Just nu...

... är patienterna på mottagningen inte alls roade av att se mig och min handledare. Traktorn och dockorna i väntrummet lockar mycket mer, av förklarliga skäl. Läkare i konstiga kläder och stetoskop är läskiga grejer som det gäller att ta det varsamt med. Jag lär mig därför att lyssna på tickande hjärtljud hos nallar och att  lyssna noggrant på ljuden från mammors och pappors knän. Jag har även lärt mig att titta efter örontroll som man kan se på med barnläkarens speciella ficklampa. Visste ni för övrigt att örontrollen ibland kan rymma ner till munnen så att man kan se dem om man gapar riktigt stort?

Den glider in...

...nålen i ryggen, alltså. Ryggmärgsvätskan rinner ut, medicinen sprutas in. Glädjen över att äntligen känna ett ögonblick av duglighet är total. Det lyckades! Hurra! Idag har jag tydligen lagt min första ryggbedövning.

Jag hoppar jämfota hela vägen till omklädningsrummet och ler åt alla på tunnelbanan. Ibland är det inte komplicerat. Ibland är livet bara underbart.

Weeei!

Idag har jag fått sy. Hurra!

Jag summerar

Lärdomar under medicinkursen
  • Att ta för sig. En kandidat har aldrig roligare än kandidaten gör sig.
  • Om du och din handledare ska gå någonstans är det bäst att konditionsträna innan. Det vandras snabbt i sjukhuskorridoren!
  • Det finns dåliga handledare och det finns bra handledare
  • Det finns snälla syrror och elaka syrror
  • Medicinakuten, oprioriterad disk kl 3 på natten är inte som på tv. Det mesta handlar om att tillsammans med din handledare hitta en psykiater som vill ta hand om din patient.
  • En duktig internmedicinare är begåvad med jordens största tålamod. Kandidater är i regel inte begåvade med detta, allra minst jag. Expektera? Gaah!
  • Reumatologi och Hematologi är två intressanta specialiteer. I teorin, that is. Absolut inte i praktiken.
  • Man tar inte fullt status på varje patient. Att känna på hjärtinfaktpatientens lymfknutor och skriva detta i journalen så att journalen blir mer omfattande än 2006 års FASS uppskattas inte.
  • Pheochromocytom är trots tiden som ägnades åt detta under preklin INTE en vanlig orsak till hypertoni.
  • Handledarens sökarnummer är en bra grej för en vilsen kandidat.
  • Sjukhusets telefonväxel är en bra grej för den kandidat som varit dum nog att inte anteckna handledarens sökarnummer.
Medicinkursen i siffror
  • Antal gånger jag har blivit kallad syster: mer regel än undantag
  • Antal extentor under tentaplugget: 6
  • Antal gånger kursledningen rekommenderat att inte plugga på extentor: 554
  • Antal frågor från extentor som kom igen på den faktiska tentan: 9
  • Antal trasiga pennficklampor: 3
  • Antal borttappade reflexhammare: 1
  • Antal borttappade stetoskop: 0 (jag är mäkta imponerad!)
  • Antal pluggtimmar: otaliga
  • Antal gånger jag glömt plånboken i fikarummet: 1
  • Antal riktigt dåliga handledare: 1
  • Antal riktigt bra handledare: 3
  • Antal borttappade pennor: slutade räkna efter ngn veckas klinisk placering. Pennorna rymmer ur bröstfickan så fort de får tillfälle!

Så nära Hogwarts man kan komma

Det är lätt att tro att diagnostik är något absolut. Det är lätt att tro att en duktig doktor är någon som kan svinga sitt stetoskop, slänga ur sig en diagnos och sedan, som genom ett trollslag, blir du frisk. Ju längre in i läkarutbildningen jag kommer desto mer har jag börjat inse hur fel denna föreställning är, hur ofta man egentligen svävar i ovisshet. Vi tar anamnes, lyssnar, klämmer lite här och där, tittar på labprover, skickar patienterna till röntgen men till sist handlar det ändå oftast om sannolikheter, stora studier, erfarenheter. Utifrån dessa sannolikhetsbedömningar initieras en terapi. Vi kan säga vad vi tror, vi kan ge prognoser baserade på stora patientgrupper. Men vi kan aldrig svara på hur det kommer att vara för just dig, vi besitter inga magiska krafter, vi kan inte se in i framtiden, vi kan aldrig lova. Ens egen mänsklighet kan ibland kännas beklämmande framförallt när en annan människa litar på att du ska lösa deras problem. bland kan vi ju inte ens svara på vad symptomen beror på och ännu mindre kan vi behandla dem på något enkelt sätt. Det inom medicinen vi faktiskt inte vet ställer till det, skulle man kunna säga.

Men så finns det ju de där gångerna då livet inte är så himla komplicerat. Till exempel det som hände idag.

"Jag laddar -------PIIIIIIIIIIP-------Bort från sängen-------Jag skjuter!" Patienten rycker till. Sedan händer något. Patienten går från snabbt förmaksflimmer till normal regelbunden sinusrytm. 150 J elstöt från defibrillatorn, sedan är patientens problem borta. Så nära Hogwarts man kan komma i den här branschen...

RSS 2.0