Nyläkare i exil

Ok, jag är grön igen. Inte för att jag någonsin varit särskilt gammal och grå, inte ens på den invanda kliniken. Det ligger i sakens natur. Dessutom har jag ju haft eoner av tid på den gamla kliniken jämfört med hur det var under kandidattiden. Det är ju liksom så här det är. Jag måste igenom det här också. Det kommer säkert att bli jättebra. Så småningom. Och när det är färdigt så har man ju ytterligare lite erfarenhet. Och stundtals är det ju jätteintressant. Utbildningstjänst heter det ju visst.

Men det känns fel att svänga av åt fel håll på morgonen. Det känns att vara ny på jobbet, alla nya människor. Var går alla nu igen? Var ska jag lägga remissen? Var sitter sekreteraren? Och rutiner? PM? Hur gör ni här??

Det är fullt upp nu med andra ord. Nytt, nytt, nytt men ändå kusligt bekant på något vis.