När Doktorsskolan tystnat

Klockan är två timmar sedan jag borde ha gått på lunch. Klockan är dessutom ungefär tre timmar senare än när patienten ville ha sitt utskrivningssamtal. Nu ska vi ha trevligt tillsammans, jag och den gamla damen på 14. Prata lite om sjukdomar, mediciner, behandlingsplan. Det har hunnit bli några stycken sådana. Den gamla damen på 14 är luttrad, påläst, krävande. Patienten har haft förmiddagen på sig att skriva upp frågor och funderingar. Det har blivit ungefär en miljon.

Vi går igenom dem en gång.
Och sedan en gång till.
För att sedan repetera.
Och hur var det med medicinerna?
Vi tar medicinlistan en gång till.
För att sedan repetera.
Så var det sjukdomen.
Får jag medicin mot den?
Vi tar frågorna en gång till.
Pirret i lilltån, kan det vara sjukdomen?
Hennes man är lite yrslig, kan det vara sjukdomen?
Hur ska hon göra med ventilationen i hemmet?
Det osar ju så ibland när hon steker fläsk.
Kan det vara skadligt?
Kan man verkligen äta tomater om det kliar?
Varför är himlen blå?
Kan jag ge den i en annan färg? 
Kan jag göra henne frisk?

Klockan är nu två och en halv timme sedan jag borde ha gått på lunch och jag befinner mig långt ifrån mina ideal. I drömmen vill jag empatiskt titta på damen med ångest över sitt åldrande och rädsla för att inte orka med hus och hem. I drömmen vill jag klappa henne på armen med tillförsikt. I drömmen förstår jag att livsstilsförändringar är svårt, att bära ansvar för ohälsa ännu värre. I drömmen har jag ork att förstå vad som egentligen är problemet när det egentligen är uppenbart. I drömmen finns det tid att mötas, sådär som man vet att man kan och ska, sådär som man vill. Egentligen.

I verklighetens klockan två och en halv timme sedan jag borde ha gått på lunch vill jag strypa tanten. Eller i alla fall ta hennes förbannade lapp och strimla den i bitar och tugga upp den.  I verkligheten, med två ton pappersarbete väntandes efter att jag så småningom lyckats stressa i mig mat för att hinna till den nya datautbildningen om den nya läkemedelsmodulen, vill jag gärna deklarera att jag inte har tid att diskutera hennes köksfläkt. I verkligheten är sanningen den att om du röker, inte rör på dig och äter ohälsosamt blir du sjuk och att det finns inte en läkarjävel i hela universum som kan göra dig frisk utan att du hjälper till. Oavsett antalet goda samtal. Oavsett kvalitetsregister. Oavsett dyra mediciner. Sen så vill jag smälla i dörren. Hårt. Jag befinner mig fjärran från doktorsskolan, fjärran från preklin, fjärran från ideal. Jag står bara mitt i tröttheten och otillräckligheten över det faktum att mitt tålamod inte är gränslöst såsom jag trodde termin ett. Jag är arg istället för eftertänksam, otålig istället för empatisk. Idag kan jag inte försvara mig själv eller den jag är. Ska det behöva vara så?

Kommentarer
Postat av: anski

Bra skrivet, så där är livet ibland! Man vet vad som är rätt men har inte förmåga att göra det just då...

2010-09-23 @ 16:50:30
URL: http://anski.blogg.se/
Postat av: Diarium

Jaaa, men det är svårt att räcka till när schemat är överbelastat. Jag tror det viktiga är att man inser det, att man kan ta det till sig att "Nu var jag inte den där doktorn jag ville vara." Man vet vad det beror på och skyller inte ifrån sig eller skjuter undan det. Med det i bakhuvudet kommer du alltid sträva efter att vara den där idealistdoktorn, och det är nog det enda man kan som är rimligt och hållbart. Och acceptera att vissa dagar, i vissa situationer så går det inte. Men att inte ge upp för det.

2010-09-24 @ 15:28:28
URL: http://diarier.blogspot.com
Postat av: Scylla

:)

2010-11-08 @ 09:35:27
URL: http://www.hypodea.com
Postat av: snart ST

Problemet är att du är skyldig att vara hjälpsam och intresserad av henne, medan hon inte har minsta skyldighet att låta bli att göra din dag ännu mer påfrestande. Så är det, tyvärr.

2011-02-03 @ 11:07:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0