Nyläkare i exil

Det finns många äldre kollegor som berättat för mig om den stora tröttheten som gärna drabbar dig som ny underläkare. Nu kan jag berätta om samma sak. Idag gick jag direkt hem från det lilla sjukhuset och la mig för att sova middag. Jag hann knappt få av mig ytterkläderna innan jag somnade. Därefter sov jag i ungefär 3 timmar. Det var väldigt skönt. En del av mig befarar dock att jag ännu inte upplevt det värsta då jag kan berätta om en mycket lugn introduktionsdag med få patienter och mycket undervisning. Det gör mig lite rädd inför hur jag ska klara mig sen när det bara är jag och min bakjour där på akuten mitt i natten.

Jag är en läkarbebis, det är bara att inse. Jag känner full sympati för det lilla barnet som vaknar upp en kort stund, betraktar världen för två sekunder för att sedan sova och bearbeta alla nya intryck. Jag träffar min patient, dikterar, skriver recept med darrande hand för att sedan nästan sjunka ihop av det som för mer vana kollegor är en struntsak. Jag längtar just nu efter att få mer rutin på saker, att få känna att det flyter. En del av mig har konstant panik när jag inser hur ovan jag är, hur skör ordningen är och hur lite som krävs för att kasta mig ut i noll koll.

Samtidigt njuter en annan lugnare del av mig; det är enormt spännande när allting är nytt och enormt tillfredsställande när allting är utvecklande. Likt ett litet barn som fascinerat kan betrakta en lampa på ett sätt som vi vuxna människor aldrig skulle komma på tanken att göra, är rutinjobbet någonting som får mitt hjärta att slå lite extra. Det är ett slags underläkarprivilegium om man så vill. Rutinjobb blir ju efter ett tag långtråkigt och just nu finns inget rutinjobb i min värld. Jag utmanas, hela tiden. Det är läskigt, stundtals vidrigt, men samtidigt alldeles, alldeles fantastiskt. Det är början på resten av min karriär.