Uppenbarelse

Det ligger ett stycke svensk medicinhistoria på mitt skrivbord. Kliniken gick nyligen över till ett nytt journalsystem och under tiden så följer de gamla och de ännu äldre anteckningarna med i pappersformat.

Första anteckningen är från 1961 och måste vara någonslags rekord i gamla anteckningar som ändå används. Det var då patienten kom hit första gången. Då kallades det visst psychosis depressiva. Nu kallar vi det F33.9. I övrigt har inte så mycket ändrats.

-Jag mår väl som vanligt...

Hon är formad av sina år av sjukdom, håret tunt, sliten, blanka ögon. Trött. Fortfarande ångest, främst på morgonen. Numera glad över att vara pensionär utan epitetet sjuk framför. Men annars, ensam. Ensam sådär som du blir när du spenderat de senaste 50 åren på sjukhus. Ensam för att det är svårt att orka med någon som inte orkar. Ensam därför att det nattsvarta skrämmer. Ensam därför att det är svårt att leva med någon som inte kan även om man tycker att de borde; ryck upp dig, skärp dig. Ensam därför att återigen fälla tårar och bli skrämd efter den 75:e vändan till IVA efter ännu en tablettintox blir övermäktigt även för de starkaste. Kvar är sjukdomen, den som aldrig vill svika. Troget står den i givakt invid hennes högra sida.

Vi går igenom det där som man brukar och ska. Dödstankarna, de evigt närvarande. Ja, de finns där. Precis som för 50 år sedan. Planer? Ibland. Men det är ingen idé, menar hon. Hon har accepterat. Och dessutom är de nya preparaten inte lika bra som de gamla som ställde till mer. Det är inte lönt. Hon ler mot mig. Var det där ett skämt?

Vi kallar det medicinuppföljning, ställningstagande till medicinjustering. Hon har provat allt. Hon kan noggrant redogöra för samtliga preparatgrupper i den psykiatriska behandlingsarsenalen från femtiotalet och framåt, biverkningar, missbrukspotential, priser. Hon vittnar om behandlingsförsök, inläggningar, teorier, psykoterapier. Jag har ingenting att komma med, ingenting som kan hjälpa. Morgonångesten kommer hon få leva med. Hon vill i alla fall inte ta livet av sig längre. Det ska tydligen räknas som en framgång. Vi säger adjö.

Jag lämnas med en känslorna maktlöshet och misslyckande, mina eviga följeslagare här på psykiatrin. Vräker ur mig till den bästa överläkaren som har det där tålamodet, lugnet och integriteten som jag önskar att jag hade. En fåordig, men mycket klok man.

- Hur många diabetespatienter med det metabola syndromet brukar du bota inom somatiken?

Eh...

Förmodligen inte så många. Sjukdomen finns ju liksom där vid deras sida. Fyller journaler, skriver medicinhistoria, testar allt från GLP-analoger till insulin. Progredierar, skadar, en kamp mot klockan. Dina behandlingsförsök för att få patienten att träna, äta rätt, skärpa sig; de slår sig slätt.

Så varför är de så mycket enklare att hantera? Varför blir jag inte psykiskt utmattad, känner mig maktlös och misslyckad? Har jag helt enkelt gått i fällan?

Jag tror tyvärr det, trots att jag så gärna vill tro att jag förstår. Vill så gärna tro att jag mer än på ett intellektuellt plan skulle kunna acceptera endogen recidiverande depression som en kronisk sjukdom. För det är ju det som är problemet. Att tro att jag genom att säga något, skriva en enkel medicin, svinga mitt stetoskop kan lösa problemet är ju ungefär lika befängt som att tro att jag skulle kunna lägga min hand på en patient med krånglande diabetes och ge patienten normala HbA1c-värden. Men det är det jag tror. Hela tiden. Och då kan jag bara misslyckas. Och däri ligger ett stor del av mitt psykiatriska illamående.

Vänner, jag har haft en uppenbarelse i sann KBT-anda.


Kommentarer
Postat av: anski

Ja, det där gick upp för mig också efter ett tag... tänk på en patient med svår hjärtsvikt eller KOL som kommer in ibland för att optimeras men som inte går att bota, samma lika...

2011-03-16 @ 10:07:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0