Nyläkare i exil

Det är officiellt. Jag har ingen tid den här veckan, och är en hemsk människa därefter. Jag kan inte vara social, inte åka hem till mamma, inte mysa med pojkvännen. Den här veckan ska fantastiskt mycket information och undersökningsteknik in i huvud och fingrar. Det bara är så. Den här veckan är jag och min utbildning som ett nykärt par. För oss existerar ingen annan.  Det är otroligt kul och jag vill, vill, vill trots visst obehag från näsan efter en dags undervisning i undersökningsteknik. Undrar stilla om jag inte hittat hem, trots allt. Det blev kärlek vid första ögonkastet bland alla trevliga människor, mikroskop, trattar och fiberskop av olika slag.

- Det är mitt öga; det tåras och gör ont att öppna, alltsedan jag lekte med barnbarnet. Gör mig frisk, snälla doktorn.

Det dumma är att jag alltsedan psykkursen inte tycker att jag kan någonting. Jag tycker synd om patienten som ska behöva utsättas för min okunskap nu när jag är på akuten och leker ögondoktor. Jag lyckas dock ta mig i kragen för att kontrollera patientens syn, ta mig en titt på ögat, evertera ögonlocken, fumla med biomikroskopet och lysa igenom ögat. Jag tar fram ögondropparna med fluoroscein och färgar patientens öga som vi har lärt på seminariet. Det är då jag ser den där gröna lysande randen på hornhinnan, en rispa som irriterar. Jag visar handledaren. Han håller med om diagnosen, och den handläggning jag föreslår gillar han. Jag pyser löjligt av stolthet.

Ok, nu är det kanske inte fantastiskt att kunna se en fluorescerande grön rand i mikroskop, men det kändes skönt.  Någonstans ska man ju börja, och det är alltid fantastiskt tillfredsställade att upptäcka att man kan någonting, även om det bara handlar om en rispa. Vem vet, det kanske rent av blir en doktor av mig med någon dag?

Bäste HR-representant på sjukhuset,
Jag är en läkarstudent som kommer att ha avslutat min tionde termin till nästa sommar. Jag söker nu sommarvikariat hos er. Jag kan tänka mig allt ni har att erbjuda, jag kan jobba alla de veckor ni vill. Lön är valfritt. Snälla, snälla, snälla...

Ok. Fungerar inte. Ctrl + A + Del.

Till HR-representant på sjukhuset
Hej,
Jag är en läkarkandidat som till sommaren 2009 kommer att avsluta min tionde termin. Jag söker vikariat under sommaren 2009. Jag har ingen erfarenhet, har aldrig gjort det här tidigare och jag är smått desperat. Ärlighet varar längs eller hur?

Huvva. Inte det heller. Ctrl + A + Del.

Tjaba anställningssnubben,
Jag är en läkarstudent på några å tjugo jordsnurr som bara vill ha ett schysst jobb, liksom. Jag har typ sommarlov nästa sommar å skulle gilla underläkarjobbet skarpt, tror jag. Min mamma säger att jag passar. Schyrra, bjussa på ett vik så kan jag bli värsta balla AT-läkaren hos er om ett par månsnurr!

Nej. Nu är jag faktiskt inte seriös längre. Defintivt Ctrl + A + Del.

Det där personliga brevet har inte blivit skrivet på hela dagen. Otaliga chokladbitar, otaliga tekoppar har passerat ner i magen. Jag har trugat mig själv, lovat mig själv tv-stund och den där dvd-boxen när allt det här är ivägskickat. Jag trodde det skulle vara enklare än såhär. Jag kan nämligen inte hjälpa känslan av att jag är jordens största fejk. Hur ska jag med någon slags trovärdighet framhäva mig själv som ett vik ul- alternativ för en arbetsgivare när det känns som jag inte har något att erbjuda? Jag är en mycket grön gröngöling. Det kan jag liksom inte komma ifrån. Hur ska jag kunna bli doktor när även den minsta rockstorleken känns för stor? Det känns som att förhäva sig att gå från golvtorkare till underläkare bara sådär.

Ok. Nu är jag faktiskt fånig. Jag är medveten om det. Men jag känner mig lite ynklig. Hur snabbt hamnade jag inte här? Hur lite av det jag trodde att jag skulle kunna kan jag? Hur blir man någonsin redo? Blir man någonsin helt redo? Eller måste man våga kasta sig utför det där stupet, släppa taget om räcket och hoppas att bakjouren och äldre kollegor är vänliga själar som hjälper en att falla mjukt? Hur gör man det?

Min handledare talar inte så bra svenska. Det leder till en minst sagt intressant handledningssituation på min hemavdelning just nu. Min handledare och patienterna kan nämligen inte kommunicera med varandra. Jag sitter på pinnstolen brevid och ser hur handledaren och patienterna talar förbi varandra. Jag sitter brevid och ser hur patienterna blir mer och mer frustrerade. Deras budskapet går inte fram. Handledaren missförstår det patienterna säger och för aggressivt fram sin egen agenda, utan hänsyn till personen som ska hjälpas. Patienterna gråter, blir arga, ger upp, vill därifrån. Min handledare förstår inte situationen eller vill inte se. Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag sitter i en veritabel rävsax. Vem är jag att döma? Vad kan jag om psykiatri? Har jag missuppfattat? Kan man ha synpunkter på sin handledare på det här sättet? Är det oförskämt? Hur talar man om för någon på ett finkänsligt sätt att samtalet de håller i inte fungerar, eller på ren svenska, hur det fullkomligt håller på att gå åt skogen?

Samtidigt har jag någonslags skyldighet mot patienten som sitter där. Ska inte jag som kandidat också värna om patientens bästa? Gör jag det i det här fallet när jag bara sitter tyst? Är det fegt?

Tur att placeringen snart är över.