Nyläkare i exil

Handledaren visar mig runt bland rondrum, korridorer, patientsalar, kök, fikarum, kaffeautomater, receptioner, postfack och annat livsnödvändigt. Mitt i springet stannar hon till. Det är tydligen dags för en paus.

- Röker du?

Behöver jag ens nämna att jag har lämnat medicinkliniken? Behöver jag egentligen ens andas om att det är minst sagt annorlunda? Jag har inte sett fram emot det här, för att uttrycka mig positivt. Det var ju inte sådär överväldigande trevligt senast. Faktum är dessutom att jag är rädd för att inte ha fått med mig allt det jag behöver från kursen. Jag känner mig nämligen ännu mer tafatt än den där första dagen på det första vikariatet. Jag vet liksom inte ens var jag ska börja, ännu mindre hur. Det gör mig panikslagen, som Bambi på väldigt hal is under en bro. Jag är rädd för att trilla genom isen rakt i djupt vatten innan jag ens har förstått det själv.

På tidboken är 4 patienter, jämfört med akutmottagningens snitt på ca 12 på jämförbar tid. Och det går lååångsamt. Snabba diagnoser? Snabba, konkreta handläggningar? Glöm det och hej och välkommen till den psykiatriska öppenvården. För det är alltid mer invecklat än så. Det är när livet inte fungerar, trots bästa möjliga behandling, de där sjukdomarna som handikappar utan att man kan förklara exakt hur för försäkringskassan. Det är oro, besvikelse och ångest. Som alla de symptom jag hade svårast att förhålla mig till på medicinakuten i sin renaste, destillerade form. Det är nu jag verkligen kan börja tala om att inte räcka till.

Hur kan man förhålla sig till att man inte ens kan lindra mer än det allra värsta? Hur ska man som prestationsprinsessa med ett patologiskt bekräftelsebehov stå ut med missnöje och elände, att aldrig lyckas? Hur ska man stå ut utan att helt tappa all empati av ren självbevarelsedrift?

Jag åker buss. Efter otaliga varv fram och tillbaka mellan skogen och staden i bil i olika varianter av det värsta väglaget och nattjour gånger jag-har-slutat-räkna fick det bli så. För omväxlingens skull, för att kunna längta efter att köra bil igen. Och kanske för att njuta av de fördelarna som det ändå har att åka bussen, kunna sova, surfa och göra allt annat än att vara rädd för isfläckar.

Det går fort nu. Det är snart dags att byta placering igen. Jag är inte stormförtjust i just den här förändringen från sjukhuset till psykiatrin. Det var ju inte så kul senast. Och, nej, jag tror inte att psykiatri på något sätt är min grej riktigt. Jag arbetar just nu hårt med att försöka se det just som att åka buss ibland när man kanske egentligen föredrar bilpendling. Att se det som för omväxlings skull. Att se det som att det kanske ändå finns fördelar. Att byta miljö för att uppleva något annat som man sällan ser. Eller?

Empatin är död och tålamodet är definitivt slut när man efter att ha jobbat non-stop i 9 timmar med multisjuka äldre på en överfylld akutmottagning plötsligt får in en i övrigt frisk kvinna som tyckte att hicka (som för övrigt hade slutat i väntrummet) är någonting som ska handläggas klockan fyra på morgonen. Gör det mig till en hemsk människa?

Välkommen till medicinakuten, den ocensurerade versionen.