Minnen och tvätthögar
Det är sista gången jag tvättar som läkarstudent. Ett mindre glamoröst av alla de sista innan punkt punkt punkt, men men, med mindre än en månad till examen och en månad till flytt är det dags att börja planera och möta verkligheten. Verkligheten i detta fall är allt skräp man samlat på sig när man bott länge på ett ställe. Det är en dammig verklighet med kläder som inte passar längre, väskor som är omoderna, utslitna skor som visst skulle vara bra att ha någon gång, tidningar, urklipp, minnen för framtiden. Jag tänker vara skoningslös, släng, slängas, eller slängdes.
Men det tar tid att slänga saker, likväl som det tar tid att gå vidare i livet och bli den person som alla redan tror att man är. Jag hittade mitt antagningsbesked till utbildningen i en papperssamlare undangömd i garderoben. Det var lycka på ett A4, det. Det är lyckan som jag aldrig kommer att glömma, lättnad man sällan får uppleva, stolthet man sällan känner. Jag ser mig själv hoppandes framför hallspegeln, nästan orimligt finurlig, ropandes, glad. Det känns faktiskt som en evighet sen den där dagen.
Jag hoppas att hon som var jag då hade varit stolt och jag hoppas att hon tycker att det var värt det. För jag behöver henne nu, jag behöver hennes optimism oh hennes vilja när tvättberget känns enormt, pappershögarna oändliga och examen känns allt annat än rolig. Jag behöver hennes peptalk. Ok?
Oj vad jag känner igen mig, har en termin kvar och undrar oxå vart den där himlastorms lycklige, entusiastiska läkarstudenten från de första terminerna tog vägen. Nu är jag bara less på det. Visst finns intresset kvar där inne det är bara kvävt av tentor och ångest över allt man ska kunna(hoppas jag).
Det blir säkert bättre när du väl kommit igång och jobba.
Jag ÄR den där tjejen som hoppar framför hallspegeln efter att ha sett antagningsbeskedet på dataskärmen. Jag börjar om en månad. Jag vill nästan hoppa över hela julen och nyår med, bara för att få börja så snabbt som möjligt. Jag har väntat i nästan 2 år på detta, 2 år fyllda av ångest och lite komvuxplugg. Men nu är jag här. Och jag kan andas ut, sova länge, känner mig inte stressad och pressad. Har läst flera inlägg som detta på andra bloggar, och det är klart, man får sig en funderare; vill jag verkligen bli läkare? Än så länge tror jag det. Det kanske är en illusion som jag har, men jag tror ändå att du håller med om att det är fantastiskt att få den möjligheten som läkarutbildningen faktiskt är! Du är speciell! Alla kan inte göra det du gör, du gör något viktigt. Du kan hjälpa människor att få ett bättre och friskare liv.
Jag tror att en fantastisk tid väntar mig, och jag ska försöka att inte kvävas av tentaångest utan vara intresserad av att lära mig. Hoppas jag lyckas.
Fortsätt skriva, jag vill väldigt gärna veta hur allt går :)
ååå vacd vackert du skrev detta inlägg, du gjorde mig helt tårögd! snacka om att du skrev om lyckan och stoltheten gick rakt in i mitt hjärta och stannade kvar där. Jag ÄR tjejen som har drömt om det du har upplevt i snart 3 år. Jag ÄR tjejen som gråter dagligen för att få den här drömmen att uppfylld. Jag ÄR tjejen som ber GUD dagligen om styrka och hopp för att kunna fortsätta samla MVG I AllT för att få det jag ber om i mina böner dagligen! Jag ÄR tjejen som vill och kommer att ge vadsomhelst för att få sin största dröm uppfylld. Hitta inspiration! hitta den tjejen i dig som en gång drömde allt det jag NU drömmer om och du kommer att lyckas galet bra!!!
önskar DIG det bästa!!!
