Dr Bitch?
Jag lever. Knappt. Jag hade tänkt att skriva ett inlägg, sedan kom ett jourpass emellan. Och sedan ett till. Och sedan ytterligare ungefär 100 till. Timmarna på medicinakuten har varit långa och många. AT-läkarbrist och en akutmottagning som vuxit ur sina kläder på grund av ökat upptagningsområde ordnade den detaljen. Det finns även gott om elände och ensamhet i skogen. Det kan konstateras.
Jag själv sitter på mitt rum på sjukhuset efter ännu ett jourpass för mycket med dagens dikteringsberg. Jag är utmattad, slut som person, hungrig och ledsen. Det blir ingen middag i vettig ordning idag heller. Faktum är att det inte ens blir hemgång för ute är det tvärmörkt, ensamt, 16 minusgrader och dessutom dags att vända åter till sjukhuset om sju timmar för ytterligare en arbetsdag. Det är liksom inte ens värt det. Jag har kapitulerat. Jourrummet i källaren, min borg. Eller i alla fall mitt extra hem.
Jag önskar att jag kunder berätta för er om de där glada stunderna. Jag önskar att jag kunde fokusera på min favorittant som 95 år gammal tränar och kommer tillbaka efter en stroke på grund av sin underbara kämpaglöd och vilja att leva. Jag önskar att jag önskade att få berätta om människor som kämpar trots sjukdom, svåra besked och taskiga odds.
Men faktum är att jag drunknar i allt det andra. Ständiga jourpass, överfull akutmottagning, överfull signeringskorg som aldrig åtgärdas på grund av att jag går jour och drar på mig mer att signera. Jag drunknar i ensamma och olyckliga människor som sätter allt sitt hopp till sjukvården för att lösa allt ifrån relationsproblem, hyresskulder och skoskav. Olyckliga människor som skyller det faktum att de lever på dig. Någonstans mellan hungrig och övertrött tryter orken och doktorsskolan tystnar. Någonstans mellan stressad och överarbetad försvinner förståelsen för akutbesök lördag kväll på grund av 2-årig trötthetsproblematik eller 20-åriga besvär med förstoppning och du blir förskräckt över hur du på ditt arbetsrum tyst ber patienten att flyga till något otrevligt ställe. Alltid försöker jag trösta, ibland kan jag möjligtvis lindra och mycket sällan får jag uppleva att jag faktiskt botar. Läkareden 2.0. Jag duger aldrig. Jag är alltid otillräcklig.
Mitt prekliniska jag skulle skämmas över mig. För jag är livrädd. Tvivlar. Jag fattar inte var jag ska hitta min plats, hur jag ska orka med allt elände. Framförallt, hur ska jag tackla missnöje trots att jag sliter som ett djur? När mitt bästa inte räcker? När jag är den mest oförstående läkarjävel en patient någonsin träffat trots att jag gjort alla tänkbara utredningar men patienten är fast övertygad om en sjukdom som inte existerar?
Åh vad jag vill krama om dig nu. Krama om dig för att jag förstår dig och för att jag är rätt säker på att jag kommer känna precis som du gör när jag väl går ut.
Jag vill krama om dig och säga att jag förstår.
Oj, vad jobbigt det låter. Nyttigt att höra om den här sidan av jobbet också. Jag är mitt i preklin och undrar om jag är naiv. Hoppas att det blir bättre för dig snart!
Medicin är värst, så är det bara. Där är man liten och maktlös och otillräcklig. Där är jourerna vidrigast, ångesten över vad man kanske missat svårslagen Jag ska absolut inte bli medicinare... Kämpa på, snart är du ute på andra sidan!
Många kramar från en liten termin fyra-re som känner igen sig så väldigt mycket att hon nästan får lite ont i magen fastän hon inte alls kommit så långt som du.
Tar examen till sommaren och inser att den verklighet du beskriver är snart över mig...bävar men längtar ändå bort från kandidatlivet. Vi får väl se om man längtar tbk sen...?
Fasen. Jag hade kunnat skriva det där. Men har inte vågat. Styrkekram. Ny jour imorgon, nya tag....
Åhhh, fina!
Ingen kan orka alltid! JAG skulle vilja träffa just DIG om jag var tvungen att uppsöka akuten! Jag vet ju att du är empatisk på riktigt. Just för att du funderar så tydligt på din empatiska förmåga och hur den får plats när tröttheten tar över.
Jag tror det var Pia Dellson som skrev något i stil med:
Om man inte fått äta
eller sova
eller gå på toaletten
är det svårt att känna empati
Detta gäller även doktorer.
Dessutom finns det trots allt en gräns för vad man kan och inte kan göra i sjukvården. Om patienten inte VILL förstå detta när man förklarar är det faktiskt ändå patientens problem, och inte ditt.
