R42.9

Det finns många anledningar att söka medicinakuten mitt i natten. Som att man är 95 år och inte kan cykla längre, till exempel. Eller att man tycker att benen inte riktigt bär, eller att det liksom susar i huvudet. "Yrsel och svindel", står det på mitt rapportblad som jag fått i handen av sjuksköterskan.

Hon ligger hopkrupen på en smal plastbrits i ett rum längst bort i korridoren. Hon har väntat tålmodigt på doktorn i flera timmar, tagit på sig sin fina kofta och sin nya scarf från den lokala modebutiken. Jackan har hon omsorgsfullt hängt på en krok som hon lyckats hitta i ett hörn. In kommer sedan en stressad akutendoktor som ska rädda henne från alla hennes bekymmer.

- Ursäkta att du har fått vänta...

Jag presenterar mig och hon tittar upp på mig där från britsen.

- Det är helt okej, det är faktiskt ganska trevligt här.

Jag tittar skeptiskt på den lilla hårda britsen. Blicken vandrar sedan till de kala väggarna som längtar efter ny målarfärg och det skoningslösa lysrörsljuset som faller på den blekta Kalle Anka-poster som ska liva upp det som ska vara barnrummet för de barn som trots allt kommer till det lilla sjukhuset med små onda magar. Verkligen?

Jag tar ett djupt andetag. "Yrsel och svindel". Det kan betyda precis vad som helst. Det är det som är det vidriga.

-Berätta varför du är här idag!

-Det känns så vingligt när jag går de senaste åren
-Jag kan inte cykla längre
-Det är som att det susar i huvudet, ungefär som en syrsa
-Ibland så är det som små prickar framför ögonen som kommer när det kurrar i magen
-Och, ibland, precis när jag ska lägga mig för att sova är det som att det bränner till i bröstet.

Tystnad. Jag funderar på var jag ska börja någonstans.
-Åh, just det doktorn, ibland kommer det som blixtar av smärta i axeln, vad kan det vara?
Jag får med ens en blixtrande huvudvärk inför det som patienten verkar tro att jag kan förklara. Det liksom susar i huvudet när ångesten över allt jag inte kommer att kunna ordna bränner i bröstet. Det liksom vinglar, och jag vill helst cykla ut ifrån rummet. Men jag kan inte cykla. Jag kan bara lyssna, undersöka, spela skådespel. Jag är knappast någon hjältedoktor. Jag kommer inte att drastiskt som genom ett trollsving med stetoskopet kunna göra att det inte susar, inte bränner, inte blixtrar, inte vinglar. För patienten kan jag inte bota. Jag ska vara glad och tacksam om jag lyckas få landstinget att ge henne den nättare rollatorn som hon kan acceptera på heltäckningsmattan därhemma.

Och detta måste jag lära mig att acceptera för att fungera ändå. För patienten kanske inte innerst inne förväntar sig att jag faktiskt kan. Så jag utvecklar mina skådespelartalanger och försöker inge hopp och att i alla fall göra det bästa av situationen. Sällan bota, stundom lindra, alltid trösta och lägga in för att vårdplanera. Det är yrsel och svindel, medicinakuten och geriatrik i ett nötskal.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Jag har velat bli läkare sen jag var 11.. och jag skulle verkligen vilja fråga någon om råd när det gäller yrket.. hur svårt det är att komma in på utbildningen, vad man ska satsa på, vilka vägval som är lättast och snabbast, hur svår själva utbildningen är, om det är som man föreställt sig, hur det är att jobba osv.. vore oerhört tacksam för svar!!

2010-10-17 @ 21:06:20
Postat av: Scylla

Ah, en prio 5:a :)

2010-11-01 @ 18:29:23
URL: http://havstroll.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0