De där dagarna

Det är lite svårt det där med att alltid lämna. Det är svårt att packa ihop sina saker just när man hade börjat göra sig bekväm för att gå rakt ut i det okända igen. Jag har tvingat mig själv att lämna om och om igen den senaste tiden. Lämna bekvämlighet, lämna trygghet och byta ut det mot ovisshet. Tvingat mig själv att flytta, lära mig köra bil, åka skidor, älska löpning. Allt för att jag så småningom hoppas att kunna landa i något bättre, någonting ännu närmare mina drömmar. Oftast vet jag ju att det är så, vilar lugnt i det och livet rullar vidare med pendling, AT-rotation, extraplaceringar tills jag inser att tiden visst har gått väldigt fort. Det är under de dagarna som jag liksom kan ramla tillbaka till en ledsen plats och bara inte orkar vara stark eller resonabel.

Det är de dagarna jag behöver påminna mig själv om varför lite extra mycket. Det är de dagarna som jag lämnarmannen och vännerna i vårsolen för att själv ta mig till en ensam lägenhet borta i skogen. Det är de dagarna när jag vet att det som väntar är nervositet på ännu en ny arbetsplats där jag så småningom hoppas att jag ska passa in. Det är de dagarna när jag fumlar, behöver fråga om vad jag heter. Det är de dagarna när jag får negativa besked och tvingas fundera om vad gäller det där livet efter AT.

Det kommer att bli bättre. Jag vet ju det. Jag vet ju att det förr eller senare kommer att komma stunder när jag inser att jag faktiskt har lärt mig något nytt. Det kommer att komma stunder när jag inser att jag har kommit ut på andra sidan, blivit starkare, vuxnare, lättare. Tills dess så får jag be min omgivning om ursäkt och vara glad över att den enda som drabbas av min frustration är högtalaren på min stereo.

Idag vankas det nämligen glass på gatan i skogen. Det vankas arg musik och orimlig självömkan. Det vankas löprunda i ipod-bubbla. Allt tills jag blivit snäll och positiv igen.


Miljöbyte

Jag åker buss. Efter otaliga varv fram och tillbaka mellan skogen och staden i bil i olika varianter av det värsta väglaget och nattjour gånger jag-har-slutat-räkna fick det bli så. För omväxlingens skull, för att kunna längta efter att köra bil igen. Och kanske för att njuta av de fördelarna som det ändå har att åka bussen, kunna sova, surfa och göra allt annat än att vara rädd för isfläckar.

Det går fort nu. Det är snart dags att byta placering igen. Jag är inte stormförtjust i just den här förändringen från sjukhuset till psykiatrin. Det var ju inte så kul senast. Och, nej, jag tror inte att psykiatri på något sätt är min grej riktigt. Jag arbetar just nu hårt med att försöka se det just som att åka buss ibland när man kanske egentligen föredrar bilpendling. Att se det som för omväxlings skull. Att se det som att det kanske ändå finns fördelar. Att byta miljö för att uppleva något annat som man sällan ser. Eller?


Pausmusik

Varma sommardagar
Vacker skärgård
Sena ljumma sommarkvällar
Ett glas vin
Älskling, vad ska vi grilla ikväll?

Jag har åkt ifrån bekymmer, funderingar om framtiden.
Med lön.

Det stavas betald semester för första gången och är ännu en anledning att trivas som en arbetande människa. Jag kan acceptera denna fantastiska idé lagom tills det att det är dags att börja jobba igen på måndag.

 

Måndagsjour, bring it on.


ZZZ.99 Postjournellt syndrom

Det har varit en hård vecka så här några tunga jourer senare. Jag har jobbat, sovit lite, jobbat, jobbat och jobbat lite till. Jag trivs bra, det rullar på. Jag har mina rutiner, om morgonen, om kvällarna och nog känns ändå lägenheten i skogen som mitt hem trots ensamheten om kvällarna. Det kommer över mig ibland dock. Det kommer över mig när jag övertrött sitter i min mörka lägenhet och inte kan sova. Mörk är lägenheten inte nödvändigtvis i avsaknad på lampor, utan mörk är lägenheten för att jag helt enkelt inte orkar tända de lampor jag har. Det kan ju tyckas helt barockt, egentligen. Det kan tyckas lika bisarrt som att jag inte orkar plocka upp de där tidningarna från golvet, lika annorlunda som att jag inte mäktar med att borsta tänderna och lika konstigt som att det är en utmaning jämförbar med att bestiga Mount Everest att faktiskt bädda upp sängen och sova. Det går emot allt sunt förnuft. Egentligen.

Det är ju kul det här. Jag gillar att jobba. Men det är dagar som denna när man sitter i sin mörka lägenhet i skogen alldeles för långt från lysknappen som man undrar vad det är man gett sig in på egentligen. Jag lider just nu av postjournellt syndrom vars patogenes vilar i utmattningens patofysiologi för att tala fikonspråk. Det innebär rent praktiskt, förutom en förlamande trötthet och selektiv svaghet vad gäller lysknappar en viss förvirring. Förvirring som ibland, tja, låt oss säga kostar en resa till staden och en stor portion besvikelse.

För besvikelse är precis vad jag känner. Jag har fått smaka på begränsningar. Jag orkar inte allt jag tror att jag ska orka. Tydligen. Jag orkar inte att jobba mer eller mindre 30 timmar i sträck för att sedan gå hem, ta en dusch, göra mig fin och åka till staden för umgänge med mannen, vännerna och familjen. För då så glömmer jag plånboken under någon filt någonstans. Då letar jag som en dåre, missar bussen så att jag därefter missar tåget. Så får jag gå hem, gråta av mig sminkningen och rynka nya klänningen i pur och kristallklar frustration. Så får jag tacka någon lycklig stjärna eller snäll fe för att det går nya bussar till staden imorgon. Så får jag acceptera att jag blir ledsen av sånt här. Ledsen på det där sättet att jag får salteksem och ledsen på det där sättet att jag inte ens vill kunna själv. Ledsen på det där sättet att allt jag vill ha är någon som stryker mig över håret och är lugn och trygg, någon som tittar på mig med hoppfulla ögon. Ledsen på det där sättet att jag vill bli omstoppad, ledsen så att jag vill somna i någons famn. Ledsen så att någon annan tänder en nattlampa till tröst. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis en piggare sådan. Om nu bara någon snäll fe kunde tända lampan så att jag hittade ut till sängen från min plats i det mörka köket...


Det var så det kändes

Vintersol. Mitt på dagen. Snö, skog, jag, kompisen. En ny känsla. Utvilad. Rosenkindad. Glad.

Jaså, det var så det kändes. Det är en känsla jag kan leva med. Visserligen utfattig efter körlektioner och dagdrivarliv, men ändå. Jag ser det som en investering och vet att underbart är kort. Idag kom det brev. Schema, introduktion, traumamanual. Spännande, spännande. Läs igenom. Snart där. Men inte än.

Imorgon ska jag ta en extra lång sovmorgon.


Ok, då

- Var vill du bo?
- Vill du ha en etta eller tvåa?
- Vilken tid vill du komma och titta på lägenheten?

Eh? Va? Det tar en stund innan jag svarar representanten på det lokala hyresbolaget i skogen. Jag är inte van vid det här. Jag är van vid överpris, garderober, ta vad som finns, var beredd att åka långt. Jag har sett det mesta av boendekompromisser. Tillsammans har vänskapskretsen testat allt. Man vänjer sig. Man nöjer sig. Man pendlar med kollektiva färdmedel. Det är livet i staden.

Detta är en kulturkrock utan dess like, men en trevlig sådan nu när man ändå måste flytta. Det är andra referensramar som gäller. Ljust ska det vara, gärna från två håll. Det var väldigt vad litet köket var - det går inte. Vi tittar på nästa. Fimpar i trapphuset. Lite stökigt. Här kan jag absolut inte bo. Tråkigt badrum. Nä, går bort. Över en kilometer till sjukhuset? Inte aktuellt. En efter en ratar jag lägenheter som jag skulle hoppat högt av lycka för i staden. Så hittar jag den ändå, min lägenhet. Representanten från det lokala hyresbolaget refererar till den som den lilla ettan. 42 kvm. Jaha. Nya vitvaror. Nyrenoverat. Stort kök. Stort förråd, varmgarage, tvättstuga i huset. Krypavstånd från sjukhuset. 3308 kronor. Ok, då. Man tackar. Det är livet på landet.

Vissa saker i mitt nya liv kan jag acceptera.


Därför

Ok. Jag vet ju varför jag flyttar. Jag vet att jag inte någonstans i detta avlånga land kan finna en arbetsplats som kommer att ta bättre hand om mig än det lilla sjukhus som jag ska börja jobba på. Jag vet att det är ett smart sätt att starta karriären på, samla erfarenhet, spara pengar. Just nu finns det ingen framtid för mig här i staden. Jag kan inte skjuta upp min karriär, acceptera en lägre lön, jag orkar inte harva runt i den gråa, osynliga kandidat-eller-var-det-visst-vik-ul-nu-massan på universitetssjukhuset för en massa övriga kansken, för det lilla hopp jag fortfarande har. Det passar säkert andra, men inte mig, inte just nu. Jag har tråkat ut er med detta resonemang förr. Jag vet varför jag går i exil till skogen där dialekten är bredare och människorna vänliga och vansinnigt nyfikna. Jag har logiken på min sida, förnuftet står som en hejaklack vid sidan av. Alla förstår mig.

Utom möjligtvis jag då förstås. Det här med förändringar är inte min grej. Jag försöker le, gaska upp mig, uppmuntra mig själv med mantra efter mantra. Men faktum är att det känns ensamt. Vansinnigt ensamt. Jag vill inte göra det här själv, men jag måste. Jag ska klara det här, även om tårarna faller när jag lämnar mitt hem i staden och packar upp favorittemuggen i skåpet på landet. Jag ska klara det här. 


Nyläkare i exil

Tiderna förändras. Jag bor i kappsäck och mitt bohag befinner sig i en lägenhet långt ut på landet som visst ska bli mitt hem. Jag är heller visst inte kandidat längre, utan en arbetslös dagdrivare i väntan på AT. Frågan har länge varit vilken som ska bli bloggens framtid. 

Jag insåg att bloggen fyller 200 inlägg i och med detta inlägg. Det hade kanske varit lägligt att sluta. Sen så insåg jag att en sådan förändring i nuläget hade fått mig att gå upp i limningen. Jag behöver bloggen och er fantastiska läsare. Det blir alltså en omstrukturering som det heter.  Omväxling förnöjer, eh?


Fina, fina, finaste

Jag läser kort och öppnar presenter efter att ha dansat hela natten med de bästaste vännerna. Jag är extremt lyckligt lottad, jag inser det. För här har jag jobbat, pluggat, panikat, varit upptagen, jobbat lite till och de står där vid min sida. Firar mig. Kommer på min fest, skriver fina tal. Ger mig fina blommor, bubbel, fina smycken som jag inte är värd. Jag är rörd till tårar och tror knappt att det är sant. Sentimental blogg idag, men det kan inte hjälpas.

Det finns viss risk att jag kommer bomba er med tackkort. Bara så att ni vet.


Livet, just nu

Jag tittar på bostad. Bilder på badrum, planritningar, och kök flaschar förbi på dataskärmen. Jag vet ju om att jag måste flytta. Det var liksom en del av AT-paketet. Det var liksom det att det låg i framtiden som snabbt blev ett obehagligt nu. Jag vet att jag måste, för karriären och för livet. Jag har fattat ett beslut, kontraktet är skrivet.

-Är det något som har hänt?

Vännen tittar på mig med en bekymrad uppsyn över en kopp te på favoritfiket. Jag har aldrig kunnat ljuga inför de som känner mig väl. Det syns i ansiktet på mig hur jag mår.

-Jo, vars...

Mina vänner är prövade hårt under det gångna året. Alltifrån anspänningen av det första läkarjobbet till riktigt avancerat kärlekstrubbel har gjort mig till allt annat än den mest harmoniska och lyckliga av människor. Men guldvännen bara tittar på mig igen, tittar på tekoppen och ger prinsessan på ärten ytterligare en chans att beklaga sig. Jag ger henne en tacksamhetens blick.  

Det är ju bara det att det är så förbannat okänt alltihop. Jag vill inte bara lämna. Jag trivs i den lägenhet jag har nu, jag älskar staden, närheten, det vana. Här har jag mina rötter, det vore så enkelt att bara fortsätta. Jag vet ingenting om att flytta. Jag vet ingenting om hur det går till att köpa bostad. Jag kan inte köra bil men jag måste lära mig det nu, trots att det känns läskigt och jag inte alls tror att jag kan. Jag känner mig liten, ynklig och ensam när jag mest måste vara stor, stor, stor, förbannat stor och vuxen hela tiden.

Jag tror att jag har regredierat lagom till examen. Istället för att fira och vara glad som en normal människa har jag mest bara lust att sätta mig på tvären, gråta hysteriskt och ge upp. Planen var ju liksom att jag skulle vara så mycket större när jag blev stor. Nu känner jag mig grundlurad, osäker, vet inte alls. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag är älskad av mannen jag älskar mest. Jag vet inte om det finns ett vi. Jag vet inte, vet inte, vet inte men hoppas, vill och tror. Under tiden finns bara en verklighet att ta tag i. För att vara på den säkra sidan gör jag det som är bäst för karriären för att åtminstonde inte förlora på två fronter. För att åtminstonde, om jag skulle ha fel, ha en grund att kunna bygga upp mig själv på igen om jag skulle vara tvungen. Jag har tvingats bli tillräckligt stor för att inse att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Jag har tvingats bli förbannat äckligt präktig och förnuftig.

Jag kör över alla känslor när jag styr mig in på bostadssidan, säger upp det fasta internetabbonemanget, hyr ut min lägenhet. Jag struntar i tårarna som faller, impulserna att ringa och avkräva mannen svar. Jag tvingar mig sälv till lydnad, jag tvingar mig själv till självcentrering och självförverkligande, jag tvingar mig själv att tycka att det är roligt. Låtsas tills det blir på riktigt och allt det där... 


Dr Nice i alla fall i teorin

Jag tänker på er favoritmänniskor mest hela tiden när jag sitter här ensam på mitt rum. Jag längtar efter er, undrar vad ni gör, hur ni mår och jag skulle vilja ringa er alla och bara prata i timmar. Jag vill sitta i solen med er och fira semester, prata om allt eller inget, krama om er, bli omhållen. Jag vill vara en del av ert liv, mer än ni någonsin kan ana.

Så synd då bara att det aldrig märks.

Jag är en rätt trevlig person att känna, i alla fall i teorin. Men  i praktiken är jag just nu den där kompisen som aldrig ringer, kompisen som aldrig svarar på mail, kompisen som aldrig kan komma, barnbarnet som är trött och butter hemma hos mormor, on-off ragget som aldrig är hemma och tjejen som inte kan fika. Jag är dottern som inte ringer tillbaka eller som inte kan åka till sommarstället och jag är systern som inte kan stanna trots vädjande blickar från de bästaste småflickorna i hela världen. Jag är hon som somnar när man ska titta på film och hon aldrig kan bjuda på något gott eftersom affären har stängt när det är dags att gå hemåt. Jag är kvinnan med det enormt dåliga samvetet.

När dagen blir till kväll och jag tänker på saker jag egentligen hade tänkt att att göra som inte blivit gjort börjar jag nästan att kvävas. Jag fäller en tår och ber ännu en stilla bön för att jag en dag kanske ska lära mig det där med balans, och för att bitarna i livet en dag ska falla på plats. Jag ber en bön för att ni ska finnas kvar. Jag ber om ursäkt för hur jag prövar ert tålamod och jag ber om ursäkt för att jag tyvärr måste be er om att fortsätta förlåta ännu mera. För att jag vet ju att jag kommer att behöva det i framtiden. Jag ber tyvärr inte om bot och bättring, utan för att ni ska älska mig ändå.

Snälla?

Tankar

Jag var hemma i helgen. Hemma i det bekanta, hemma vid husen, hemma där man fikar, hemma där alla favoritmänniskorna finns, hemma hos honom. Jag ville inte åka därifrån. Missförstå mig rätt. Jag vill det här. Jag trivs på det lilla sjukhuset. Men ändå är det stundtals så svårt. Det är svårt när livet där fortsätter utan dig, det är svårt när du ser vad du saknar, det är svårt när du inte är där tillräckligt länge för att se baksidan. Du ser den där framsidan, hus i solnedgången i en semestrig sommarvacker stad som ropar glass, ledighet och trygghet. Du är tillräckligt trött för att inte ifrågasätta. Det känns tillräckligt hopplöst att känna sig otillräcklig. Det räckte liksom med den där första jouren, den där övertiden som bara sker, missade bussar, missade fester. Så du fäller en tår när den bussen du hann med så obönhörligt och obarmhärtigt tar dig därifrån, trots att du kanske inte har något att gråta för.

Det är skymmer i Sverige när jag åker. Jag åker förbi ängar, åkrar, vattendrag, skogar. Det är sol, regn och åska om vartannat. I bussen kan jag inte annat än att koppla av och titta på mitt nya hem, titta på skogen. Tårarna torkar och axlarna kan släppas ner om så ändå bara för en liten sekund. Jag kan gilla det här också. För det är vackert, dramatiskt och rofyllt på samma gång. Det är en nystart. Här finns en framtid kanske trots allt. Här kan jag växa. För nog kanske så gråter jag, men när jag klarar något är jag stoltare än en nybliven mor. Det är självständighet när den är som bäst och när den är som sämst, det pendlar mellan hopp och förtvivlan och mellan skämsel och stolthet. Den sista tåren är inte fälld, det sista skrattet inte skrattat. Detta är mitt liv.

Orka!

Jag vill bara lägga mig ner
Vila en stund
Bli lite omhållen
Ompysslad
Omhändertagen
Sedd

Orkar inte kämpa idag
Orkar inte vara duktig
Orkar inte vara stark
Orkar inte orka.

När varje förbannad dag är
saknad
saknad
saknad
saknad
saknad

Är det okej?

En annan sorts saknad

Jag träffade en av mina favoritmänniskor idag.
Jag vet inte ens om jag får tycka att hon är en favoritmänniska.
Det känns som att ta sig friheter som inte är mina.
Men det kan inte hjälpas.
Vissa människor bara är sådär
varma
smarta
skarpa
självklara
idoler
Hans mamma är en sådan person.
Det är svårt att inte sakna.
Det skulle du också göra.

Jag stöter ihop med henne i det anonyma myllret av opkläder och läkarrockar uppe på röntgenavdelningen.
Även om jag hade önskat att saker och ting var radikalt annorlunda.
Ett hej, en kram
jag lovar att ringa om jag behöver hjälp
Sen springer jag vidare
Kirurgerna har redan hunnit springa ner till avdelningen
Jag har aldrig haft mindre lust att springa efter.
Kan vi inte ronda mera här?

Det är såhär det är nu.
Jag måste acceptera det
trots att jag inte vill
Bitterljuvt att träffas igen
för det påminner en om saknaden
om det lilla tomrum som skapats
För sådant är tyvärr livet.

Jag protesterar

Det har ju varit kvinnodag och sådär. Finfina plakat har lyfts till skyarna medan andra hävdar att vi faktiskt är jämställda och att demonstrationerna mest är en relik från en tid som var. Vi firar kvinnodagen av tradition, eller?

Det som skrämmer mig mest är denna inställning när allt vi ser faktiskt borde leda oss till den motsatta slutsatsen, Vad som skrämmer mig ännu mer är att det som jag tror hindrar oss från faktisk jämställdhet tycks vara svårt att protestera mot eller att vara arg på. Det handlar ju om vad jag tror att jag vill eller vet att jag borde vilja, och hur inkompatibelt det är med allt det där andra som jag vet att jag vill. Det handlar, kort och gott, om förväntningar på vem jag borde vara på jobbet och hemma.

För ett halvår sedan hade jag också suttit där på lunchrasten och glatt vägt olika specialiteters fördelar och nackdelar mot varandra. Jag hade också funderat på hur specialiteten skulle påverka min pojkvän, min familj, mina barn. Jag hade varit del av det där som jag bara vill kräkas på nu när jag inte längre får vara med i den klubben. Nu när jag står här själv. Ensam. När jag helt plötsligt bara har mig själv att ta hänsyn till. Då finner jag mig plötsligt i att verkligen veta ut eller in, vilket förstås kan ses som en aning konstigt.

Kalla mig bitter, men det upphör inte att förvåna. Intresset för den specialitet man (kvinna?) väljer verkar i mångt och mycket vara sekundärt till hur den påverkar familjen; till skillnad från många av de manliga kursarna som, om jag tillåter mig att raljera, glatt proklamerar att de ska bli neurokirurger, kosta vad det kosta vill. Varför är det så? Varför blir så enormt smarta kvinnor så oerhört dumma när det gäller att prioritera sig själva och sina intressen när det väl kommer till kritan? Varför behöver det vara antingen eller när det aldrig är så för en man? Den läskigaste frågan av dem alla torde nog ändå vara vem är det som driver denna utveckling (eller stagnation) eller kanske framförallt vad det är som driver de som driver utvecklingen? Varför behöver jag bli dumpad för att ifrågasätta?

Vissa dagar är svårare än andra. Idag är en sådan dag. Det är dagar som påminner och minnen som bränner värre än en djup andragradsbrännskada över hela kroppen. Det är minnen om en lyckligare tid än nu. Hade jag kunnat  åka tillbaka till då hade jag gjort det, alla gånger, och det stör mig.

För idag väljer jag ilskan. Idag väljer jag för en gångs skull de röda plakaten och protesterar mot mig själv och min egen förbannade dumhet. Sedan tackar jag gudarna för de personer som står brevid när jag ändå faller ihop, när jag inte kan lura mig själv längre. Det är en gammal vän som hjälper mig att damma av plakaten när de fallit i backen brevid mig och påminner mig om att jag är värd att älskas. Oavsett vilken specialitet jag väljer, oavsett mina fel och brister. Samtidigt som jag går under av smärta och hulkar som en lipsill finns hon där med all sin klokhet och ställer upp.

Tack för att du finns, av hela mitt hjärta.

Tjatig saknad

Min lägenhet är fruktansvärt tom. Det händer att jag hittar saker som påminner och jag kastas ner i det där avgrundsdjupa hålet av saknad. Jag känner mig värdelös, undrar vad jag gjorde fel. Får panik när jag inser att jag inte förstår varför. När jag inser att jag inte räckte till, trots att jag verkligen ville. Undrar om det gör mig till en hemsk människa.

Undrar om fokus har varit på fel saker för dig.
Undrar hur jag hade kunnat göra det annorlunda.
Undrar om jag borde ägnat mindre tid åt utbildningen
och mera tid åt dig
Hade du älskat mig då?
Hade jag varit beredd att göra det?
Hade jag kunnat leva med mig själv?
Hade du varit beredd att ställa upp för mig då?
Hade det gjort mig intressant i längden?
Hade det inte bara gjort mig våpig?
Har jag prioriterat fel?
Vad hade jag behövt göra
för att få dig att förstå hur jag älskar dig så att det gör ont?

Det gör fruktansvärt ont. Men jag lever. Och saknar.

RSS 2.0