Ett negativt positivt
Patienten är glad. Väldigt glad. Hon hade väntat länge på det här. U-HCG pos. Hon vill inte lyssna på det jag har att säga. Hon vill inte se allvaret i min blick. Hon får en remiss i handen. Vad är det här? Jag försöker förklara. Förklara utan att oroa alltför mycket. Förklara varför jag skriver den där remissen utan att vara pessimistisk.
Det är tveksamt om jag når fram. Hon ska ringa några samtal. Till respektive, till mamma, till bästa vännen. Glädjen är total. Jag önskar att jag kunde delta. Det är den där magkänslan. Det är något som inte stämmer. Det är något som föranleder den där akutremissen. Leende åker patienten iväg med remissen i handen.
Senare samma kväll är leendet borta.
Ibland hatar jag att ha rätt.
X? Eller vad?
Hej! Tyvärr har jag först nu lyckats hitta fram till din blogg, två år efter att senaste inlägget skrevs. Det är en av de ärligaste och intressantaste bloggar jag har läst och jag skulle gärna läsa mer, så jag undrar om du har en ny blogg (antar att du i så fall skriver om att vara st-läkare)?
Jag säger precis som Kajsa ovan. jag hittade hit igår och har läst bloggen baklänges. jag är snart färdig med min läkarutbildning och du är i princip den första som sätter ord på så många av mina funderingar kring livet som student och läkare och karriär och människomöten osv, osv. Jag undrar hur du har det nu? Bor du kvar i den lilla staden på landet eller har du lyckats ta dig tillbaka till storstan (med eller utan armbågar)?
Du verkar mycket modig och klok!
