Nyläkare i exil

Det är tidig morgon och höstkallt i luften när jag sätter mig på en välbekant buss. Staden visar sig från sin bästa sida med molnfri himmel och glittrande vatten när jag vänder den ryggen för att vara otrogen med den lilla orten. Idag blir det ingen skola. Idag blir det AT-intervju.

Vägen går genom småorterna och skogarna, bort bort, bort i ett soligt landskap för att jag ska kunna vandra bekanta smågator. Löven i allén på huvudgatan har gulnat och händerna fryser men annars är det kusligt hur lätt det är att kliva tillbaka till sommaren. 

Havrekakan på stammisfiket smakar bra som vanligt, påtår ingår. Jag sitter och väntar på att tiden ska gå. Framför mig ligger anteckningsblocket, pennor, böcker. Jag pluggar inte, dock. Jag kan inte låta bli att betrakta och undra var jag kommer in i bilden här egentligen. Ska jag bo här? Ensam? Var är mitt sammanhang? Mina favoritmänniskor? Blickarna vandrar till mammalediga vänninor som fikar brevid, till paret borta i hörnet, till den tomma stolen mitt emot, till mina nyinköpta intervjukläder. Jaha. Kvinna i karriären? Som hemma?

Det är barnvagnskonvent på fiket för alla mammalediga. Barn är kissnödiga, ska ha nappar. Var ska de ställa tvillingvagnen? Är chokladkakan ekologisk? Tål den gravida vänninan doften från mögelosten? Finns det chailatte gjord på sojamjölk? Är kaffet rättvisemärkt?

På stammisfiket finns som hemma grova smörgåsar med italienskt pålägg, kaffevarianter i en löjligt stor mänd, ekologiskt, rättvisemärkt, hälsosamt stram inredning och en alldeles egen mammamaffia. Precis som hemma i stan om man bortser från det faktum att hamburgare och pommes frites letat sig in på menyn bland chevre- och pastramimackor med ruccola på valnötsbröd för att frälsa eventuella medföljande pappor och pojkvänner. Lattepapporna lyser tydligen ännu med sin frånvaro på den lilla ortens trendiga fik. Men , annars, tja... Som hemma fast med lantistwist? Jag småler över min kaffekopp och är löjligt nöjd med min upptäckt när jag skyndar vidare mot ett välbekant litet sjukhus om tittar fram bakom krönet där i höstsolen.

- Jaså, examen snart! Det måste kännas skönt!

Jag nickar och ler mitt allra trevligaste leende. Så ger jag de där standardfraserna. Jag ger publiken det de vill ha samtidigt som den där klumpen någonstans mitt i bröstet sig växer sig ännu större.

- Ja, verkligen. Jag är duktigt trött på CSN.
- Det ska bli kul att få prova vingarna
- Det är stimulerande att ta nästa steg
- Skräckblandad förtjusning, med betoning på förtjust

Jag är en duktig skådespelare nu. Jag spelar den lyckliga lyckade med världen framför fötterna, på tröskeln till härligheten. Jag är snart värdig en Oscar. För därinombords är det inte alls sådär lyckligt som situationen kräver. Därinombords finns tvivel om hur jag ska klara detta egentligen, ledsamhet och pre-saknad av favoritmänniskor som jag inte kommer att kunna träffa till vardags längre. Därinombords finns besvikelse över att jag är otacksam över allt det jag faktiskt har. Skämseln över detta är främsta drivkraften till leendet. Neurotisk är bara förnamnet. Det är jag och Lady GaGa. No one can read my po-po-po-pokerface.

Att skriva AT-ansökningar med mig själv är som att gå till tandläkaren med en trulig 2-åring som vägrar att öppna munnen. Det handlar alltså om seriösa mängder blod, svett och tårar och när läget är riktigt desperat; mutor.

- Du måste maila dina referenser

Jag säger det till mig själv med min allra myndigaste stämma, ja jag säger faktiskt till på skarpen.

- Nä

Min inre 2-åring sätter armarna i kors, stampar i golvet och plutar med munnen. Ibland har hon vissa likheter med min inre 13-åring, den där tjejen.

- Men det personliga brevet kan du ta tag i istället. Det tar faktiskt ingen tid alls.
- Nä
- Men då får du skriva personligt brev istället.
- Nä. Dumma.
- Du får inte bestämma det här.
- Dumma dig.
- Någonting måste du få gjort ikväll!
- Du är dum!
- Men du får glass när det är klart...

Vi är lite osams jag och mina olika personligheter. Vi får se om vi hinner komma överens innan ansökningstiden har gått ut. Hade inte barnaga varit förbjudet och jag inte under socialmedicinkursen lärt mig att slagna barn mår dåligt hade jag gladeligen gett min inre trotstruliga 2-åring smak av väldigt omodern barnuppfostran.

Det är nämligen dags igen. Jag vet det därför att mitt skrivbord fullkomligen svämmar över med pennor i femton olika varianter och färger, lustiga presenter i grälla färger, glansiga broschyrer och fackliga lappar. I veckan var det AT-mässa och i slutet av september ska papprena vara färdiga. I föreläsningssalen lyssnas det med ett halvt öra och pausdiskussionen är given om du inte springer iväg för att ringa jobbsamtal eller sätter dig framför datorn och mailar med rynkad panna. Det råder bråda dagar och stämningen är förväntansfull men lätt stressad. Personliga brev ska skrivas, referenser kontaktas och omgivningen konsulteras. Det lackar onekligen mot examen. Hej och hå.

Allt det där som tidigare bara varit lösa planer ska nu omsättas i verklighet. Det gick fort. Helst av allt skulle jag vilja kunna planera ihop mitt liv med mannen som inte vill planera men får finna mig i att planera själv. Kanske är det bäst så, även om det inte gör saken jätteenkel. Att göra ett val innebär ju att man väljer bort någonting och hux flux så är alla de där olika möjligheterna man såg för ett år sedan borta. Att göra ett val innebär ju på något sätt att göra en avlägsen framtid till nu. Att göra ett val innebär att du aldrig kommer att få veta vad de andra valalternativen hade inneburit.

Samtidigt innebär ju att göra ett val en riktning framåt. Jag gillar sådant. Jag gör ju dessutom valet för att jag tror att det ska bli bra. I alla fall är det det jag med en dåres envishet tvingar mig själv att slå in i huvudet med en hammare när jag sitter ensam i mitt hem och drar mig för att fylla i viktigpapper. Jag är ju dessutom galet priviligierad som redan hittat en arbetsplats jag trivs på och där jag har goda chanser till att få jobb. Då spelar det ingen roll att den lilla orten stundtals gav mig ensamhetsångest och lappsjuka. Eller hur?