Dr Jekyll och Mr Operation
Den nya kirurgkursen har börjat och jag är megakandidat med rätt att vara i skolan jämt. Jag far som en vettvilling mellan ronder jag inte visste fanns uppe på röntgen, avdelningen, mottagningen och operation. Jag klänger i rockärmen på min handledare, eller snarare, jag klänger på alla som kan tänkas ge mig ens ett uns uppmärksamhet eller skickar ett ord i min riktning. Jag har ingen koll på någonting, och det verkar inte som om jag kommer att få det heller.
Statusuppdatering: jag och mina kursare är i vägen. Vi har intagit avdelningen som inte är så vana vid vår närvaro längre, några omläggningar av läkarprogrammet senare. Så beslutar någon med kandidatabstinens att starta en kurs och plötsligt är vi överallt, framförallt där vi kan irritera folk mest. Informationen om vår närvaro finns på anslagstavlan men den verkar folk inte ha läst eller informerats om. Så vi berättar och förklarar och berättar igen för att göra om samma sak när vi kommer nästa dag.
Jag inser hur bisarrt det är att vi bara står och hänger, desperat försöker få vara med, se något. Att vi egentligen inte har något där att göra är plågsamt tydligt. Detta är kandidatlivet när det är som sämst och jag orkar inte riktigt med det längre. Kirurg, javisstja. Det var ju det jag ville bli. Eller? När jag för sjuttioelfte gången sedan kursen startar finner att jag just spenderat två timmar sittandes på en pall utanför en operationssal för att vänta på operatören som skulle komma snart är det ju nästan så att man undrar varför. Det är nästan så att jag får lust att slänga den gröna mössan åt fanders för att aldrig komma tillbaka. Det är ju nästan så att jag får lust att göra något vettigt av min tid istället. Jag är ju faktiskt nästan inte så desperat.
Men jag säger nästan. För det är alltid så, just när jag tänker sådana tankar, just när jag nästan ger upp som det händer. Det är då som man hamnar där framför ett sår med en kirurg som inte vill annat än att undervisa och operationspersonal som är fantastiskt trevlig och hjälpsam. Det är just då som man inser att det trots allt inte finns något bättre, eller något som är mer intressant. Det är då man drar högsta vinsten och lön för mödan. Det är då som man inser att det trots allt kanske ändå är det här man måste bli. Men jag kommer inte ifrån min förvåning över hur den kirurgiska specialiteten kan vara både himmel och helvete på samma gång.
Statusuppdatering: jag och mina kursare är i vägen. Vi har intagit avdelningen som inte är så vana vid vår närvaro längre, några omläggningar av läkarprogrammet senare. Så beslutar någon med kandidatabstinens att starta en kurs och plötsligt är vi överallt, framförallt där vi kan irritera folk mest. Informationen om vår närvaro finns på anslagstavlan men den verkar folk inte ha läst eller informerats om. Så vi berättar och förklarar och berättar igen för att göra om samma sak när vi kommer nästa dag.
Jag inser hur bisarrt det är att vi bara står och hänger, desperat försöker få vara med, se något. Att vi egentligen inte har något där att göra är plågsamt tydligt. Detta är kandidatlivet när det är som sämst och jag orkar inte riktigt med det längre. Kirurg, javisstja. Det var ju det jag ville bli. Eller? När jag för sjuttioelfte gången sedan kursen startar finner att jag just spenderat två timmar sittandes på en pall utanför en operationssal för att vänta på operatören som skulle komma snart är det ju nästan så att man undrar varför. Det är nästan så att jag får lust att slänga den gröna mössan åt fanders för att aldrig komma tillbaka. Det är ju nästan så att jag får lust att göra något vettigt av min tid istället. Jag är ju faktiskt nästan inte så desperat.
Men jag säger nästan. För det är alltid så, just när jag tänker sådana tankar, just när jag nästan ger upp som det händer. Det är då som man hamnar där framför ett sår med en kirurg som inte vill annat än att undervisa och operationspersonal som är fantastiskt trevlig och hjälpsam. Det är just då som man inser att det trots allt inte finns något bättre, eller något som är mer intressant. Det är då man drar högsta vinsten och lön för mödan. Det är då som man inser att det trots allt kanske ändå är det här man måste bli. Men jag kommer inte ifrån min förvåning över hur den kirurgiska specialiteten kan vara både himmel och helvete på samma gång.
Kommentarer
Postat av: Karin
Jamen precis! När kirurgin är rolig är det så jävla roligt, det är fart och fläkt och sterilitet och stygn och allt detta, men när de behandlar en som stoftet de vill skudda från sina fotsulor börjar man ju tvivla. Men det finns goda kirurger, det tror jag stenhårt på, och de befinner sig i stor utsträckning på andra ställen än universitetssjukhusen...
Trackback
