Kära lilla krumelur...
Jag vill inte bli stor. Jag svär över räkningar, jag svär över att jag egentligen inte har några pengar att betala dem med. Jag hatar studentekonomi, jag hatar otrygghet. Jag svär över förändringar som är självklara, över jobb jag inte tycker om. Jag hatar frustrationen över en semester tre gånger så dyr som de där solveckorna jag egentligen behöver. Jag svär över att jag egentligen inte har råd att åka på semester alls. Jag svär över ett dammigt och stökigt rum som aldrig tycks städa sig själv sådär som det gjorde förr. Jag svär över allt ansvar som känns mig övermäktigt. Jag vill lägga mig på golvet och vara fem år gammal igen, kamma ponnyhästar och dricka saft. Vuxenlivet känns tråkigt, mer tråkigt och hemskt.
Jag svär över att jag blir äldre, jag svär över att behöva vara förstående. Förstående och tacksam. Sådär som folk tror att jag är. Jag hatar det faktum att jag inte borde hålla på såhär. Jag är den här riktigt osympatiska personen. Tyvärr. Låt oss ta någon minut och svära över det också, när jag nu ändå håller på. Den här reaktionen är inte vettig, inte resonlig. Den står framförallt inte i proportion till allt annat elände i världen. Jag vet det.
Framförallt hatar jag min födelsedag. Jag hatar fräscha sommartårtor med citronsmak, sånt där som alltommat vill pracka på en när man fyller år på sommaren - när ska folk förstå!?! Citron och lime hör hemma i sallader, på avokado med havssalt, till kött. Det är ju så enkelt egentligen. Jag gillar amerikanskt söta saker, blå marsipan som matchar plastponnyerna och annat som man gillade när man var liten. Inte sånt där sofistikerat, inte sånt där jag borde tycka om. Inte någon snofsig key lime pie som smakar surt som vuxenlivet självt! Citron- och limepajerna liksom hånar mig. De blir uttryck för ännu någonting jag borde tycka om men som jag faktiskt inte gillar. Alls! Jag hatar att bli äldre för det betyder ju att saker förändras! Det som är så roligt? Eller...
Det dåliga självförtroendet gör att jag aldrig tror att någonting kan ordna upp sig, någonsin. Det gör att jag måste hålla fast vid det jag har. Jag kastar mig inte ut i det okända, jag är rädd för att jag saknar förmågan att landa på fötterna igen. På grund av rädslan fruktar jag examensdagen lika mycket som andra längtar till den. Dessutom ca 2 terminer innan alla andra ens börjar tänka på det. Kära Bullen, det här är inte normalt!
Jag svär över att jag blir äldre, jag svär över att behöva vara förstående. Förstående och tacksam. Sådär som folk tror att jag är. Jag hatar det faktum att jag inte borde hålla på såhär. Jag är den här riktigt osympatiska personen. Tyvärr. Låt oss ta någon minut och svära över det också, när jag nu ändå håller på. Den här reaktionen är inte vettig, inte resonlig. Den står framförallt inte i proportion till allt annat elände i världen. Jag vet det.
Framförallt hatar jag min födelsedag. Jag hatar fräscha sommartårtor med citronsmak, sånt där som alltommat vill pracka på en när man fyller år på sommaren - när ska folk förstå!?! Citron och lime hör hemma i sallader, på avokado med havssalt, till kött. Det är ju så enkelt egentligen. Jag gillar amerikanskt söta saker, blå marsipan som matchar plastponnyerna och annat som man gillade när man var liten. Inte sånt där sofistikerat, inte sånt där jag borde tycka om. Inte någon snofsig key lime pie som smakar surt som vuxenlivet självt! Citron- och limepajerna liksom hånar mig. De blir uttryck för ännu någonting jag borde tycka om men som jag faktiskt inte gillar. Alls! Jag hatar att bli äldre för det betyder ju att saker förändras! Det som är så roligt? Eller...
Det dåliga självförtroendet gör att jag aldrig tror att någonting kan ordna upp sig, någonsin. Det gör att jag måste hålla fast vid det jag har. Jag kastar mig inte ut i det okända, jag är rädd för att jag saknar förmågan att landa på fötterna igen. På grund av rädslan fruktar jag examensdagen lika mycket som andra längtar till den. Dessutom ca 2 terminer innan alla andra ens börjar tänka på det. Kära Bullen, det här är inte normalt!
yetanotherkandidat goes timvikarie, återigen
Det är inte synd om mig. Jag har latat mig, tittat på tv, tittat i taket, slösurfat. Jag har gjort alla de där sakerna jag så desperat har saknat när arbetsbördan varit som tyngst. Jag kan konstatera att mitt liv är högaktningsfullt ointressant. Det har liksom stannat av. Det värsta är att jag stormtrivs.
Allt jag hade tänkt göra då? Garderoben och rummet som skulle städas, papprena som skulle sorteras in i pärmar, IKEA-möbler som skulle skruvas ihop, vänner jag skulle träffa, bullar jag skulle baka. Allt det jag skulle göra när jag hade tid - det bara blir inte av! Jag känner mig genuint lat och har dåligt samvete... igen. Är det inte det ena så är det allt det där andra? Varför kan jag inte bara koppla av ens när det står på schemat? Varför gör jag så här?
Imorgon är semestern slut. Jobbet börjar för sommaren och jag vill helst bara försvinna. Jag önskar att jag kunde se det som inspirerande att ånyo vandra i sjukhuskorridorerna fast i en annan skepnad. Jag önskar att jag inte skulle vara så fantastiskt dramatisk. Ett jobb är ett jobb och lärorikt per definition. Eller? Den där obehagliga känslan smyger sig på mig igen, den där jobbiga när man är sådär mitt emellan, eller med andra ord när man är ingenting. Jag är inte ens en tiondel så duktig som undersköterskorna som jobbar där, och doktor känns just nu absurt avlägset. Med andra ord, inte duglig som undersköterska, inte duglig som doktor. Bara ännu en timvikarie i mängden att gödsla med. Dessutom en avdankad sådan som det inte är värt att spendera tid för att utbilda eftersom jag tydligen ska vara färdig doktor snart.
Det är inte synd om mig, som sagt. Men just nu, trots att det är oerhört självcentrerat, känns det onekligen så. Buhu.
Allt jag hade tänkt göra då? Garderoben och rummet som skulle städas, papprena som skulle sorteras in i pärmar, IKEA-möbler som skulle skruvas ihop, vänner jag skulle träffa, bullar jag skulle baka. Allt det jag skulle göra när jag hade tid - det bara blir inte av! Jag känner mig genuint lat och har dåligt samvete... igen. Är det inte det ena så är det allt det där andra? Varför kan jag inte bara koppla av ens när det står på schemat? Varför gör jag så här?
Imorgon är semestern slut. Jobbet börjar för sommaren och jag vill helst bara försvinna. Jag önskar att jag kunde se det som inspirerande att ånyo vandra i sjukhuskorridorerna fast i en annan skepnad. Jag önskar att jag inte skulle vara så fantastiskt dramatisk. Ett jobb är ett jobb och lärorikt per definition. Eller? Den där obehagliga känslan smyger sig på mig igen, den där jobbiga när man är sådär mitt emellan, eller med andra ord när man är ingenting. Jag är inte ens en tiondel så duktig som undersköterskorna som jobbar där, och doktor känns just nu absurt avlägset. Med andra ord, inte duglig som undersköterska, inte duglig som doktor. Bara ännu en timvikarie i mängden att gödsla med. Dessutom en avdankad sådan som det inte är värt att spendera tid för att utbilda eftersom jag tydligen ska vara färdig doktor snart.
Det är inte synd om mig, som sagt. Men just nu, trots att det är oerhört självcentrerat, känns det onekligen så. Buhu.
Ett klick av lycka...
Tillfredsställelsen är total. Projektarbetet, det skrev jag ut idag. Jag fick klicka på den där printknappen och lägga in varma nyutskrivna blad i en nyinköpt plastmapp för 8 kronor. Då behöver jag inte bry mig om oväsentligheter som att det regnar ute och jag kan strunta i att sommarförkylningen verkar kommit för att stanna. Äntligen, äntligen, äntligen av hela mitt hjärta!
Fluff
Solen skiner. Idag har jag gjort noll och ingenting. Det är så fantastiskt skönt! Huvudet är fluff, och projektarbetet är faktiskt nästan helt klart nu. Bitarna faller på plats.
Fluff, fluff. Jag trivs med mitt nya Nalle Puh-liv. Det här är livet på en pinne, som en mycket klok människa sa idag.
Fluff, fluff. Jag trivs med mitt nya Nalle Puh-liv. Det här är livet på en pinne, som en mycket klok människa sa idag.
Skräck-ST #1
Föreläsaren idag har ont. Hon kan inte jobba. Hon är besviken på vården. Ingenting hjälper. Ingen lyssnar. Ingen är empatisk nog. Vad behöver hon läkaren till?
Läkaren kan skriva intyg. Sjukskrivningar kan också läkaren ordna med. Minsann. Framför henne sitter en grupp på 60 studenter som ska lära sig något om rehabliteringsmedicin. Framför henne sitter en grupp med läkarstudenter som ägnat den senaste tiden åt fantastiskt hårt arbete. Framför henne sitter läkarstudenter som vill förstå. Men stundtals är det svårt.
Det är nämligen jobbigt att gå runt kvarteret. Att gå rehabkurs var det mest ansträngande hon gjort. Tänka sig, hon var tvungen att sitta i skolbänken hela 6 timmar om dagen. Det finns ingen som förstår hur det känns att känna sig oduglig. Att inte kunna göra det man vill. De mediciner vi skriver ut, får vi lära oss, de är ingenting att ha. Det gör ont ändå. Det går inte att arbeta ändå.
Jag blir först oerhört provocerad. Vadå, inte förstå hur det känns att känna sig otillräcklig? Jag gör inte annat! Jobbigt att gå i skolan 6 timmar? Allvarligt, kom igen! Jag är alldeles för trött för att orka lyssna på "jag orkar inte" efter de senaste veckorna. Sedan blir jag ledsen för att jag reagerar som jag gör. Det evigt dåliga samvetet, jag räcker inte till. Jag kan inte förstå. Jag är tydligen en sådan där dålig människa, någon av dem hon skäller på. Det hade kunnat vara jag.
Jag inser med ens att för att bli en duktig rehabmedicinare krävs en oändlig mängd tålamod, noll prestigetänkande och ett visst mått av teflonhud. Jag har ingen av dessa saker. Jag skulle bli universums sämsta rehabmedicinare. Jag blir med ens mycket tacksam för att det finns bra människor som vill jobba med dem som inte orkar.
Vi är så olika, vi människor. Reagerar på olika sätt, resonerar annorlunda jämfört med varandra. Vi orkar olika mycket, har olika mycket självinsikt. En del behöver hjälp på vägen. Egentligen ganska självklart och ändå blir jag provocerad. Provocerad av det där som är annorlunda. Eller är jag, hjälp mig, mest provocerad av min egen rädsla? Rädsla för att det inte är skillnader i person utan i utmattningsnivå? Är det egentligen så att jag är rädd för att bli det hopplösa fallet själv, för att bli den där som alla suckar över? Rädd för att inte kunna sitta i skolbänken ens i 6 timmar? Rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv och mina brister? Rädd för att inte vara tillräckligt ödmjuk, rädd för att inte förstå?
Rädd för att hon skulle kunna vara jag om tio år?
Läkaren kan skriva intyg. Sjukskrivningar kan också läkaren ordna med. Minsann. Framför henne sitter en grupp på 60 studenter som ska lära sig något om rehabliteringsmedicin. Framför henne sitter en grupp med läkarstudenter som ägnat den senaste tiden åt fantastiskt hårt arbete. Framför henne sitter läkarstudenter som vill förstå. Men stundtals är det svårt.
Det är nämligen jobbigt att gå runt kvarteret. Att gå rehabkurs var det mest ansträngande hon gjort. Tänka sig, hon var tvungen att sitta i skolbänken hela 6 timmar om dagen. Det finns ingen som förstår hur det känns att känna sig oduglig. Att inte kunna göra det man vill. De mediciner vi skriver ut, får vi lära oss, de är ingenting att ha. Det gör ont ändå. Det går inte att arbeta ändå.
Jag blir först oerhört provocerad. Vadå, inte förstå hur det känns att känna sig otillräcklig? Jag gör inte annat! Jobbigt att gå i skolan 6 timmar? Allvarligt, kom igen! Jag är alldeles för trött för att orka lyssna på "jag orkar inte" efter de senaste veckorna. Sedan blir jag ledsen för att jag reagerar som jag gör. Det evigt dåliga samvetet, jag räcker inte till. Jag kan inte förstå. Jag är tydligen en sådan där dålig människa, någon av dem hon skäller på. Det hade kunnat vara jag.
Jag inser med ens att för att bli en duktig rehabmedicinare krävs en oändlig mängd tålamod, noll prestigetänkande och ett visst mått av teflonhud. Jag har ingen av dessa saker. Jag skulle bli universums sämsta rehabmedicinare. Jag blir med ens mycket tacksam för att det finns bra människor som vill jobba med dem som inte orkar.
Vi är så olika, vi människor. Reagerar på olika sätt, resonerar annorlunda jämfört med varandra. Vi orkar olika mycket, har olika mycket självinsikt. En del behöver hjälp på vägen. Egentligen ganska självklart och ändå blir jag provocerad. Provocerad av det där som är annorlunda. Eller är jag, hjälp mig, mest provocerad av min egen rädsla? Rädsla för att det inte är skillnader i person utan i utmattningsnivå? Är det egentligen så att jag är rädd för att bli det hopplösa fallet själv, för att bli den där som alla suckar över? Rädd för att inte kunna sitta i skolbänken ens i 6 timmar? Rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv och mina brister? Rädd för att inte vara tillräckligt ödmjuk, rädd för att inte förstå?
Rädd för att hon skulle kunna vara jag om tio år?
