Att lära sig glädjas åt det lilla? Hur?

Min patient mår bättre efter doshöjningen av det antidepressiva läkemedlet:

- Ja, jag kan ju i alla fall acceptera att leva med den här skiten som kallas livet i ungefär 35 år till nu.

Vi har suttit och pratat i säkert 50 minuter. Eoner av tid, i alla fall om man jämför med somatiken. Livet är skit, vården är skit, socialen är värre, för att inte tala om alla idioter i samhället. Om allt detta har hon berättat förra gången, gången innnan det och ja... alltsedan hon först kom till psykjouren för 20 år sedan. Hon har träffat alla, testat samtliga grupper psykofarmaka och hon kan ge en noggrann beskrivning om upplevelsen av alla upptänkliga psykoterapier från KBT till dansterapi. Sammanfattning: det duger inte. Sammanfattning: ingen person på denna avlånga jord kan göra människan framför mig frisk.

Tiden vi har tillsammans löper till sitt slut, jag avrundar, visar patienten till dörren. Jag stänger dörren till mitt rum med en ofrivilligt hård duns, landar i stolen framför datorn, landar i maktlösheten. Hon är långtifrån ensam, en av de vanligaste faktiskt. Evigt mellan stolarna, inte sjuk, inte jättedeprimerad, inte psykotisk, inte manisk. Personlighetsstörd, handikappad, ett handikapp som inte syns: det är att vara för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att vara frisk. Det är att inte kunna sätta fingret på problemet, varken som patient eller läkare. Det är att famla. Famla, falla och kastas mellan olika instutitioner.

Jag går hem ifrån psykiatrin efter att ha träffat kanske en fjärdedel av de patienter jag hade behandlat på medicinakuten givet samma tid. Ändå är jag helt slut. Slut mentalt, ledsen över att det känns så förbannat hopplöst. Ledsen över att inte räcka till, inte kunna lösa något, inte kunna hjälpa.

Jag beundrar de som kan, orkar och vill arbeta med detta och gör det bra.
Själv räknar jag nämligen bara ner dagarna tills placeringen är över.


Kommentarer
Postat av: Stina (läkarstudent)

Jag förstår frustrationen! Och ändå tror jag att du gör skillnad för de här patienterna för att du verkar vilja förstå, syns säkert på dig att du vill göra något. Klart det blir jobbigt när man läser en utbildning som till så stor del syftar till att förändra i patientens liv och så kommer man till en klinik där det känns som att det inte händer ett skvatt. Men det låter inte som att du skulle kunna göra mer än just det du gör, lyssnar. Om inte annat så får du väl se det som något att gå igenom för att du ska uppskatta det du får göra efteråt desto mer. Låter vansinnigt klämkäckt, men vissa grejer är ju inte kul och då brukar jag tänka att det faktiskt bara är att stå ut och acceptera. Man måste inte lära sig att älska och låta allt vara tokutvecklande som så mycket bygger på i vårt samhälle idag.

2011-03-03 @ 20:21:53
Postat av: Anonym

Jag tror att man föder dessa människor genom att ge dem medkänsla. Vissa är födda till att tycka mer eller mindre synd om sig själva.

Personligen hade jag varit kort och koncis. 50 minuter hade jag tagit ut en extra avgift för terapi för.

Samtidigt förstår jag din frustration. Och hade jag själv varit tvungen att lyssna på det där dravlet hade jag nog tagit livet av mig. "Get your act togehter", typ, eller: http://www.legitcovers.com/covers/Barney-Stinson-Quote-HIMYM-fb-Facebook-Profile-Timeline-Cover.jpg

2013-04-16 @ 03:17:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0