Nyläkare i exil

Vintersol. Mitt på dagen. Snö, skog, jag, kompisen. En ny känsla. Utvilad. Rosenkindad. Glad.

Jaså, det var så det kändes. Det är en känsla jag kan leva med. Visserligen utfattig efter körlektioner och dagdrivarliv, men ändå. Jag ser det som en investering och vet att underbart är kort. Idag kom det brev. Schema, introduktion, traumamanual. Spännande, spännande. Läs igenom. Snart där. Men inte än.

Imorgon ska jag ta en extra lång sovmorgon.

Det var visst dags att försöka ta körkort nu, även för en inbiten storstadsbo som tror att man klarar sig ändå. Det var en del av uppgörelsen. Jag vet ju det sen i somras. Det är en obligatorisk vaccination mot dödlig lappsjuka, denna frihet i en rosa plastbit och en (helst blå) lackad metallåda på hjul. Så jag försöker, men är allt annat än ett proffs. Det här är nytt. På riktigt.

Det har liksom inte intresserat mig något vidare värst innan, det här med motorer och bilar. I ärlighetens namn intresserar det mig fortfarande inte, dessa motorer. Det som intresserar mig är att kunna rulla dit jag vill. Så jag måste uppbåda ork, energi, intresse. Faktum är att jag inte ens har läst så mycket som en barnbok om bilar innan. Jag har lyckats undvika Mulle Meck och Här kommer brandbilen/ambulansen/lyftkranen/skottkärran-böckerna trots tät kontakt med barn i äkta Mulle Meck-ålder. Jag har alltid lyckats övertala dem om att Mamma Mu faktiskt är roligare.

Men Mamma Mu kör inte bil. Mamma Mu undervisar varken barnen eller deras storasyster i skillnaden mellan kylrem och generator. Mamma Mu tycker nog att det här med att lära sig var man ska fylla på kylarvätska och motorolja är ungefär lika kul som storasyster tycker att det är. Så jag och Mamma Mu, vi har inga förkunskaper. Vi står frågande, vet inte i vilken ände vi ska börja egentligen. Början? Var är den? Hur ska vi lära oss det här? Koppling, motorer, varvtal, växla, väjningsplikt, rondeller, motorväg. Rena rama grekiskan. Mu, också.

Det här är nya djupa vatten för mig, en ny värld där jag inte har några som helst förkunskaper. Jag förstår med ens hur hon kanske kände sig i somras, den anhöriga till den svårt sjuka patienten med svullen buk och lågt blodtryck. Hur hon ville förstå, hur jag ville och hur jag försökte förklara. Hur vi försökte förstå varandra där på olika sidor, med olika erfarenheter, olika kunskaper. Hur frustrerande det var att inte nå fram. Men hur förklarar man albuminets betydelse för blodomloppets funktion för någon som inte läst kemi sedan 40-talet? Hur förklarar man frikoppling och generatorrem för någon som är stolt över att veta skillnad mellan broms- och gaspedal?

Tålamod har aldrig varit min bästa gren. Jag är van vid förkunskaper, att fatta snabbt. Jag är ju ett pluggproffs. Jag håller på att lära mig en ödmjukande nyttig läxa när det är ett faktum att jag inte pluggar längre. Det är därför lika mycket ett faktum att jag inte är proffs på något överhuvudtaget. Jag är grön, grönare, grönast. Ny på jobbet, ny i trafiken. Inte där än, ofärdig. Inte färdig, utan formbar. Det kommer över mig ibland med skräckblandad förtjusning. Vem är jag nu egentligen? Vem är jag när jag inte går i skolan? Vem är jag bortom tentor och föreläsningar? Bortom seminarier? Vem är jag som yrkesperson? Vem är jag som bilförare?

Jag har ingen aning. Jag måste istället acceptera att ta det ett steg, en jour, en kurva, en rondell i taget. Ut och köra, ut och öva, ut och joura, ut och resa. Tålamod. Jaha. Bäst att knäppa på sig säkerhetsbältet, då.

- Var vill du bo?
- Vill du ha en etta eller tvåa?
- Vilken tid vill du komma och titta på lägenheten?

Eh? Va? Det tar en stund innan jag svarar representanten på det lokala hyresbolaget i skogen. Jag är inte van vid det här. Jag är van vid överpris, garderober, ta vad som finns, var beredd att åka långt. Jag har sett det mesta av boendekompromisser. Tillsammans har vänskapskretsen testat allt. Man vänjer sig. Man nöjer sig. Man pendlar med kollektiva färdmedel. Det är livet i staden.

Detta är en kulturkrock utan dess like, men en trevlig sådan nu när man ändå måste flytta. Det är andra referensramar som gäller. Ljust ska det vara, gärna från två håll. Det var väldigt vad litet köket var - det går inte. Vi tittar på nästa. Fimpar i trapphuset. Lite stökigt. Här kan jag absolut inte bo. Tråkigt badrum. Nä, går bort. Över en kilometer till sjukhuset? Inte aktuellt. En efter en ratar jag lägenheter som jag skulle hoppat högt av lycka för i staden. Så hittar jag den ändå, min lägenhet. Representanten från det lokala hyresbolaget refererar till den som den lilla ettan. 42 kvm. Jaha. Nya vitvaror. Nyrenoverat. Stort kök. Stort förråd, varmgarage, tvättstuga i huset. Krypavstånd från sjukhuset. 3308 kronor. Ok, då. Man tackar. Det är livet på landet.

Vissa saker i mitt nya liv kan jag acceptera.

Ok. Jag vet ju varför jag flyttar. Jag vet att jag inte någonstans i detta avlånga land kan finna en arbetsplats som kommer att ta bättre hand om mig än det lilla sjukhus som jag ska börja jobba på. Jag vet att det är ett smart sätt att starta karriären på, samla erfarenhet, spara pengar. Just nu finns det ingen framtid för mig här i staden. Jag kan inte skjuta upp min karriär, acceptera en lägre lön, jag orkar inte harva runt i den gråa, osynliga kandidat-eller-var-det-visst-vik-ul-nu-massan på universitetssjukhuset för en massa övriga kansken, för det lilla hopp jag fortfarande har. Det passar säkert andra, men inte mig, inte just nu. Jag har tråkat ut er med detta resonemang förr. Jag vet varför jag går i exil till skogen där dialekten är bredare och människorna vänliga och vansinnigt nyfikna. Jag har logiken på min sida, förnuftet står som en hejaklack vid sidan av. Alla förstår mig.

Utom möjligtvis jag då förstås. Det här med förändringar är inte min grej. Jag försöker le, gaska upp mig, uppmuntra mig själv med mantra efter mantra. Men faktum är att det känns ensamt. Vansinnigt ensamt. Jag vill inte göra det här själv, men jag måste. Jag ska klara det här, även om tårarna faller när jag lämnar mitt hem i staden och packar upp favorittemuggen i skåpet på landet. Jag ska klara det här. 

Tiderna förändras. Jag bor i kappsäck och mitt bohag befinner sig i en lägenhet långt ut på landet som visst ska bli mitt hem. Jag är heller visst inte kandidat längre, utan en arbetslös dagdrivare i väntan på AT. Frågan har länge varit vilken som ska bli bloggens framtid. 

Jag insåg att bloggen fyller 200 inlägg i och med detta inlägg. Det hade kanske varit lägligt att sluta. Sen så insåg jag att en sådan förändring i nuläget hade fått mig att gå upp i limningen. Jag behöver bloggen och er fantastiska läsare. Det blir alltså en omstrukturering som det heter.  Omväxling förnöjer, eh?

Jag läser tidningar, ser på tv, nyheter, läser på internet och förfäras över häxjakt. Jag blir mörkrädd över hur det verkar som om folk utan någon som helst medicinsk utbildning tycker sig veta, kunna bedöma svåra medicinska tillstånd, labvärden som påverkas av en rad olika faktorer. Jag är fullkomligt förskräckt över att folk bestämt sig för att hon är skyldig, skräckslagen inför det faktum att media njuter av att se en hårt arbetande människa vars liv har vigts åt att rädda andras liv fullkomligt slås i spillror.

Blir barnnarkosläkaren fälld kommer jag seriöst att överväga att byta yrke.