Dödsadministrationen

Det finns några platser på sjukhuset där människor ligger för att dö. Det bara är så. När en av dessa människor dör mitt i natten är det jourläkarens uppgift att konstatera att så verkligen är fallet. Jag och min äldre kollega tar en promenad genom den mörka korridoren utanför akuten, förbi den släckta röntgenavdelningen, förbi de sommarstängda mottagningarna. Det är kusligt tyst och man kan höra hur rocken fladdrar när vi skyndar oss fram.

Vi är på väg till en av de där platserna. De har nyligen ringt oss. Nu ska jag lära mig rutiner för död. Någon måste sköta pappersarbetet och denna person är tydligen jag. Förutom jourläkare är jag nämligen dödsadministratör, den där sidan av döden som alla vet att den finns men som det sällan talas om i litteratur och media.  För sällan är väl ett dödsfall så torrt som när man sitter med papprena. Kryssa här, skriv under där, signatur där, stämpel här, faxa den där dit, blå penna, inte röd. Klockslag? Plats? Pacemaker? En kropp som ett föremål?

Vi ska konstatera dödsfallet. Jag knackar på dörren till enkelrummet på avdelningen innan jag minns. Det är en underlig känsla att komma in på ett rum där det för en timme sedan fanns en människa i sängen för att nu bara finna en kropp, nerbäddad i rena lakan, kammad, vaxartad och livlöst blek. På bordet brevid står blommor och brevid dem ligger en bibel. Kroppen är fortfarande varm men ögonen finns inget liv. Patienten reagerar inte när jag lägger mitt kalla stetoskop ner på bröstet. Jag gör en ansats att ursäkta mig innan jag hejdar mig. Just det. Det kanske inte spelar så stor roll nu.

Ett kryss där, ett annat här. Sen så var det signatur, plats och datum. Ett namn stryks från rondlistan och suddas ut från den stora whiteboardtavlan på sjuksköterskeexpeditionen. Check. Då var det färdigt. Nu finns hon inte mer. Så plötsligt och så sterilt och osentimentalt blir en människa död i lagens mening. Vi skyndar oss ner till akuten igen genom den mörka korridoren. Ingen hyllande fanfar av det liv som varit, ingen reflektion, inget hejdå. Var är rutan där man bockar av sånt? Det här känns annars nästan lite snopet.

Kommentarer
Postat av: m

På sjukhuset där rutan en gång för länge sedan kryssades i för en morfar som hade behövt få bli gammal med barnbarn omkring sig...

2009-06-27 @ 00:54:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0