Nyläkare i exil

Hon kommer in tyst till morgonmötet. Sätter sig längst bak. Den blanka skylten sitter prydligt där den ska, rockfickan full med papper, fickböcker, EKG-linjal och reflexhammare. I bröstfickan fjorton pennor och åtta inplastade kom-ihåg-lappar. Runt halsen sitter ett Littmann-stetoskop med gravyr. Blicken är spänd, pigg och sökande.

Hon har alldeles för stora kläder på sig, säkert från förrådet uppe på mottagningen. Till förrådet uppe på mottagningen kommer kläder som beställs av samma kvinna på administrationsavdelningen som började arbeta på sjukhuset när alla doktorer var män och två meter långa. Eftersom hon vet hur man gör på den här arbetsplatsen har det inte ändrats sen dess. Sen kan hon hjälpa alla nya kvinnor att välja storlek. Det brukar bli medium. Den är lagom. Alldeles oavsett om man är 1, 55 eller 1, 85. Alldeles oavsett BMI. Alldeles oavsett om man vet att man har en annan storlek. Så gör man på den här arbetsplatsen, i alla fall tills man lokaliserat gömman med kläder av vettig storlek nere på akuten.

Hon tar ingen smörgås från fikavagnen innan vi ivrigt uppmanar henne. Hon har fått en kaffekopp placerad i handen som hon artigt sippar på.

- Vill du ha mjölk i kaffet?

Hon nickar artigt till svar och häller i en stor mängd tills det att innehållet i koppen närmar sig en ljusbeige kulör.

- Man är knappast människa innan morgonkaffet...

Hon nickar instämmade. Några i kollegiet påbörjar morgonens andra kaffekopp. 

- Vill du ha en påtår?

Ingen av oss har förstått att hon egentligen inte dricker kaffe.

Hon hade kunnat vara jag. Hon hade kunnat vara min kursare Men nu är hon inte det. Några minuter senare, när morgonkaffet är över och arbetsdagen påbörjad får jag besök på läkarexpeditionen. Hon sätter sig på stolen mitt emot.

- Jo, jag tittade på mitt schema förut och det var visst meningen att jag skulle gå med dig idag...

Så har man blivit med läkarkandidat. Upp till bevis.

Patient 1: AF 30, puls 110. CRP 220, LPK 25. Blek, kallsvettig, febrig. Sjuk.
Patient 2: AF 45, puls 120. CRP 126, LPK 20. Blek, kallsvettig, febrig. Sjukare.
AT-läkare: AF 50, puls 220, CRP 1, LPK 5,7. Blek, kallsvettig, afebril. Sjukt nervös.
Bakjour: På väg

Sen så var det alla de där andra patienterna. De där som är på gång, i rullning, väntar på röntgen. Det var den där handkirurgkonsulten. Det var fall i hemmet, ohållbar hemsituation, autoanamnes omöjlig, kontakt med vårdcentraler, distriktssköterskor och arga anhöriga som tycker att de får vänta. Det hände något där kring lunchtid. Det kom liksom en virvelvind och jag står inte kvar på marken. Att säga att jag är otillräcklig är dagens underdrift.

Ibland förstår jag inte vad jag håller på med. Ibland förstår jag inte varför. Det gör ont i magen att vilja men inte kunna. Det gör förbannat ont i magen ibland när verkligheten inte är som boken. Det är ingen extra timme med näsan i böckerna som kan kompensera för min fruktansvärda brist på erfarenhet. Jag jobbar undan så gott jag kan, bakjouren kommer och hjälper till och får sedan trösta uppskrämd AT-läkare som faller ihop när allting lugnat sig. Idag blev det för mycket. Idag tvivlar jag. Tvivlar på om jag någonsin kommer att klara av det här, tvivlar på om jag någon gång kommer att hitta min plats. Idag bryter jag ihop och låter mig tröstas av kollegorna. Idag är jag oerhört tacksam för att jag ändå är här där de där kollegorna finns. De ska man uppenbarligen välja noga. 

Imorgon är en annan dag. Tack för det.  

Det sa bara knäpp så kunde den lilla pojken röra på armen igen. Jag är sjukt nöjd. Jag är på g, har läget under kontroll. Så ett litet traumalarm på det. Jag bedömer, ATLS, ringer bakjouren, puls på 180. Jag är inte alls nöjd, det känns sjukt läskigt. In kommer sedan några som har ramlat. Jag röntgar fotleder, lugnar, skickar hem, ringer kommuner om oroliga tanter som inte förmår berätta. Läget under kontroll igen.

Sedan händer något med akutliggaren. Den exploderar, patienter överallt, sjuksköterskor som undrar om de får ge ketogan, sjuksköterskor ringer från avdelningen, allt sker på en gång och kontrollen, den liksom bara försvann. Jag liksom sjunker. Jag sväljer några gånger, andas, prioriterar, diskuterar med bakjouren. Tillbaka på banan. En sak i taget, lugnt och metodiskt efter bästa förmåga tills jag inte räcker till nästa gång. Ibland känner jag mig faktiskt till och med nästan som en riktig läkare.

I nattens mörker känner jag mig sådär stor som man bara kan göra när man är oerfaren och allting är nytt. Jag vandrar genom släckta korridorer och tomma trapphus. Vägen mot jourrummet går genom bekanta miljöer som under natten ändrar skepnad; det faktum att de under dagen är så fyllda med liv gör dem spöklika när de under natten är tomma och övergivna. Tystnaden är högljudd och ekande. Ljudet från den något för stora läkarrocken som fladdrar över de något säckiga landstingsbyxorna hörs svishande, tydligt.

Jag är på väg till det där rummet som i teveserier lätt blir mytomspunnet, rummet där alla intriger utspelar sig mellan tältsängarna. I verkligheten är man sällan tillräckligt många på natten för att intriger ska kunna utspela sig i jourrummet. Det skulle liksom vara du och din låtsaskompis i sådana fall. Den glamourösa miljön (?), den finns dock i verkligheten. Ibland får man gå dit när jourgudarna är nådiga. Jourrummet ligger en våning upp, bakom mottagningen. I jourrummet står en säng och ett bord, en klockradio blinkar i ett hörn. I jourrummet finns en dörr och bakom den ett litet badrum. Två små handdukar ligger på den bäddade sängen. Jag tvättar av ansiktet, borstar tänderna och kryper ner mellan lakanen. Så ligger jag där och tänker. Tänker på alla patienterna. Tänker på om det är något jag glömt. Tänker på underläkarkollegorna som liksom jag befinner sig någonstans på en akutmottagning eller jourrum runtom i landet. Tänker på mannen. Kontrollerar att sökaren och telefonen har batteriladdning. Tänker på alla som gjort det här innan mig. Somnar av utmattning.

Två timmar senare är det dags att vakna. Ett glas vatten, en kam genom håret, rycker av sängkläderna, lägger alla telefoner och sökare i fickan igen, drar på mig läkarrocken, släcker lampan, stänger dörren, springer ner till rapporten. Jourliv. Spännande, läskigt, speciellt och det som gäller i mitt liv just nu. Äkta sjukhusglamour.
 

Jag har haft min bästa jour någonsin. Lagom mycket patienter, tid att möta, förklara och diktera utan att stressa. Till och med tillräckligt med tid för att hinna med att klicka runt och signera i det som måste vara jordens sämsta datajournalsystem. Men bäst av allt: jag har opererat min alldeles egna första blindtarm. Ett litet steg för mänskligheten kan tyckas; men en yrkesmässig milstolpe för mig. Ungefär som det första receptet i eget namn (i mitt fall något så osexigt som Diklofenakstolpiller den där första akutendagen i somras) och den första överfulla signeringskorgen. Det känns stort på ett sätt som känns väldigt barnsligt.

Idag har jag fått operera med mannen som i sitt lugn, ödmjukhet och skarpa kliniska blick är en levande legend. Alla som har varit på sjukhuset vet vem han är och för det är han omtyckt och omhuldad, älskad av patienter, kollegor och alla andra med. Han är mannen som med sitt lugn sprider en alldeles speciell stämning i den operationssal där han har spenderat stora delar av sitt liv, brinner för patienterna, brinner för att lära ut. Han är mannen som älskar sitt jobb, den eviga doktorn och den där förebilden man alltid kommer att minnas.

Idag kommer jag att komma ihåg. Alltid. Stolt över att ha sällat mig till den skara nyläkare som förundrats över denne man. Stolt att sälla mig till den skara som har stått där i operationssalen och ligerat av en appendixbas för första gången med denne kirurg. Stolt över att minnas. Alltid.

Alla dagar kan inte vara roliga. Det är bara att acceptera. Vissa dagar är en aldrig sinande ström av pappersarbete och sökningar. Ringa en konsult här. Daganteckning. Skriva intyg. Skriva mer intyg. Skriva recept. Signera en anteckning. Signera provsvar. Signera provsvar. Signera provsvar. Ny konsult. Jag väntar. Patienten väntar. Daganteckningar. Mera epikriser. Sedan komma tillbaka för att göra samma sak nästa dag. Därefter gå hem och baka bröd som fyller hela frysen i ren frustration när du egentligen hade tänkt att läsa på något viktigt och bli en duktig doktor. Men faktum är att du inte orkar. Du har arbetat dig alldeles för trött. Du är nybörjare och det känns i hela kroppen men framförallt i huvudet. Attans.

Jag är fast på avdelningen utan att kunna komma ifrån. Ingen tid att gå ner på operation, ingen tid att auskultera på mottagning. Inte just nu. Idag var ingen sådan dag som gör att man går hem och sprudlar. Jag arbetar. Jag har ett fantastiskt jobb men inte alltid fantastiska arbetsuppgifter. Dagens lärdom: epikriser och signering av provsvar är inte alltid lärorikt. Det otympliga nya datajournalsystemet gör att man stundtals tittar ut genom fönstret, gäspar och längtar efter föreläsningar och böcker igen. Jag är liksom van och förbannat bortskämd med att det går framåt hela tiden, van vid att kunna sammanfatta vad jag lär mig. Jag är van vid att vara överstimulerad. Daganteckningar ger sällan adrenalinpåslag. Dags för en kaffekopp kanske?

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet.

Detta är en av avdelningens tio budord. Det är att slå in öppna dörrar, kräkas självklarheter och sjunga floskler, allt på samma gång. Men vi har ramat in dem, satt dem på väggen. Självklarheter i guldram. Allt för att visa att vi respekterar, individualiserar. Vi sätter patienten i centrum. Alltid?

Det är lätt att sätta patienten i centrum när patienten är den där trevliga damen på sjuan, eller familjefadern på arton. Vi hjular baklänges för den lilla flickan och hennes mamma borta på rum två och ser till att den cancersjuke farbrorn får den där maten som han faktiskt fortfarande tycker om. Vi anpassar, respekterar, individualiserar och det är lätt. Patienterna blir nöjda, man får det där leendet, den där bekräftelsen på att man gör rätt, att man är en god människa, så kommer stoltheten och vi hjular lite till och bedriver proffsig vård. Den trevliga damen på sjuan, familjefadern på arton, flickan, hennes mamma och den cancersjuke farbrorn; vi gillar dem allihop och blir gillade tillbaka. Livet leker och jobbet äger.

I alla fall tills vi kommer till pankreatiten på rum fem. Han har ont. Han missbrukar, stjäl, svär och är förbannat otrevlig. Misstror allt, alla och framförallt dig när du inte vill öka bensodiazepindosen eller ge honom mer morfin. Det räcker nu, säger du. Det räcker nu, säger han. Du lämnar rummet arg och ledsen, känner dig manipulerad och otillräcklig. Patienten har fortfarande ont och känner sig misstrodd, missförstådd och utanför. Patienten har gjort det här förr och vet mycket väl att de där avdelningens tio budord kanske gäller honom i teorin men aldrig i praktiken. För dig är patienten en tagg, för alla de där ambitionerna, de där budorden och självklarheterna som du så gärna vill tro att du alltid följer, de liksom faller där på rum fem. Du har din agenda, patienten har sin. Livet blir livet med alla sina nyanser och du tvingas inse dina förbannade gränser. Du kan också bli arg.

Det är lätt att bli arg på patienten på rum fem. Det är liksom så förbannat onödigt att några ska trilla dit. Det är liksom så förbannat förjäkligt att människan är svag och liten och inte alltid är god och snäll. Det är svårt att behålla den där proffsiga distansen, svårt att inte bli provocerad. Det är lättare att bli ilsk. Det är lättare att vara kategorisk och helt plötsligt kryssa alla smärtlindrande mediciner. Det är ju narkotika, han ska ju minsann inte få knark av oss, trots att vi aldrig skulle drömma om att göra samma sak med den trevliga damen på sju. Så det så. I alla fall tills du sitter där på din läkarexpedition när den heliga rondilskan lagt sig och du skäms lite. För du gör ju egentligen inte sånt. Du är ju inte också bara människa som ibland är liten och inte alltid god och snäll. Du sätter ju patienten i centrum.

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet. Tyvärr inte alltid lika lätt som det låter. Självrannsakan leder inte alltid till en ökad självrespekt. Det blir inte alltid bra. Dagens lärdom. Dessvärre.

I receptionen på mottagningen ligger en lista med en rad namn. Sedan står det ansvarig läkare och efter det mitt namn. Vänta nu.. Just det. Jag har fortfarande inte vant mig direkt. Visserligen har jag nu lokaliserat var sjukhuset gömmer de läkarrockar som bara är en storlek för stor. Visserligen slipper jag frysa utan att se ut som om jag lånat pappas läkarrock för att gå på maskerad. Visserligen har jag min egen stämpel, visserligen mitt eget receptblock och den där namnskylten som mormor så gärna vill se mig i att hon överväger att bli sjuk. Men faktum är att jag drunknar i den där läkarrocken ändå.

Jag och sjuksköterskan går igenom dagens patienter.

- Sen gör du så här
- Vi brukar beställa de här proverna
- De brukar sällan behöva någon uppföljning
- Kolla urinstickan

Jag lyssnar, lär mig, tar in. Frågar överläkaren som har mottagningen brevid om sådant jag ändå inte förstått. Så fattar jag ett beslut. Förankrar detta med överläkaren. Frågar sjuksköterskan med den långa erfarenheten om hur jag går till väga rent praktiskt. Sedan frågar jag läkarsekreteraren om hur jag ska sköta pappersarbetet.

- Vänta lite här, så ska jag bara kolla upp vilken rutin som gäller här.

Mina patienter får vänta. En hel del. De får vänta på mig för att jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. De får vänta när jag väntar på överläkare. De får vänta när jag kollar upp det där pappret. De får vänta när jag ringer röntgen. De får vänta när jag beställer prover. Jag ursäktar mig, försöker skynda på.

Men ibland är det fint att vara doktor. Som när man har fina, fina patienter. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ofelaktligen hamnar efter i tidboken. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag väntar på överläkaren. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag kollar upp det där pappret. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag ringer röntgen. Fina patienter som tålmodigt väntar på mig när jag beställer prover. Fina patienter som fastnar på näthinnan.  

- Käre värld, inte trodde jag att jag skulle bli så gammal att doktorn är bra mycket yngre än barnbarnen

Den äldre herren tittar upp på mig från britsen. Han har berättat om alla sina bekymmer. Vi har pratat om armen, magen, blodtrycket. AT-läkaren vill inte missa något. AT-läkaren kan inte stressa. AT-läkaren är långsam. Patienten vill inte stressa. Patienten gillar att ta det långsamt. Låt mig säga såhär: vi förstår varandra. Han sitter i väntrummet när jag ordnar med allt det praktiska. Han inspekterar verksamheten med ett nyfiket öga innan vi går in på rummet och avslutar samtalet.

- Men tack då doktorn

Han verkar nöjd och jag är stolt som en tupp. Visserligen gör det att jag fastnar med den något för stora rocken i dörrkarmen, men nåväl. Jag har alltid varit lätt klumpig och ett gott skratt förlänger livet. Jag har just gett patienten samma effekt som en årsförbrukning Trombyl. Jag bjuder på det, offrar mig för folkhälsan. Två steg fram, ett steg tillbaka, så rullar jag vidare.

- Lilla gumman, det är ju vad det innebär att vara doktor.

I nattens mörker ställs man inför svårigheter. Patienten har mörka tankar, svåra känslor och nu konsekvenser i form av blödande sår som det är meningen att jag som primärjour ska sy ihop, bildligt och bokstavligt talat. På det lilla sjukhuset får man se en bredd när man står ensam på akuten. Det är spännande, utmanande, utvecklande och stundtals helt överjävligt. Som nu till exempel.

Jag sitter i telefon med psykiatrin. Indikationer för LPT föreligger inte. Ok. Bedömning av psykiatriker? Tidigast måndag. Psykiatrin på det lilla sjukhuset har nämligen helgstängt. Det räcker ju om det finns tillgång till psykiatrisk akutvård en timmes bilresa härifrån. Dessutom vet vi ju alla att fredagskvällar dricker man lite alkohol och då blir man så lugn och harmonisk att psykiatrisk vård är slöseri med pengar. Det är helt enkelt billigare om folk självmedicinerar. Synd bara att jag och min patient inte fattade det.

Jag får råd över telefon. Enligt psykiatrikern jag talar med är det viktigt att göra en suicidriskbedömning av dessa patienter. Jag tackar vänligast för rådet och dör lite inombords. Sen får jag några ytterligare råd.

- Har patienten något att leva för?
- Har patienten tankar på döden?
- Har patienten gjort tidigare självmordsförsök?
- Var dessa i suicidsyfte?
- Har patienten någonsin planerat hur patienten ska ta livet av sig?

Suicidriskbedömning anses vara psykiatrins viktigaste och svåraste uppgift. Att göra medicinska bedömningar över telefon anses vara svårt, stundtals omöjligt. Borderline personlighetsstörning är en axel-2 störning som anses ha en hög livstidsrisk för suicid. I nattens mörker på skogssjukhuset är det AT-läkaren med 2 veckors erfarenhet som gör suicidriskbedömning av en borderlinepatient med hjälp av en psykiatriker över telefon. Till slut måste det vara svårt för psykiatrikern där på andra sidan telefonen att veta vems ångest hon egentligen behandlar, patientens eller nyläkarens.

En patient som suiciderar, ett barn utan en förälder, Expressenrubriker, HSAN, Lex Maria-anmälningar och åtal går som kalla kårar genom kroppen. Låt mig säga såhär: det är inte roligt eller underhållande. Det är inte utvecklande eller utmanande. Det är överjävligt och jättefarligt. Ett strukturellt problem av gigantiska proportioner när den psykiatriska vården har bantats och blivit anorektisk. Måste jag acceptera att bli ansvarig när det inte ens finns förutsättningar för patientsäker psykiatrisk vård? Är det rimligt att jag som AT-läkare ska göra suicidriskbedömning under mina första primärjourer inom somatisk vård?

Psykiatrikern där på andra sidan ser ingen annan utväg. Jag börjar bli besvärlig. Hur ska jag veta? Det är då som hon fäller kommentaren som fick inleda dagens självrannsakan. Jag vet inte vad som gör mig mest rädd där i nattens mörker; det faktum att jag är farlig på akuten eller det faktum att de som arbetar inom psykiatrin inte ser någon annan utväg än att acceptera arbetsplatsens anorexi? Att arbeta vidare i ett system som inte fungerar för att sedan bli halshuggen och uthängd av kvällspressen när något går åt helvete? Är det vad det innebär att vara doktor? Att dessutom bli kallad lilla gumman, är det en skattepliktig löneförmån?

Jag är tillbaka. Lite ringrostig måhända, lite halvskrämd när jag återigen står där, ansvarig. Återigen miljoner frågor. Jag springer ut och in mellan de olika rummen på akutmottagningen och försöker räcka till.

- Ledsen att ni fått vänta
- Nej, jag är inte praktikant.
- Vänta lite så ska jag bara diskutera saken med en äldre kollega...

Slå upp nyutexaminerad i en ordbok och upp kommer en bild på mig. Dagen till ära, första dagen tillbaka på akuten som introducerad och invigd AT-läkare har jag dessutom fått en finne på näsan. Underbart. För det behövdes ett förtydligande. Det är ju liksom inte tillräckligt att det står skrivet i pannan, att det lyser ur ögonen och annonseras av mitt kroppsspråk. Dottern, sonen, kusinen, vännen och patienten tittar på mig med en skeptisk min. Jag kan tyvärr inte annat än att hålla med på något vis. Hej, jag är ny här. Och ja, jag är ung. Yngre än din son. Ja, det stämmer. Nu tänker jag ta hand om din mamma.

Dagens konstaterande är att det inte är lätt att vinna patienters förtroende när man måste läsa på sin nya namnskylt när man presenterar sig.

Haha! Jag har fått en stämpel. En alldeles egen stämpel med mitt namn och underläkare efter. Den är ganska stor och klumpig och är av en typ som var modern på sjuttiotalet. Den har jag fått av landstinget för den ska jag ha när jag skriver recept. Ovanför ska jag skriva min anteckning. När det är gjort kan mina patienter gå till apoteket och hämta ut läkemedel som det står läkare och mitt namn på. Förtjust testar jag och kollegorna stämplarna på närmaste papper. Haha! Den funkar! Och den är så fin!

Ok. Jag är seriöst lättroad. Jag var nöjd som ett bortskämt barn på julafton när jag fick paketet i min hand. Allt är nytt, nytt, nytt och det krävs inte så mycket. En stämpel, ett passerkort. Mitt namn, läkare. Haha! Haha, igen! Det är faktiskt sant hur sjukt det än känns. Nöjd, nöjdare, nöjdast samtidigt som jag känner mig vuxlig på det där sättet som skvallrar om att jag inte alls är vare sig gammal eller erfaren. Lite som att prova för stora skor och sätta på sig mammas läppstift, eller att spegla sig med den nyinköpta namnskylten. Naiv entusiasm i sin renaste form. Idag tänker jag unna mig att känna just det. Bekymmer och oro tar vi sen. Nattjour nästa vecka. Kul! Då ska jag ju nämligen ut och motionera min stämpel...

Kära Läkarkollegor!

Föreläsaren påminner oss om stundande faktum just när eftermiddagens föreläsning tar ut sin rätt och tröttheten gör sig påmind. Ett och annat öga ska just till att blinka, en och annan gäspning syns i auditoriet. Just det, det var ju det vi var. Kollegor, inte kursare. Herregud. Det är introduktionsvecka med långa föreläsningsdagar, pärmar, hand-outs, anteckningar. Nytt, nytt men ändå liksom bekant på något vis..

Sjukvårdsadministrationskunskap är inte roligt i skogen heller. Det är alldeles för lätt att börja tänka på andra saker, blicken vandrar mot solen utanför. Utmed anteckningarnas marginaler ritas dekorativa mönster utan syfte.

Kära läkarkollegor!

Så påminner föreläsaren oss igen. Sjukvårdsadministrationskunskap var tydligen visst inte oviktigt i skogen heller. Och nu är det heller ingen praktik, utan allvar. Gulp, då. Varken tanken eller blicken får således vandra. Det kan bli fel, jättefel. Fokus således. Skrämsel funkar även på den skoltröttaste av nyläkare. Till vår tröst finns dock vetskapen att vi får betalt för att sitta på föreläsning och det faktum att föreläsningen har ett klart och tydligt syfte. Den är en förutsättning. Åter till papprena, således, för att så småningom kunna jobba tillsammans. Kollegor, inte kursare. Hjälp, det är faktiskt sant. Men visst känns det ändå ganska bra?

Ett axplock ur dagens olika medier:

"Tusentals barn skadas i sjukvården varje år"
"Polisen utreder influensasjuk flickas död"
"Kort tidsfrist för dråpåklagad läkares advokat"

Herregud. Frukostgröten håller på att halka i fel strupe såhär när man läser morgontidningen innan det är dags att springa iväg. Det är inte utan att man undrar...

Vad har jag egentligen gett mig in på? Vad tänkte jag med? Hur ska man hantera den här delen av jobbet? Polis som ska utreda dina medicinska bedömningar som om du hade begått ett brott? Är det här framtiden? Vad ska vara min alternativkarriär? Var kan jag kasta in handduken och den gröna mössan?

Det är inte ofarligt att bedriva vård. Vi hanterar sjuka människor och försöker göra dem friska genom att ge dem olika sorters gifter oh skär i dem i hopp om att det ska slå mer mot sjukdomen än mot människan. Ibland är instrumenten fantastiskt trubbiga och svåranvända, men de är det bästa vi har och mitt bland dessa står en människa som ska sköta det här. Människan är långt ifrån felfri och det i kombination med "instrumentella problem" gör att det ibland uppstår problem. Då behövs utredningar, granskningar och händelseanalyser för att undvika att det händer liknande saker i framtiden. Det behövs genomgångar för att upprätthålla kvalitet. Det ska ställas höga krav på legitimationsyrken. Läkare eller annan sjukvårdspersonal står inte över lagen.

Men... en medicinsk bedömning är något komplext. Det handlar om en sammanvägning av den bild du får av hur sjuk patienten är i ögonblicket och sannolikheten för att du tror att symptomen ska kunna vara tecken på en sjukdom med allvarligare konsekvenser längre fram i tiden. Ytterst handlar diagnostik alltså om sannolikhet snarare än sanning. Objektiva hundraprocentiga medicinska sanningsprognoser är det ont om förutsatt att de överhuvudtaget existerar. Det enda vi kan säga någorlunda säkert är att vi alla kommer att dö. På något sätt. Någonstans. Detta faktum går aldrig att komma ifrån, hur mycket du än läser eller vidareutbildar dig.

Den medicinskt oskolade är dock oftast omedveten om detta. Den medicinskt oskolade går ofta till läkaren och vården för att få en friskhetsstämpel med garantibevis. I detta ligger en övertro på vad vården kan utföra och en stor pedagogisk svårighet som stundtals gör mig mycket rädd. Hur ska jag lyckas förmedla ovanstående budskap utan att helt framstå som helt inkompetent? Hur ska jag lyckas sänka förväntningarna på vad jag och mina kollegor rimligtvis kan utföra utan missnöje?