En ängel svart
Det ligger en patient på avdelningen som vi har utrett på längden och tvären ett tag nu. Vi har skickat till röntgen, konsulter och till röntgen igen för att slutligen sticka en nål i den lilla förändringen för att testa cellerna. Cellerna har skickats till celldoktorn för att färgas med olika cellfärger för att nå en slutgiltig dom. Det är där vi är nu, fredag eftermiddag. Vi har väntat hela veckan tillsammans med patienten. Det finns risk att det inte ser så bra ut, men innan det där cellsvaret kommit så lever ju hoppet; hoppet om att det trots allt som talar för motsatsen ska vara snälla celler och hoppet om att vår hypotes är felaktig.
Så kommer svaret. Ett futtigt tunt papper med siffror och bokstäver. Det ser inte mycket ut för världen, mest ganska tråkigt, stelt och torrt. Just det här pappret är dock av en synnerligen elak och obarmhärtig art för när man sammanfogar siffror och bokstäver så fullkomligt skriker det futtiga pappret ut det högmaligna svaret. I min hand håller jag pappret som denna fredagkväll tänker slå en familj i spillror. I min hand håller jag pappret som tänker tvinga en förälder till att planera sin begravning tillsammans med sina barn. Hoppet är ute om det inte sker ett medicinskt mirakel. Så förbannat oåterkalleligt ute. Jävla skit.
Jag ringer överläkaren. Jag läser papprets helvetesbudskap och sedan får jag äran att ta papprets roll. Jag och min överläkare får nämligen den tveksamma äran att bli dödens budbärare denna regniga fredag på det lilla sjukhuset. Denna fredag kommer jag för att sätta en oåterkallelig prägel på den här familjens liv som en dödsängel med ett bud om plågsam död. Det känns som om jag har valt ett förbannat fint jobb.
Glad fredag.
Vi lever i det här yrkesvalet med livets alla sidor, från det absolut högsta till det allra lägsta. Döden är vad döden är, men livet är också vad livet är. Oundvikligt ändligt.
