant bollar över såhär svåra saker på sina patienter? Det är ett bra skumt jobb man har valt ändå.


Efterlysning

Det är någonting som saknas. Hrm... Panik? Studiemotivation? Båda delarna? Tenta nästa vecka och jag är alldeles för medveten om att jag har hela helgen på mig. Så jag bloggar, kollar ansiktsboken och slötittar på tv istället för att lära mig det jag borde. Den där blåslampan? Det där drivet som får studenter att stanna tills det att biblioteket stänger? Vad har hänt? Ho ho?

Tentaångest, var är du?
Utkonkurrerad av jourångest?


Hej student

Det händer inte mycket just nu. Jag är student igen, med besked. Det där som var i somras känns ganska avlägset när jag och kursarna efter akademiska fem minuter vant stövlar in till föreläsningarna om den där andra sidan av yrket; lagar, regler, försäkringssystem, blanketter och allt det där andra man förutsätts kunna. Så får man återigen användning av block och fyrfärgspennor där i föreläsningssalen där man inte kan sitta i mitten om man är klaustrofobiskt lagd. På rasterna vankas det 20-kronorskaffe från det alldeles för dyra kaffestället när man i all hast glömt termosen hemma. Jag som nästan hade glömt bort. Livet som kandidat är ju inte annars precis studentliv i klassisk bemärkelse. Det får man klara av innan på de där prekliniska terminerna om man bortser från denna lilla utflykt utmed minnesgatan på termin 11. På lördag vankas det fester med de nya studenterna och så har livet sin gilla gång på universitetet, borgen och tryggheten. Det är dags att välkomna de nya in i gemenskapen medan vi nästanläkare ignorerar det faktum att tiden för AT-ansökningar närmar sig med stormsteg för att slutligen kasta ut oss i det okända. I alla fall ett litet tag till...

...så börjar slutet

Det är de sista skälvande minuterna på mitt sista sommarlov någonsin och bara början på en himla massa sista därefter. Sista terminen, smaka på den... Huvva. Jag vill bara gömma mig i biblioteket eller något liknande. Äta pasta med tomatsås, klaga på CSN och dricka öl på fredagspuben. Jag stannar uppe sent ikväll, drar ut på det. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte gå i skolan. Det blir ju bara en dag närmare det där avlägsna som man aldrig trodde skulle ske. Examen? Va? Nä! Inte jag! Aldrig!

Varför ska man få kalla fötter för? Det känns ju fantastiskt onödigt och lätt obehagligt. Ge mig en fleecefilt och ett par varma tofflor typ nu! Hur ska man annars kunna vakna? Skulle jag verkligen bli glad om någon gav mig chansen att börja om på nytt? Skulle jag ha gjort det annorlunda? Men ändå...

Drömskt tänker jag på alla de jag känner som börjar sin livs drömutbildning imorgon och blir i mitt stilla sinne grön av avund. Gasquer, fester, möten, förhoppningar, allt är möjligt, inga val är gjorda. Det är lätt att idealisera i andra änden. Det är lätt att idealisera det man känner till när allting annat känns oklart och det ändå är dags att ta nästa steg i livet. Jag känner mig omåttligt fånig och lätt oförskämd när jag känner såhär samtidigt som jag vet att det finns många därute som gärna skulle vilja vara i mitt ställe. Jag känner mig gränslöst dum eftersom jag vet att jag faktiskt egentligen inte alls vill börja om. Jag vill ju faktiskt jobba nu, slippa kandidattiteln, slippa ekonomiska bekymmer. Men varför måste det gå så fort..?

Imponerad, inte intimiderad

På avdelningen bedrivs vård i toppklass. Hit skickas patienter från hela Europa för att ta del av den kunskap som finns här, vård som kan rädda även till synes hopplösa fall till livet. Läkarna och sjuksköterskorna som jobbar här tillhör sveriges absoluta vårdelit. Hit skickas även under kursen vettskrämda kandidater för att förhoppningsvis lära sig ett och annat. Det är med blandade känslor jag och kursaren öppnar dörrarna till avdelningen.

Under kursen har vi fått lära oss att vård och forskning i världsklass absolut inte är synonymt med undervisning i världsklass eller ens ett vänligt bemötande. De är bäst och de vet om det. Det är lätt att bli intimiderad och knappt våga säga hej. Säger du det på fel sätt kan du lätt bli idiotförklarad och sedan går det bara utför därifrån bemötandemässigt.

Men ibland blir man positivt överraskad. Den store läkaren med all sin kunskap är inte alls som i de värsta fantasierna, snarare raka motsatsen. Han älskar sitt jobb, det märks. Han är genuint intresserad av patienterna han har framför sig och brinner för det hopplösa och det svåra. Inte för att visa fina siffror eller för att det är ett förbannat coolt och viktigt jobb utan för att han verkligen vill att patienten ska få komma därifrån och för att han verkligen vill att föräldrar och barn ska få vara med varandra. Dessutom skiner han upp när några malplacerade kandidater vill lyssna och lära. Han berättar med ett leende på läpparna, repeterar vad han tycker är viktigt, låter oss tänka, uppmuntrar oss, visar att vi kan ett och annat trots att vi inte tror det. Över en kaffekopp är han mänsklig och uppmuntrande inför framtiden. Vi finner oss sittandes i ett fikarum vi aldrig varit i fullt av personer vi inte känner, skrattandes inför nervositeten för sommaren som annars hänger över oss som en elak skugga. Det är stort. Den doktorn är stor på riktigt.

Vem som helst kan skaffa sig vassa armbågar och göra sig en karriär på att trampa ner andra. Pek producerar sjukhuset till synes på löpande band. Det gör dig inte unik, eller ens viktig om det inte är något exceptionellt. Vem som helst med en doktorstitel kan få en kandidat eller patient att känna sig dum i huvudet - det är faktiskt inte svårt alls eftersom man redan är ungefär 2 mm hög.

Det svåra är att vara en fantastiskt framgångsrik och ändå bevara nog ödmjuk och ha nog självkännedom för att behålla mänskligheten som gör dig riktigt stor som läkare och lärare. Det är en konst att bli på riktigt respekterad av patienter och kollegor. Det är svårt att få yngre kollegor som har minst 20 år och 52 pek innan de kan ens jämföra sig med dig att kunna skratta och dricka kaffe med dig som jämlikar. Men de finns. Och de imponerar. På riktigt. Och 20 år senare kommer man förhoppningsvis komma ihåg dem för att sträva efter att vara likadan. Om man ens är 10 % av vad de är kan man skatta sig lycklig och lyckad. De är idoler. Idag fick jag en ny mental vaxdocka till mitt egna lilla hall of fame.

Dr Jekyll och Mr Operation

Den nya kirurgkursen har börjat och jag är megakandidat med rätt att vara i skolan jämt. Jag far som en vettvilling mellan ronder jag inte visste fanns uppe på röntgen, avdelningen, mottagningen och operation. Jag klänger i rockärmen på min handledare, eller snarare, jag klänger på alla som kan tänkas ge mig ens ett uns uppmärksamhet eller skickar ett ord i min riktning. Jag har ingen koll på någonting, och det verkar inte som om jag kommer att få det heller.

Statusuppdatering: jag och mina kursare är i vägen. Vi har intagit avdelningen som inte är så vana vid vår närvaro längre, några omläggningar av läkarprogrammet senare. Så beslutar någon med kandidatabstinens att starta en kurs och plötsligt är vi överallt, framförallt där vi kan irritera folk mest. Informationen om vår närvaro finns på anslagstavlan men den verkar folk inte ha läst eller informerats om. Så vi berättar och förklarar och berättar igen för att göra om samma sak när vi kommer nästa dag.

Jag inser hur bisarrt det är att vi bara står och hänger, desperat försöker få vara med, se något. Att vi egentligen inte har något där att göra är plågsamt tydligt. Detta är kandidatlivet när det är som sämst och jag orkar inte riktigt med det längre. Kirurg, javisstja. Det var ju det jag ville bli. Eller? När jag för sjuttioelfte gången sedan kursen startar finner att jag just spenderat två timmar sittandes på en pall utanför en operationssal för att vänta på operatören som skulle komma snart är det ju nästan så att man undrar varför. Det är nästan så att jag får lust att slänga den gröna mössan åt fanders för att aldrig komma tillbaka. Det är ju nästan så att jag får lust att göra något vettigt av min tid istället. Jag är ju faktiskt nästan inte så desperat.

Men jag säger nästan. För det är alltid så, just när jag tänker sådana tankar, just när jag nästan ger upp som det händer. Det är då som man hamnar där framför ett sår med en kirurg som inte vill annat än att undervisa och operationspersonal som är fantastiskt trevlig och hjälpsam. Det är just då som man inser att det trots allt inte finns något bättre, eller något som är mer intressant. Det är då man drar högsta vinsten och lön för mödan. Det är då som man inser att det trots allt kanske ändå är det här man måste bli. Men jag kommer inte ifrån min förvåning över hur den kirurgiska specialiteten kan vara både himmel och helvete på samma gång.

Ännu en dag på akuten

Du och handledaren har läst triagelappen. Ni tänker att det bara är ännu en patient i mängden på akuten med ett liten infektion. Du förväntar dig ett barn som ändå är ganska friskt. Patienten ligger med sin pappa i ett litet anonymt rum längst in på akuten. Kandidatfall, säger de. Kandidatfall, tror du. Infektion, frågetecken.

Men någonting står inte rätt till
Någonting känns fel
Det är trött i rummet
Trött och hängigt och febrigt
Mer än vanligt
När man inte ens orkar protestera

Infektion utropstecken, tydligen. Oj oj.

Så du springer och hämtar handledaren. Ni hämtar bakjouren och teamet av barnsjuksystrar. Det sätts nål, sprutas antibiotika, rings på ambulans och patienten åker snabbt vidare för mer kvalificerad vård.

Kvar står du alldeles svettig. Det gäller att aldrig slappna av. Att inte blint lita på vad man tror innan man har sett patienten. För det är just när man tror att det inte ska hända som de hamnar där framför dig, de riktigt sjuka som trots allt inte kommer in med larm och buller och bång. Läskig upplevelse, men en nyttig sådan. Jag är fortfarande hög på adrenalinet.

Jämfotahopp på kvällskvisten

Barn ljuger inte. De är stentuffa och kommer inte låtsas gilla dig bara för att de måste. Man måste förtjäna det mer än så. Det är inte alltid det enklaste. Det gäller att tänka om, prioritera. Det gäller att vara flexibel. Det kan ge mig lite lätt huvudbry ibland. Föräldrarna är inte heller de enklaste av personer att handskas med. Oron när den lilla guldklimpen inte mår helt bra är svårare att ta än oron över sig själv. De är villiga att offra allt för sina barn och att vara obekväm med andra är ett världsligt problem i sammanhanget. Det är förståeligt men fruktansvärt jobbigt ibland. Man kan känna sig fullkomligt fantastiskt fanatiskt jätteotillräcklig.

Men så har man de där stunderna. Det är de stunderna som gör alltihopa värt det. När du slitit ditt hår, gjort 52 sökningar efter olika personer, när du tror att det är meningslöst. Det är då den lilla patienten tittar upp på dig storögt och ler ett litet leende. Det är då som mamman säger att hon är glad för att just du var där idag. Du tror inte att det är sant.

Jag finner mig själv hoppandes jämfota på väg till omklädningsrummet trots den sena timmen. Fan. Ursäkta språket. Ytterligare en specialitet jag älskar. Otippat men sant. Hur ska jag nu kunna välja?

På akuten efter Bolibompa-tid

Klockan börjar närma sig flera timmar efter Bolibompa men väntrummet är fullt. Några skriker, andra sover. Överallt är det människor i alla möjliga olika storlekar. Någon försöker få i sitt barn vätskeersättning, andra försöker få sitt barn att sitta still och försöka vila i den sena timmen. Det är akutenkaoset man är van vid.

- Är det vår tur snart?
- Nej, det är några barn före i kön

Pappan i familjen börjar tappa tålmodet nu. Patienten själv sover lugnt i sin mammas famn.

Å, vad jag skulle vilja bli några legitimerade erfarenhetsår rikare och kunna klona mig i sådär en femton exemplar så att alla barnen i väntrummet kunde få gå hem till sina sängar. Vi vet ju, jag och min handledare, att det tursamt nog, sannolikt är endast ett fåtal av alla de där barnen som kommer att behöva vår hjälp.  Alla de andra kommer skickas hem och föräldrarna kommer att undra varför det tog så erbarmeligt lång tid när vi ändå inte gjorde något annat än att tala om att småbarn blir sjuka och hostar ibland. Dessutom fick de inte ens hostmedicin med sig hem. Det är inte evidensbaserat och inte på modet längre. Det är klart att man blir förbannad.

På barnakuten diagnosticerar vi i 99 % av fallen oro och behandlar för det mesta med lugnande besked. De riktiga akutfallen är tursamt nog få, men när de väl kommer är de vidriga. På barnakuten finns det barn som mår bra i fantastiska söta små familjer, men där finns också trasiga barn från trasiga familjer och alldeles för lite resurser för att göra det bra igen. Livet är inte rättvist och det är plågsamt tydligt när det drabbar oskyldiga barn.

-Lugn kväll idag. Skönt.

Min handledare och jag dricker en kopp kaffe efter att ha arbetat non-stop i närmare åtta timmar. Man skulle kunna tro att hon var ironisk med tanke på kaoset i väntrummet. Men vi har haft tur. Bebisarna och barnen mår bra frånsett lite hosta och en och annan magsjuka. Min handledare passar på att ta en påtår och jag sjunker djupare ner i den nersuttna fotöljen i personalrummet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0