De där stunderna
Det kommer över mig ibland. Bortom slit, fulla akutliggare, otillräcklighet, resursbrist, landstingsadministration; den finns där ändå. Insikten. Den finns när man stannar lite extra; bara för att kolla, den finns när handledarens evigt entusiastiska ögon när han förklarar den där operationen. Den finns när man ibland lyckas att möta människor så att människorna är mötta. Kanske inte botade, men ändå, sedda.
Så finns det ju det där lilla extra man får vara med om ibland. Som när vintersolen strilar in genom fönstret, silas genom ett blomsterhav med hälsningar till den älskade lilla exsjuklingen i sängen inunder, som att den visste. Vi har glada besked att ge, dagen före julafton.
- Det ser bra ut, det har verkligen gått över förväntan
- Så det kanske blir permission innan nyår?
- Vi undrade mera om du kanske ville se Kalle Anka med de andra därhemma?
Den lilla exsjuklingen har varit med om en del. Nålstick, mediciner, sövning, sova borta, blod, tårar, slangar, mera tårar, mera blod. Han har sett det mesta. Upplevt sjukhusets meny av obehagligheter på första parkett. Han har tvingat lära sig att livet inte är rättvist alldeles för tidigt. Han funderar ett slag på den nya informationen.
- Pappa, får jag julmust också?
Pappan tittar på oss. Ber om råd. Väntar på dom som så många gånger förut. Vet att besvikelse är något man måste hantera och resa sig ur. Vet att sjukdom inte visar nåd. Vet att livet inte är rättvist.
- Det är klart du ska ha julmust!
Så sprider sig den där julglädjen som bara kan finnas när du inte varit säker på om det skulle bli någon riktig jul eller inte, den som bara finns när du vet att uppskatta den. Hos oss som står brevid så sprider sig tacksamheten över att kunna ge glada besked. Det är tacksamhet som bara kan finnas när du vet att det inte är någon självklarhet. Det är lättnaden över att kunna prata om julmust istället för mer provtagning, att kunna ordinera prinskorv och köttbullar istället för mer mediciner. Det är då det kommer över mig.
Och det kom över mig, för det var inte nådigt så bra skrivet det där var.
Tack! :)
Och jag fick lite mer energi till att ta tag i histologi och biokemi, trots snö som skimrar vacker utanför. I vetskapen att det som väntar, det är ibland något alldeles alldeles extra. Tack!
Och jag fick lite energi att öppna mikrobiologiboken även om tentaförberedelserna nu känns tyngre än någonsin förr. Vilket lyxproblem egentligen, men lite så är det nu, som slutkörd student lockar lugnet i vinterskogen. Det är alltid härligt att läsa din blogg, jag hoppas du fortsätter sedan, trots att du ger dig ut i stora världen med din examen i högsta hugg. =)
